jag ringer mina bröder

[Följande mening utgör en stor fet klyscha, men vad kan man göra när det är så det är:] Det finns stora, tjocka, tuuuuunga och påträngande böcker som säger väldigt lite, och så finns det små, tunna skrifter som säger massor. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder tillhör den senare kategorin. 125 sidor i en liten bok. En liten bok med stort slut.

Den sista sidan är en käftsmäll i sig. Jag blev tvungen att fotografera den, gjorde en fin bild: jag ville ha den kvar, men jag tänker inte beröva dig upptäckten genom att lägga ut bilden.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Det är en extremt dialogdriven historia (telefon, inre dialog, kundtjänstdialog) så jag kan ana att storyn sitter som en smäck i Malmö Stadsteaters uppsättning med samma namn. Jag kan tänka att den till och med passar ännu bättre uppsatt på scen än i läst form, åtminstone för en sån som mig. Jag hade svårt att hänga med i vem som sa vad i de långa dialogerna. Jonas låter orden bara vara, replikerna hänger där i luften – äh, vadå HÄNGER: de susar fram och tillbaka mellan de kommunicerande utan att eskorteras av några ”sa han”, ”sa hon” eller ”sa jag”.

Jag är fortfarande inte helsåld, det blir inga överbetyg, men jag tycker att du ska läsa den här boken. Läs och fundera. Känn paranoian. Det gjorde jag. Kudos för det: att lyckas plantera en så obehaglig känsla i läsaren, med så få ord. Nyttigt att känna på.

#Blogg100 – 31