insnöad

Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.

Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.

Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂

(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)

Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.

Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.

Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.

Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.

Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?

Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.

————————

Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.

————————

Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?

Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?

#Blogg100 – 25 (2)