men hur usel kan den vara, tänkte jag

Jag läste om Paul Desalmands bok Mitt liv som bok både här och var, och alla som skrev om den var så märkvärdigt svala. Så svala att jag snudd på blev nyfiken just DÄRFÖR, eftersom själva grundidén (en bok skriver sina memoarer) lät rätt kul. Födsel, liv och död. Stulen, såld, läst, sönderskuren. Lagad.

Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon.

Ganska lugn inledning, och jag tänker just det där i rubriken: men hur usel kan den vara? Så gasar den. Wrooom. Den viskar inte direkt med någon blygsam röst, den här boken. Nej, detta är en plump och pretentiös liten illbatting till bok. Lite gubbig och unken. Möjligen roande för riktiga frankofiler (eller aspirerande diton), men till den skaran räknas inte jag.

Visst finns där spridda fyndigheter, men jag håller med alla som skriver att en så bra idé känns lite bortslösad när den exekveras med detta halvtaffliga handlag. Ni vet uttrycket ”Your Ego Is Writing Cheques Your Body Can’t Cash”? Lite så är det.

Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen?

Jag är så less på den där dryga boken till slut att jag unnar den en ganska elak död.
Papperstuggen? För milt.

Efterordet är långt. Fotnot på fotnot. Jag älskar fotnoter, men jag gillar inte när de är samlade i slutet. Ska det vara fotnot så har jag mest utbyte av den om jag finner den längst ner på sidan som den pekar på. Sen blir det… ja, det blir knasigt med fotnoter där man inser att vissa saker är omstuvade eller rent av felciterade samtidigt som man bland följande noter finner ett lite mästrande ”I slutet av texten hoppas jag att alla såg blinkningen till Alpheus från Mytilene” eller ett ”De bildade uppfattar i bakgrunden [yadayada]…”

(va? om jag känner mig kränkt över bokens antydning om att jag är obildad? nä, inte värst.)

Just det lite gubbiga och unkna (solkrämsdoftande kvinnosköten, islam, Afrika) gör att jag blir paff över att det är Ordfront som ger ut boken i Sverige, och dessutom med de överord som fäster vid den. De brukar väl ha ganska gott omdöme? Jag har sällan blivit så besviken på en Ordfrontare förut.

Med facit i hand så var det den alltid lika underbara Jenny Lindhs förord som var det bästa av allt i den här boken. Kan ingen se till att den kvinnan skriver en egen bok istället?

Om det BLIR papperstuggen? Nä, det tänker jag inte berätta, men vill du vara riktigt elak så kan du göra det som Boken avskyr mest av allt: leta upp den, bläddra, läs slutet, och lägg sen tillbaka den igen. Det kan den gott ha! 😉

#Blogg100 – 21

Böcker om böcker nr 3