En inställd spelning är en spelning det också

Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.

(igen)

Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.

ojvojvoj130128den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128

Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?

—————————-

I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.

fallvattenI dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.

Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.

Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.

”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.

Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.

Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”

Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.

Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.

Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.

Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.

(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)

—————————-

Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.

Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.

#Blogg100 – 6

Annonser

5 svar

  1. Har det under kontroll? Sluta när du vill?

    Har översatt DSM-V kriterier för beroende;

    1. Behov av allt fler böcker för att uppnå ruseffekt.
    2. Abstinensbesvär när bokbeställningarna/biblioteksbesöken upphör.
    3. Intag av större mängd läsning eller intag under längre tid än vad som avsågs.
    4. Varaktig önskan, eller misslyckade försök, att minska intaget.
    5. Betydande del av livet ägnas åt att skaffa, konsumera och läsa litteratur
    6. Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter försummas.
    7. Fortsatt användning trots kroppsliga eller psykiska skador.

    Du bör uppfylla minst tre under en ett års period. Sippan jag är mycket rädd för att du är djupt nere i bokträsket.

    28 januari, 2013 kl. 22:02

    • Nu är det hiskeligt skönt att kunna replikera med ett snärtigt ”it takes one to know one”. Jag älskar att bada i bokmissbrukarträslket med dig.

      29 januari, 2013 kl. 18:26

    • Är det nu jag kan få användning för det där med ”eftertankens kranka blekhet”?

      29 januari, 2013 kl. 19:13

  2. Shit!

    29 januari, 2013 kl. 18:53

  3. Ping: bokrearek « (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s