Arkiv för januari, 2013

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

ettkortuppehallDet känns ganska hopplöst att skriva något om den här boken som inte redan är sagt (jaja, skrivet). Den är vackert skriven, den känns svår (och förbjuden!) att inte tycka om. Det jag funderar allra mest över är varför den fick Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok 2012, jag tänkte snarare ”biografi” – men det kanske inte är så noga. Jo, men visst är det? Om man tänker på alla förnekare?

Snacka om postapokalyps egentligen. Vad var de där förfärliga åren om inte en apokalyps, om än ”bara” för ett antal folkgrupper på ett antal geografiska platser? Nyorienteringen efteråt. Hur familjen Rozenberg hamnar i Sverige och blir Rosenberg. Hur det under de första åren ser ut att gå mot en solskenshistoria trots allt. Att samtidigt på första läktarplats få se hur femtiotalets industrisamhälle växer och utvecklas.

Så kraschen. När det som skaver blir outhärdligt.

När man läser boken så förstår man varför just far hamnar i centrum. Du kanske kan ana det, men om du inte redan vet så spoilar jag inte heller. Far i all ära, men jag vill veta mer om mor också. Var fanns hon i allt som hände? De satt båda i koncentrationsläger. Man läser mellan raderna att modern drog ett enormt lass när fadern började klappa ihop efter allt som hänt. Hon får en mening i efterordet, ett tack för att Göran fått jaga henne med tusen frågor. Vi får hoppas att nästa bok handlar om henne…! Hala Rosenberg. Den kvinnans historia vill jag (också) läsa.

————————————-

En äldre Rosenberg-artikel som jag tycker mycket om: Tillbaka till ghettot


ännu ett kort stopp på vägen till

Jag läser Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (den tar sig, efter 35 sidor var jag på väg att ge upp – ”ska han någonsin komma vidare?” undrade jag efter att ha läst sida upp och sida ner om ”pojken” [ja, snudd på kategoriskt skrivande om sig själv i distanserande tredje person] om hans jumpande på isflak etc i Sutälje på 50-talet. Många tycker säkert att det är en poetisk och vacker upptakt, för mig blev det bara fel, jag huffade och puffade nästan ett par ”prettooooo…”, det känns för utstuderat för mig) och hans föräldrar kom från Polen så fokus ligger ännu på människorna som deporterades från ghettot i Łódź, men Göran snuddar också vid de ungerska judar som hamnde i just Auschwitz-Birkenau. Nästan en halv miljon människor, beroende på källa.

Det är när man läser det som det gör (ännu mer) ont att läsa Gellert Tamas utmärkta artikelserie om vad som händer igen i det nutida Ungern. Judehatet är enormt i det högerextremistiska partiet Jobbik, men också romer jagas (igen). Homosexuella är i den retoriska skottlinjen.

Kultur under attack
Fritt spelrum för judehatet
Oavbrutet våld mot romer

Ett av alla de minnesmärken jag behöver besöka i Budapest är skorna vid Donau. Detta är också essensen i resande för mig. Att försöka ta in historien. Och nuet. Och att försöka foga dem samman. Skeendet och människorna. Hur? Varför?

skor

Åter till Göran: Det som bränner till (ja, också i irritationen de första 35 sidorna) när Göran skriver om den pojke han var är alla stick. Stick från ungarna omkring – medvetet och/eller omedvetet – såväl som stick genom tidningsrubriker, genom aktivister. Kuljude. Kostymjude. Hur det även i Sverige var så att ”jude” generellt användes som ett nedsättande skällsord FORTFARANDE efter kriget, trots alla fasor som världen fått förstå. Jag minns något från min egen barndom också, även om det var på utdöende då. Något om ”som en jude”, men inte exakt vad.

Hur jag än läser så förstår jag aldrig judehatat. Genom så många århundranden detta hat. Varför?


From here to there

fromheretothereMina stundtals rätt planlösa associationsvandringar (en bok om det som pekar på en bok om det och titta där är en bok om DET) runt amazons sortiment har kostat mig många hun… tusenlappar genom åren, men ack vilka pärlor jag har snubblat över också. Detta är en av dem. Kris Harzinski, From here to there.

Hos Kris landade jag tack vare London Underground som ledde mig till LUs affischer som ledde mig till LUs kartor som ledde mig till den här boken. Något annat, men ändå inte. Fortfarande kartor. Fortfarande konst. Nu med små korta historier knutna till varje bild.

För det var det Kris insåg när han hittade den första bortkastade handritade kartan: nån hade ritat den här till nån (eller sig själv) av en anledning. På en del handritade kartor läggs det ner kärlek och möda, på andra inte. En del kartor ledde rätt, andra inte.

