Arkiv för januari, 2013

istället för nyårslöftet (som jag inte gav) om att börja träna

#Blogg100 – andra sommaren

Suzann hängde på ganska snabbt, jag funderade lite – men det är väl klart att jag ska vara med. Ett inlägg om dagen (minst) var ju min ambition redan från början när jag återstartade bokbloggandet. Nu läser jag inte direkt en bok om dagen, men detta har ju ändå aldrig varit någon ren recensionsblogg. Jag vill nog inte ens ha det så.

Ofta skäms jag när jag läser långa välskrivna recensioner hos andra boktokar. Jag orkar sällan analysera. Problematisera. Jag vill på något vis bara sprida ryktet om en del av den populärkultur (och därtill relaterade ting, som döskallebroderier) som kommer i min väg.

Nog ska jag klara av att lägga upp något varje dag. Jag tror – tyvärr – att den delen av mitt arbetsliv då jag reser mycket är över för denna gång (jag har ju ofta kunnat mobilblogga då också, men ibland har det varit svårt att hinna hitta gratis hotspots eftersom jag är en snål en som föredrar just såna – gratis hotspots). När jag reser privat är det oftast så att jag kan hitta NÅGON form av wifi, jag har ju faktiskt mobilbloggat (om än kortfattat) boktok från både Moskva och Grekland. I Budapest (april. längtar jag? jaa.) finns det mycket för en boktok att blogga om, så jag tror inte att den resan ska behöva utgöra något problem heller.

att bokblogga på resande fot kan vara omistligt – om inte annat för att dokumentera och tipsa om boklådor i staden man besöker. på bilden min gamla favorit-Hugendubel i Berlin, numera tråkigt nog saligen insomnad.

Jag har inte ambitionen att prestera meningslösa skitinlägg bara för att få det gjort – även om det säkert blir så en del dagar – men jag vill återigen träna upp öronen och blicken, den där delen av mig som tänker ”berätta! blogga!”. Jag var duktig på det i perioder förr, jag kanske kan bli det igen. Jag har en tendens att spruta ur mig en hel massa inlägg de dagar då jag har energi att skriva – det kommer jag att fortsätta med. Bara ett om dagen räknas, och jag ser ingen mening med att medvetet ”spara” inlägg till någon annan dag. Det är snarast kontraproduktivt för hela idén.

Bara det att det är vår när utmaningen är över. Bara en sån sak. Som en muckarkam (jag muckar från vintern, tack tack) i bloggform.

#Blogg100 – 4


en annan Zombie

oateszombie

Meet Quentin P.

He is a problem for his professor father and his loving mother, though of course they do not believe the charge (sexual molestation of a minor) that got him in that bit of trouble.

He is a challenge for his court-appointed psychiatrist, who nonetheless is encouraged by the increasingly affirmative quality of his dreams and his openness in discussing them.

He is a thoroughly sweet young man for his wealthy grandmother, who gives him more and more, and can deny him less and less.


Joyce Carol Oates
tar sig an en psykopat vars förlaga sägs vara Jeffrey Dahmer. Jag vet redan att hon är en språklig magiker, en kameleont som kan skriva nästan vad som helst hur som helst men när hon blir Quentin P är det svårt att fatta hur hon kan skriva som hon gör. Hon blir Q och han skriver och berättar, och så ritar han lite grand. Barnsliga teckningar som bara gör det så ännu mycket mer creepy. Riktigt riktigt nasty om mannen som vill ha en egen zombie att älska. Han förföljer snygga unga män för att se om den killen, är det HAN som blir den perfekta sexleksaken? En partner utan egen vilja, som kramas när Q vill kramas och som lydigt särar skinkorna om det är på det humöret Q är. Det verkar ju vara så lätt att lobotomera någon. Några välriktade slag med en ishacka bara.

Som sagt. Vidrigt. Och mycket bra.

image

språket – hur hon blir Q

#Blogg100 – 3


How I Live Now

Det händer att man snubblar över en författare som man anser borde vara Omtalad med stort O. Nu har jag läst min andra bok av Meg Rosoff, nu känner jag mer och mer att hon borde vara det. Omtalad. OMTALAD.

(ja, jag är på mitt ÖVERTYDLIGA HUMÖR idag)

Kanske har hon bara inte hunnit slå i Sverige? Hon kanske är jättestor i hemlandet? Vet inte.

howilivenow

Fifteen-year-old Daisy is sent from Manhattan to England to visit her aunt and cousins she’s never met: three boys near her age, and their little sister.

