Arkiv för 12 januari, 2013

När jag lät dig gå

Jag börjar nästan skratta när jag återvänder till texten jag skrev om Gayle Formans första bok, Om jag stannar. Jag låg vaken långt in på morgonkvisten då också, jag tänkte precis samma sak då: jag vill ha något nåt tunt och lättläst, tack. I natt (OK då: i morse) blev det När jag lät dig gå.

narjaglatdiggaDen första boken om Mia var en tunn bok om ett ganska tungt ämne. Mia blir ensam kvar efter en svår bilolycka. Mamma, pappa och lillebror dör. Mia själv svävar mellan liv och död men bestämmer sig till slut för vilken sida av bron hon vill gå till. Hon väljer livet.

Hennes dåvarande pojkvän Adam var hos henne de där avgörande dygnen. Han bad henne att leva. Han lovade att ge henne vad som helst om hon bara lever vidare.

Nu blev det mer än så, mer än ”bara” liv. Tre år senare är Adam etablerad rockstjärna och Mia är en ung och lovande cellist som ska ut på världsturné. Det enda de INTE har längre är varandra. Mia orkade inte vara flickvän efter olyckan, när hon fick en plats vid Juilliard i New York gjorde hon slut med Adam – eller, hon gjorde inte ens slut. Hon gjorde sig bara oåtkomlig. Svarade inte i telefon. Ignorerade.

När bok nummer två drar igång sitter Adam på ett hotell i New York med ångest. Han borde åka till London och spela in en rockvideo eller han borde åka till LA och vara med sin snygga brutta Bryn (känd skådis) men han vill ingetdera. Han vill bara promenera, ensam, i New York. Han vill bara poppa sina piller ifred. Plötsligt tittar han upp och möter Mias blick. Hon ser på honom från en affisch om en konsert. En konsert som går av stapeln nu, och det finns en biljett kvar. Adam smyger in, och till sin enorma förvåning kallas han backstage efteråt.

Ännu en roman som utspelas under ett dygn, ännu en roman som förvisso inte är stor litteratur, men som bara FLYTER in i skallen. Bladvändare. Visst, mitt luttrade vuxenjag känner att det kanske är lite väääääl amerikansk YA när båda vuxit upp och blivit big stars (vad är oddsen?) men jag gav den där cyniska delen av hjärnan ledigt när jag läste och bara flöt med. Jättebonus också för att boken göder min New York-längtan på trevliga vis. Från Port Authority (som man kanske inte hade behövt översätta till Hamnmyndighetens busstation :)) till Staten Island-färlan till Brooklyn.

Annonser

första böcker-om-böckerboken 2013

Per Christian Jersild. Vilken stjärna. Jag skrev redan under bokmässan 2012 att Ypsilon är ett måste, ändå skulle det alltså behöva dröja flera månader innan uttalandet realiserades. Man är ett märkligt djur.

Jag samlar på Jersilds böcker, så egentligen BORDE jag ”få” köpa Ypsilon trots inköpsstopp (det är sannerligen en skatt att ha kvar i bokhyllan! många böcker lämnar jag utan tvekan vidare till byteshyllan på jobbet men detta skulle vara en av de där böckerna som inte lämnar hemmet förrän jag också gör det [i horisontalläge]), men nu blev det ett lån på biblioteket.

ypsilon1Om Jersilds Medicinska memoarer (min text om den boken finns tyvärr inte kvar eftersom jag var dum nog att inte spara ner min blogsome-blogg när de hotade att stänga, grmpf) handlade om hans yrkesliv som läkare så kan jag känna att Ypsilon handlar ganska mycket om hans yrkesliv som författare. JOOOO, det är skönlitteratur, men det kommer spridda små stänk av historier som SKULLE kunna spegla lite av det som försiggick i Jersilds liv omkring åren då han skrev några av sina största böcker.

Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.

Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).

Jaha, Reine sa vi. Vilka fler då?

Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.

Jersild går loss mycket på filosofi. Forskning. Han nämner termen bias. Det är där min självinsikt slår till. Min bias. Jersild är för mig en sådan fantastisk författare att han eventuellt skulle kunna skriva om den gamla hederliga telefonkatalogen en aning och jag skulle ändå tycka att det är bra. Så – jag vet inte om det är min förutfattade mening som gör det: men detta blir ännu en älskad Jersildbok att lägga in i minnesbanken. Stark fyra. Eller femma minus. Nåt sånt.