Vilken pärla, som sagt! Färgbilder. Kartor från hela världen om än med stark amerikansk övervikt. Kartor för att leda någon rätt, en karta över någons myrvärld (!) från barndomen. Sagovärldar (hur många gånger har man inte älskat kartor i fantasyböcker? eller för den delen, tunnelbanekartan i Metro 2033?). Kartor ritade på servetter, på fönster och varför inte på baksidan av en blankett för att anmäla att en videofilm är trasig (den var snudd på oläslig och ledde heller inte rätt, men blev i många år favoritbokmärke hos han och hon som skulle till ställe ifråga). En jättesnygg karta till en finsk möhippa (men ni HÖR ju!). Många kartor är som sagt otroligt vackra, men det är den lilla historien bakom som gör DET. Katjinget.

Hoppa runt själv och kolla.

Kris leder oss också till Yumi Roth, som tar handritad till ännu en nivå. Ritad i handen. Mycket vackert.


apropå Budapestläsning

carlbergFOTO: Sara Moritz

– det är bestämt läge att börja köa på Ingrid Carlbergs mycket omtalade bok ”Det står ett rum här och väntar på dig …

Jag läste Carlbergs Pillret för några år sedan och tyckte att den var mycket bra, det blir kul att se vad hon gör av Raoul Wallenbergs liv. Ingrid är faktiskt född här i Brukshåla (OK, förmodligen född inne i Västerås, men ni hajar) – hon måste vara det bästa Surahammar någonsin har fått fram. Jaa. Bättre än Sura-Pelle!

Boken om Wallenberg tilldelades Augustpriset för Årets svenska fackbok 2012.


paranoia

Jag vet inte varför, men jag var så säker på att S J Watson var kvinna. Det kanske bara är en automatkoppling, min hjärna kopplar ihop ”S J” med S J Bolton. Nåja, strunt samma – han eller hon – Before I Go To Sleep är Watsons debutbok, och den har slagit ner som en mindre bomb i stora delar av världen.

BFIGTS

Memories define us. So what if you lost yours every time you went to sleep? Your name, your identity, your past, even the people you love–all forgotten overnight. And the one person you trust may be telling you only half the story.

Welcome to Christine’s life.

Christine wakes up every morning in an unfamiliar bed with an unfamiliar man. She looks in the mirror and sees an unfamiliar, middle-aged face. And every morning, the man she has woken up with must explain that he is Ben, he is her husband, she is forty-seven years old, and a terrible accident two decades earlier decimated her ability to form new memories.

En av de där dagarna när Christine försöker förstå vad som har hänt (Ben, den trevlige mannen som presenterade sig som just HENNES man, har åkt till jobbet och lämnat henne med sitt telefonnummer – om hon får panik, om hon måste fråga om något – en bunt fotografier på dem tillsammans och en tavla där han skrivit upp vad hos ska göra den dagen) kontaktas hon av Dr Nash. Klart hon inte minns honom heller, men han förklarar att de arbetat tillsammans för att försöka komma runt hennes minnesförlust med nya metoder. Han har idéer.

Christine vågar till slut träffa honom, han övertalar henne att börja skriva ner vad hon är med om. De små fragment av minnen som ibland flashar förbi. Hon gömmer boken, det är hennes bok, den vill hon inte dela med den vänlige Ben. Han är så trött efter alla år av behandlingar, han är tveksam till att träffa läkare igen – hon brukar stundtals bli sämre, må riktigt dåligt – så hon inser att hon bör hålla Dr Nash hemlig också. Ett tag. Sen ska hon berätta, såklart.

Varje dag ringer han henne, denne Dr Nash. Varje dag påminner han henne om att leta upp den hemliga dagboken, varje dag läser hon och förvånas. Små små upptäckter knyts samman till större insikter. Hon inser att Ben ljuger om en del saker, men när hon konfonterar honom så förklarar han att det varit lättast så, en del sanningar gör för ont för henne att få upptäcka varje dag men visst kan han berätta för henne om allt som hände om hon verkligen vill. No big deal. Paranoia är en del av hennes sjukdom efter olyckan då hon miste minnet.

En dag går fort. Tänk dig själv, du har en dag på dig att försöka förstå vad som hänt i ditt liv. Du har en dag på dig att försöka ta reda på varför det skaver. Vad som känns fel. Vem som… vill dig illa?

(oh no, det där sista jag just skrev känns som en fånig cliffhanger värdig vilken Harlequinroman som helst. sorry.)

Ja jäklar. Hur följer man upp en sån här debut? Upplägget är smart. Snyggt. Vi får förstå lite i taget tillsammans med Christine och hennes dagbok. Lite segt en stund men sedan tar det fart…

Boken finns på svenska, Innan jag somnar Ännu en gång känns det som om jag legat och sovit under en sten, för jag hade nog trott att den här boken skulle vara lite omtalad – jag visste inte ens att den fanns översatt förrän jag hittade den på adlibris nu. Det är synd. Den är läsvärd. Värd att talas om! Det ryktas att den ska filmas med Nicole Kidman i huvudrollen. Det kan nog bli bra.


fail

forstaklassbudapest

Just nu på en mjuk filt nära mig

…eller fail och fail, men det är ju intressant att köpa en bok när man just deklarerat förnyat bokinköpsstopp.