Her aunt goes away on business soon after Daisy arrives. The next day bombs go off as London is attacked and occupied by an unnamed enemy.

As power fails, and systems fail, the farm becomes more isolated. Despite the war, it’s a kind of Eden, with no adults in charge and no rules, a place where Daisy’s uncanny bond with her cousins grows into something rare and extraordinary.

But the war is everywhere, and Daisy and her cousins must lead each other into a world that is unknown in the scariest, most elemental way.

I Rosoffs böcker (ja, alla de två som jag har läst hittills – jag kände i samma stund som jag skrev det där att jag kanske uttrycker mig lite väl svepande nu) finns något absurt, diskret magiskt. Något lite skevt. I How I Live Now är det bland annat tidsbestämningen som ställer till det för mig. Av någon anledning vill jag prompt veta ”men, vilket krig?”

När man ser vilken miljö Daisy landar i är det lätt att först tänka ”andra världskriget!” men så tänker jag ett förnumstigt och lätt överanalyserande ”men då flög folk fortfarande inte riktigt vardagsaktigt över Atlanten än?” och när Daisy så deppar ihop över att hennes mobil inte fungerar i UK så inser jag att njä, OK, det är nutid, eller framtid. Undrar varför det känns så viktigt att tidsbestämma? Varför jag lägger energi på det? Inte heller får vi veta något specifikt om själva kriget. Vem och varför?

Varför lockas jag så av boken då, trots alla dessa obesvarade frågor? Det är överlevnad, punkt slut. Barnens överlevnad, för när bomberna smäller i London stängs landets gränser och en bunt tonåringar samt en nioåring får klara sig själva eftersom moster Penn inte kan ta sig tillbaka in i landet just då. Jag tänker nästan på Barnen från Frostmofjället ibland, fastän det är många många år sen jag läste den boken. Som en lite förgrening från Carhullan Army, men lite snällare, i fjortisvarianten. Därmed inte sagt att det är vare sig snällt eller oskyldigt. Så, det är en bok som besvarar (alldeles för) få frågor, men som enligt mig är ett alldeles underbart äventyr, en sträckläsare. Det här kunde plättlätt ha blivit en tjock bok, en riktigt maffig tegelstensroman, men nu blev det inte så. Jag blir inte klok på om jag är imponerad eller besviken över Rosoffs val att servera oss historien på det sparsmakade vis hon nu väljer att göra det.

(jag gillade Justin Case också. mycket. YA med udda twist, what’s not to like? bokar ännu en bok signerad Rosoff på biblioteket och ser sannerligen fram emot att få läsa den.)

#Blogg100 – 2


tröstlöst utfrätt vackert vid Stilla havet

Min vän Boktoken i Skarpnäck skänkte mig Malin Nords Stilla havet i julklapp. Jag blir alltid glad över böcker, och ännu gladare när de är så speciellt utvalda som jag vet att den här boken var.
stillahavet

”De möts vid Stilla havet. En romans utan minnen och framtid, bara ett enda långt kaliforniskt ögonblick. De kör bilen rakt ut i landskapet. Lysande fåglar lyfter och skriker i flockar. Hon befinner sig långt hemifrån, långt från snön som faller som sorgen när någon faller. Hon dricker för att sjunka genom mörkret. Ingenting är lika skönt som berusningen, ingenting så hårt som hud. Det finns aldrig avsända brev, exakta bilder av minnen som liknar drömmar, en saknad i kroppen som också är våld. Det finns ingen tröst.

Stilla havet är en roman om längtan att förstöra. Melankolins, desperationens och de oändliga strändernas bok.”

Det är en tunn bok, inte många ord. Texten är fragmentarisk, det är mycket vackert skrivet med nutid och återblickar och teser ur aldrig sända brev, lösa anteckningar nerskrivna på allt och inget. Många tankar går till den älskade brodern som sitter i fängelse hemma i Sverige. Den icke namngivna huvudpersonen är så destruktiv att det faktiskt snudd på gör fysiskt ont att läsa, speciellt för en gammal alkisunge som jag, med därtill (åtminstone i mitt fall) vidhängande kluvet förhållande till alkohol.

