jag står först i kön

Jag såg TV-serien, såklart. Hur kan man ungdå att beröras? Jag lyssnade på Gardell när han talade om boken och tiden då allt hände på Pride i somras. Ändå har jag inte varit vrålsugen på att kasta mig över boken.

Jag har inte köpt den, inte köat för att få tag på den på bibblan, inte försökt få låna den från någon kompis. Att den hamnade hos mig nu beror enbart på att det stod där och glänste lite i snabblånehyllan när jag passerade i fredags. Annars hade jag lugnt kunnat vänta lite till. Det var ingen bråttombok för mig, det var en snudd på historiebok av det slag som ska (jaja, måste) läsas, men som inte behöver hetsas över.

”När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män, insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.”

Som så många andra saknar jag Paul. Det är Paul jag faller för. Det är Paul jag vill veta ännu mer om. Rasmus och Benjamin är rara, vi behöver deras historia också, att komma ut, att komma ut i den tid då de kom ut, men Paul åh Paul. Underbara Paul. Jag undrar om det går att övertala herr Gardell att gå tillbaka och skriva en bok där Paul står i centrum?

40-årsjubileum när vi var i New York 2009 – jag är blödig, jag fick tårar i ögonen av att bara stå där

Vad jag älskar: historielektionen. Hur Gardell går tillbaka. Berättar om Stonewall inn, påminner om hur länge homosexualitet faktiskt kallades sjukdom i Sverige.

Vad jag saknar: flatorna. Men OK, flator fick inte HIV. Bögar och flator var mer isolerade från varandra förr. Men ändå: jag hoppas att flatorna får en plats sen, i bok två och tre, för de klev fram och kämpade också för de sjuka männen.

Jag skrev förut att jag aldrig köade på boken. Nu när jag har läst den så är jag däremot sugen på att läsa bok nummer två numedengångprontopronto.

Jag gick vilse i går i Brukshålas Folkets Hus (ja, det är möjligt, uppenbarligen *host* och då brukar jag inte ens vara en speciellt förvirrad person normalt). Jag hamnade i biblioteket, det lilla och oväntat fina. Insåg att det var dags att ta vara på vilsegåendet (det FANNS en mening, snudd på en fysisk Freudian slip? ;)) och skaffa mig ett lånekort när jag ändå stod där, ett lånekort som jag använde för första gången i dag. Tänkte ”kön till nästa bok i serien är nog kortare här” och ja, det kan man väl säga att den var. Det fanns ingen kö alls på nästa bok, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Jag glider in först i kön på första försöket. Inte illa. Inte illa alls.