När jag lät dig gå

Jag börjar nästan skratta när jag återvänder till texten jag skrev om Gayle Formans första bok, Om jag stannar. Jag låg vaken långt in på morgonkvisten då också, jag tänkte precis samma sak då: jag vill ha något nåt tunt och lättläst, tack. I natt (OK då: i morse) blev det När jag lät dig gå.

Den första boken om Mia var en tunn bok om ett ganska tungt ämne. Mia blir ensam kvar efter en svår bilolycka. Mamma, pappa och lillebror dör. Mia själv svävar mellan liv och död men bestämmer sig till slut för vilken sida av bron hon vill gå till. Hon väljer livet.

Hennes dåvarande pojkvän Adam var hos henne de där avgörande dygnen. Han bad henne att leva. Han lovade att ge henne vad som helst om hon bara lever vidare.

Nu blev det mer än så, mer än ”bara” liv. Tre år senare är Adam etablerad rockstjärna och Mia är en ung och lovande cellist som ska ut på världsturné. Det enda de INTE har längre är varandra. Mia orkade inte vara flickvän efter olyckan, när hon fick en plats vid Juilliard i New York gjorde hon slut med Adam – eller, hon gjorde inte ens slut. Hon gjorde sig bara oåtkomlig. Svarade inte i telefon. Ignorerade.

När bok nummer två drar igång sitter Adam på ett hotell i New York med ångest. Han borde åka till London och spela in en rockvideo eller han borde åka till LA och vara med sin snygga brutta Bryn (känd skådis) men han vill ingetdera. Han vill bara promenera, ensam, i New York. Han vill bara poppa sina piller ifred. Plötsligt tittar han upp och möter Mias blick. Hon ser på honom från en affisch om en konsert. En konsert som går av stapeln nu, och det finns en biljett kvar. Adam smyger in, och till sin enorma förvåning kallas han backstage efteråt.

Ännu en roman som utspelas under ett dygn, ännu en roman som förvisso inte är stor litteratur, men som bara FLYTER in i skallen. Bladvändare. Visst, mitt luttrade vuxenjag känner att det kanske är lite väääääl amerikansk YA när båda vuxit upp och blivit big stars (vad är oddsen?) men jag gav den där cyniska delen av hjärnan ledigt när jag läste och bara flöt med. Jättebonus också för att boken göder min New York-längtan på trevliga vis. Från Port Authority (som man kanske inte hade behövt översätta till Hamnmyndighetens busstation :)) till Staten Island-färlan till Brooklyn.