and some porn
NU ska jag sluta spruta ur mig blogginlägg för ikväll (when it rains, it pours), men jag måste få avsluta med att servera bilddokumentation av den sena eftermiddagens snudd på obligatoriska fredagsbesök – Västerås stadsbibliotek. Se så varmt och fint det strålar i den blåkalla skymningen. MYS! Jo, jag gjorde ett ganska bra kap i dag också, men det berättar jag mer om en annan dag.
Vägen till stjärnorna
På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.
Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.
Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.
Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.
Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.
Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.
Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.
Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!
Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.
Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!
”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!
Vanessa. Njäe va.
Ibland blir jag lite förbryllad över mig själv. Om jag misstänker att jag inte kommer att gilla en bok varför
1) reserverar jag den då på bibblan
2) läser jag ut den, när jag börjar läsa och snabbt inser att den är ganska pajig?
…men det gjorde jag. OK, jag ger Gynning det faktum att jag tyckte att hennes första bok om enäggstvillingarna Laura och Vanessa var oväntat bra. Jag vet inte om jag är ovanligt sur just nu, eller om bok nummer två, Vanessa: flickan i glaskupan (ja, men ni HÖR ju, det är så otroligt ohemult klyschigt att beslå en psykiskt sjuk kvinna med ”glaskupa”), verkligen är så mycket sämre som jag fick för mig nu.
Lite sex, lite Thailand, lite peddoindignation, lite… lite spretigt? MYCKET spretigt. Det kanske är det: Gynning slår knut på sig själv, det blir too much of everything.
Vanessa: flickan i glaskupan är den fristående uppföljaren till Laura flickan från havet, Carolina Gynnings succédebut som romanförfattare. Här möter vi tvillingsystern Vanessa, vars liv Laura stal när hon trodde att systern dött i tsunamin i Thailand. När Vanessa äntligen lyckades rymma från sin fångenskap och insåg att Laura inte bara tagit över hennes magasinsimperium utan även hennes fästman, så brast något i henne. Som en vålnad dök hon upp på Lauras bröllop och orsakade kalabalik.
Men det gick inte som Vanessa hade tänkt sig. I stället för att träda in i brudens ställe togs hon om hand av polis och har nu spärrats in på en psykiatrisk avdelning. Ingen tror henne när hon med en dåres envishet hävdar att det är hon som är Vanessa och att hennes slyna till syster är en bedragare. Läkarna proppar henne full med lugnande mediciner och säger att vanföreställningar ingår i sjukdomsbilden. Bipolär sjukdom, kallar de det. Ju mer Vanessa protesterar desto mer övertygad blir omgivningen om att hon är riktigt illa däran.
Vem kan gilla det här då? Ja, jag tycker fortfarande att det är eoners eoner bättre än t ex Denise Rudberg. Nu tar jag och rensar skallen med en skvätt zombies igen. Brrraaaiiiinssssss.
(inte så) Anonyma Biblioholister 