En storm kom från paradiset
Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.
Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!
Jag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.
Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!
(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)
Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.
Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.
Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.
Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.
Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.
En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.
Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.
#Blogg100 – 20
(inte så) Anonyma Biblioholister 