Maken till roadtrip. Den namnlösa och Jean möts på en strand vid Stilla havet. Det är så självklart det där mötet, men ändå kommer jag aldrig att förstå vad de ser hos varandra. Varför de ses igen och beslutar sig för att dra söderut tillsammans. Jag får bara ont i magen av det sagda såväl som av det outsagda. This is not for the fainthearted, att läsa och till fullo våga ta till sig den här boken kräver mod. Jag har inte det modet just nu, så jag tror att jag behöver läsa om den en annan gång. Nu tänker jag, fröken ängslig Svennebanan, bara ”men jisses, var RÄDD om dig” mest hela tiden.

PS en extra ros till Katarina Bonnevier, Marie Carlsson och Sara R Acedo för omslaget. Så perfekt! Jag vat inte hur många gånger jag har tittat på det. Igen. Och igen. Och igen. Bligat. Stirrat. Tittat närmare.

#Blogg100 – 1


när man drar tummen ur

Det var en hiskelig tur att jag äntligen bestämde mig för att dra iväg en anmälan till Bokresan, för nu är det fullt och folk köar för att få en plats efter återbud.

bokr2
gruppläsning är underskattat. gravt underskattat.


jag står först i kön

tatuhJag såg TV-serien, såklart. Hur kan man ungdå att beröras? Jag lyssnade på Gardell när han talade om boken och tiden då allt hände på Pride i somras. Ändå har jag inte varit vrålsugen på att kasta mig över boken.

Jag har inte köpt den, inte köat för att få tag på den på bibblan, inte försökt få låna den från någon kompis. Att den hamnade hos mig nu beror enbart på att det stod där och glänste lite i snabblånehyllan när jag passerade i fredags. Annars hade jag lugnt kunnat vänta lite till. Det var ingen bråttombok för mig, det var en snudd på historiebok av det slag som ska (jaja, måste) läsas, men som inte behöver hetsas över.

”När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män, insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.”

Som så många andra saknar jag Paul. Det är Paul jag faller för. Det är Paul jag vill veta ännu mer om. Rasmus och Benjamin är rara, vi behöver deras historia också, att komma ut, att komma ut i den tid då de kom ut, men Paul åh Paul. Underbara Paul. Jag undrar om det går att övertala herr Gardell att gå tillbaka och skriva en bok där Paul står i centrum?

stonewallinn40-årsjubileum när vi var i New York 2009 – jag är blödig, jag fick tårar i ögonen av att bara stå där

Vad jag älskar: historielektionen. Hur Gardell går tillbaka. Berättar om Stonewall inn, påminner om hur länge homosexualitet faktiskt kallades sjukdom i Sverige.

Vad jag saknar: flatorna. Men OK, flator fick inte HIV. Bögar och flator var mer isolerade från varandra förr. Men ändå: jag hoppas att flatorna får en plats sen, i bok två och tre, för de klev fram och kämpade också för de sjuka männen.

Jag skrev förut att jag aldrig köade på boken. Nu när jag har läst den så är jag däremot sugen på att läsa bok nummer två numedengångprontopronto.

Jag gick vilse i går i Brukshålas Folkets Hus (ja, det är möjligt, uppenbarligen *host* och då brukar jag inte ens vara en speciellt förvirrad person normalt). Jag hamnade i biblioteket, det lilla och oväntat fina. Insåg att det var dags att ta vara på vilsegåendet (det FANNS en mening, snudd på en fysisk Freudian slip? ;)) och skaffa mig ett lånekort när jag ändå stod där, ett lånekort som jag använde för första gången i dag. Tänkte ”kön till nästa bok i serien är nog kortare här” och ja, det kan man väl säga att den var. Det fanns ingen kö alls på nästa bok, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Jag glider in först i kön på första försöket. Inte illa. Inte illa alls.


man inte bara läser om zombies

sondagspyssel

Hamnade – väldigt otippat – på pysseleftermiddag med en bunt fullständigt okända människor i Brukshålas Folkets Hus i dag. Ni ser ju. Man tar med fantastikintresset dit också. Började sy döskallen, men kommer att göra zombietrion också vad det lider. Korsstygn och zombies, det är som handen i handsken. Det hajar ju vem som helst.

Först gick jag fel och råkade hamna i biblioteket, som också ligger i Folkets Hus (håla var ordet, sa Bull, men det är kärleksfullt sagt). URMYSIGT! Utökade lånekortssamlingen en smula. Nu har jag fina plastkort till biblioteken i Västerås, Uppsala, Dorotea och – fr o m idag då – Surahammar. Nästa gång stannar jag längre.