Tjejen i kassan måste ha trott att jag var alldeles knäpp:
”Du får köpa en pocketbok för halva priset om du vill när du köper en guide. Reselektyr…?!”
[tvekar. tvekar. tvekar.]
”Neeeeej, det går inte, jag har bokinköpsförbud” kved jag
[ja, obviously?]

”Du kommer åtminstone få en härlig resa” sa hon.
Och se det tror jag också.

Men alltså, den här boken räknas väl inte. Typ. Jag är ju kalenderbitartypen som ”gör” en resa många gånger genom att resa innan resan, genom att läsaläsaläsa och skaffa mig järnkoll på allt från metrolinjer till byggnadsår för random stenhög långt innan vi ens åker till Arlanda. Såna här böcker är souvenirer för mig. Jag kan bläddra i dem åratal efter att taxfreespriten tagit slut.


Creutzen vet…!

creutzen

Andreas vet hur man stillar ett bultande bokköparhjärta tyngt av dåligt samvete. Fast nu fick jag ju faktiskt en fantastiskt bra anledning att spara pengar, något som kan få mig att sluta glida in på amazon. Resor kan visst också köpa lycka, en stund…?


Kulturnörden kartlägger – tadaaaa – Budapest!

budaberJag är överlycklig, för vi har nyttjat reapriser både här och var och bokat en helg i Budapest till våren.

Det finns till exempel en hel höööög vackra bibliotek att njuta av i den stan. Grottor. Kaféer. Broar. Båtar. Slott. Romerska ruiner. Snirklig arkitektur. Tunnelbana ( ;)! ). Gamla tjusiga termalbad. Muséer.

Wooohooo. Dags att damma av Imre ur bokhyllan innan vi reser kanske? Det är (alldeles för – säger mitt otåliga jag) gott om tid än. Jag biblioteksköar redan på dagboken Från Budapest till Berlin. En bok om stan i sig har jag redan, jag köpte en utrangerad Lonely Planet för en tia på bibblan förra året. Nej jag vet, man kan inte direkt nyttja restaurangtipsen i en tio år gammal bok, men Kedjebron är Kedjebron och allt sånt där ni vet, så den duger finfint att drömma till än så länge.


hej då, goda föresatser. men hej igen!

Jag blev ganska duktig på att biblioteka igen förra året. Ja, åtminstone sista halvan av förra året.

Jag belade mig själv med bokinköpsförbud någon gång strax efter bokmässan (tror jag. kanske var det senare. minnet är kraftigt selektivt, men nej, jag tänker inte gå bakåt och kolla och ”strax efter” är ju ändå ett ganska vitt begrepp), jag höll det GANSKA bra (utom när jag var ”tvungen” att köpa böcker i present till andra och det råkade slinka med något till mig själv också, ni vet ”tag 4 betala 3”, what to do what to do?). I december gick jag bananas. Köpte många böcker till andra men ännu fler till mig själv. ”Ja, men julklappar till mig får jag köpa”. Nån dag runt julaftonen hade jag läst en ljuvlig bok som triggade sug efter mer av samma, klart jag skulle få köpa lite till. Men efter nyår skulle det vara slut. Basta.

Det höll ju ända till i dag. Klart att jag ska bejaka min barndomsnostalgi och läsa Nevil Shute?

Jag ger inga nyårslöften längre, goda föresatser kan man ha (och bryta) anytime. Men nu måste det faktiskt räcka ett tag igen. Nu får jag ta och lägga böcker i minneslistan. Är det något jag absolut måste ÄGA (det inträffar ju mer sällan än man som bokmissbrukare egentligen vill medge) så får nästa inköp ske tidigast 1/2. Undantaget är om det blir Berlinresa av i slutet av januari (det kan ske… med lite tur). Då får jag köpa något på tyska om jag skulle råka göra ett superfynd.

Basta.

Enda kruxet med bibliotekande och att reservera böcker man vill läsa är att de inte alltid trillar in i rätt tid. När man har TID att läsa dem. Eller ork. Jag har två högkvalitetsböcker hemma nu som stirrar på mig. Som jag VILL läsa. Men inte NU. De är för svåra för min stekta jullovshjärna att ta in. För tunga, för tjocka och detaljbemängda. Förr brukade jag lämna tillbaka dylika bara-lite-fel-i-tiden-böcker olästa och tänka ”jag köper den sen när den kommer ut i pocket istället”, men det lirar ju inte heller riktigt bra med mina föresatser att dra ner på inköpen. Hum. Vem har sagt att det ska vara enkelt att inta en logisk hållning till boktok?

iriispaket

”Men katterna älskar ju lådor” är ännu en av alla ursäkter som det är dags att ditcha. Igen.


årets första mord

När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).

fadersmord

Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.

Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.

Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.

Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.

Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.