How I Live Now

Det händer att man snubblar över en författare som man anser borde vara Omtalad med stort O. Nu har jag läst min andra bok av Meg Rosoff, nu känner jag mer och mer att hon borde vara det. Omtalad. OMTALAD.

(ja, jag är på mitt ÖVERTYDLIGA HUMÖR idag)

Kanske har hon bara inte hunnit slå i Sverige? Hon kanske är jättestor i hemlandet? Vet inte.

howilivenow

Fifteen-year-old Daisy is sent from Manhattan to England to visit her aunt and cousins she’s never met: three boys near her age, and their little sister.

Her aunt goes away on business soon after Daisy arrives. The next day bombs go off as London is attacked and occupied by an unnamed enemy.

As power fails, and systems fail, the farm becomes more isolated. Despite the war, it’s a kind of Eden, with no adults in charge and no rules, a place where Daisy’s uncanny bond with her cousins grows into something rare and extraordinary.

But the war is everywhere, and Daisy and her cousins must lead each other into a world that is unknown in the scariest, most elemental way.

I Rosoffs böcker (ja, alla de två som jag har läst hittills – jag kände i samma stund som jag skrev det där att jag kanske uttrycker mig lite väl svepande nu) finns något absurt, diskret magiskt. Något lite skevt. I How I Live Now är det bland annat tidsbestämningen som ställer till det för mig. Av någon anledning vill jag prompt veta ”men, vilket krig?”

När man ser vilken miljö Daisy landar i är det lätt att först tänka ”andra världskriget!” men så tänker jag ett förnumstigt och lätt överanalyserande ”men då flög folk fortfarande inte riktigt vardagsaktigt över Atlanten än?” och när Daisy så deppar ihop över att hennes mobil inte fungerar i UK så inser jag att njä, OK, det är nutid, eller framtid. Undrar varför det känns så viktigt att tidsbestämma? Varför jag lägger energi på det? Inte heller får vi veta något specifikt om själva kriget. Vem och varför?

Varför lockas jag så av boken då, trots alla dessa obesvarade frågor? Det är överlevnad, punkt slut. Barnens överlevnad, för när bomberna smäller i London stängs landets gränser och en bunt tonåringar samt en nioåring får klara sig själva eftersom moster Penn inte kan ta sig tillbaka in i landet just då. Jag tänker nästan på Barnen från Frostmofjället ibland, fastän det är många många år sen jag läste den boken. Som en lite förgrening från Carhullan Army, men lite snällare, i fjortisvarianten. Därmed inte sagt att det är vare sig snällt eller oskyldigt. Så, det är en bok som besvarar (alldeles för) få frågor, men som enligt mig är ett alldeles underbart äventyr, en sträckläsare. Det här kunde plättlätt ha blivit en tjock bok, en riktigt maffig tegelstensroman, men nu blev det inte så. Jag blir inte klok på om jag är imponerad eller besviken över Rosoffs val att servera oss historien på det sparsmakade vis hon nu väljer att göra det.

(jag gillade Justin Case också. mycket. YA med udda twist, what’s not to like? bokar ännu en bok signerad Rosoff på biblioteket och ser sannerligen fram emot att få läsa den.)

#Blogg100 – 2

Annonser

2 svar

  1. Den här finns på svenska (för jag har den) men det verkar ju inte som om den blev så omtalad för det. Men jag kanske borde läsa den. 🙂

    24 januari, 2013 kl. 18:42

    • Flera av hennes böcker finns på svenska (jag läste Justin Case på svenska)! Kanske drunknar hon i den veritabla YA-mängden?

      24 januari, 2013 kl. 18:44

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s