Arkiv för 16 februari, 2013

insnöad

Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.

Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.

Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂

(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)

Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.

Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.

Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.

Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.

image

Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?

Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.

————————

Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.

————————

Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?

Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?

#Blogg100 – 25 (2)

Annonser

Femte hjulet

Ibland vet jag precis varför jag reserverar böcker på biblioteket. De tangerar något av de områden jag för dagen är fixerad vid (tja, kanske tunnelbana, New York eller zombies?), de är jättesnackisar utan att vara skrivna av Läckberg, Jungstedt eller Guillou eller har nyss blivit rekommenderade av någon vars omdöme jag normalt uppskattar. När det gäller den här boken så minns jag inte för mitt liv varför jag valde att boka den (det var ganska lång kö, så det var ett tag sedan). Det är irriterande men samtidigt intressant. Jag kunde ju ha slutat läsa mitt i, men det gjorde jag inte. Cavling är skicklig på det viset: jag läser vidare trots att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om boken.

Viggo Cavling skriver alltså vidare om Makten, Rikedomen och Skandalerna. Femte hjulet är en fristående fortsättning på Rörmokaren.

femtehjuletHan hör med stor sannolikhet en hel massa skvaller fortfarande (han är f d chefredaktör för Resumé som riktar in sig på nyheter från medie- och marknadskommunikationsbranschen), så han lär ha en diger idébank kring (fiktiva eller verkliga) händelser som kan kategoriseras som smutsigt men/och smaskigt om man nu gillar att läsa och skriva (jag råkade skriva ”skarva”, det kanske inte var helt fel) om sånt.

Cavling kör rejset att han spinner intrikata historier kring lätt förklädda verkliga personer, det blir lite samma grej som Unni Drougge kör i böckerna om Berit Hård. Det är ingen ny metod. Visst känns det som om det går i vågor? Det är inte riktigt snällt men heller inte förbjudet – jag vet inte var gränsen för förtal går, men det är sällan jag kan minnas att någon författare har råkat illa ut (nåja, det beror förmodligen mer på mitt dåliga minne än på vad som i realiteten har hänt – någon som kan hjälpa mitt minne på traven?).

Jag kan inte låta bli att tänka på eventuella konspirationsteoretiker utrustade med dåligt minne, en del av dem kan nog tänkas läsa den här typen av böcker och sedan tvärsäkert hävda att vissa saker har hänt på riktigt. Den ska f*n vara offentlig person i såna fall, men det är onekligen en del av kakan man tuggar i sig när man blir en offentlig person, rätt eller fel.

I Rörmokaren handlade det bland annat om den tvålfagre och populäre justitieministern(* som vänstrade och höll på att orsaka riktig storskandal. Någon råkade dö för att den presumtiva skandalen skulle tystas. I Femte hjulet har den f d stadsministern Göransson lämnat partipolitiken för att bli Dyr Konsult som lobbar för stora och dyra upphandlingar med tveksamma metoder. Rika människor från både röda och blå läger går bokstavligen över lik för att bli ännu rikare. Det är polariserat, nästan lite (Denise) Rudbergskt (**, det är vasst och stundtals komiskt. Cavling har sina poänger men en bok som jag rekommenderar? Nej, det är det inte. Han skriver med ett effektivt tidningsaktigt (om än inte alltid snyggt) språk som för historien framåt med stormsteg, men det är ändå något som fattas för att jag ska gilla det. Jag kanske helt enkelt har tröttnat på skvaller och ond bråd död?

Vi får väl se hur det blir om han släpper en tredje bok. Kommer jag att förhandsboka den också, utan att senare kunna komma ihåg varför? [nej, hoppas inte] Stay tuned, den som lever får se.

*) Det är nog tio år sedan snart som jag stod bredvid en viss tvålfager och populär justitieminister i en matkö på Bokmässan. Jag hade läst att hans fru sa något i stil med att han såg mycket snyggare ut på alla bilder än i verkligheten (jag tror inte att det var elakt ment, men kvinnan ifråga kanske ville foka på annat än hans utseende – och som Cindy Crawford en gång sa: ”inte ens jag själv ser ut som Cindy Crawford”) och jag kunde konstatera att det var alldeles sant. Nu ska en justitieminister ha viktigare meriter än ett vackert utseende att komma med, men just denna människa lyftes alltid fram som en snygg charmknutte, hur rättvist/orättvist detta nu än var.

**) i meningen att här har vi nån som minsann kan eller tror sig kunna bourgeoisien, men som stundtals skriver rätt krattigt

#Blogg100 – 25