Nördens hårda liv, del 2752609476

Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.

Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))

Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.

A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.

Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?

Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.

Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.

#Blogg100 – 27

Annonser

Ett svar

  1. Ping: Triloger » Blog Archive » Så många frågor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s