Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Det känns ganska hopplöst att skriva något om den här boken som inte redan är sagt (jaja, skrivet). Den är vackert skriven, den känns svår (och förbjuden!) att inte tycka om. Det jag funderar allra mest över är varför den fick Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok 2012, jag tänkte snarare ”biografi” – men det kanske inte är så noga. Jo, men visst är det? Om man tänker på alla förnekare?
Snacka om postapokalyps egentligen. Vad var de där förfärliga åren om inte en apokalyps, om än ”bara” för ett antal folkgrupper på ett antal geografiska platser? Nyorienteringen efteråt. Hur familjen Rozenberg hamnar i Sverige och blir Rosenberg. Hur det under de första åren ser ut att gå mot en solskenshistoria trots allt. Att samtidigt på första läktarplats få se hur femtiotalets industrisamhälle växer och utvecklas.
Så kraschen. När det som skaver blir outhärdligt.
När man läser boken så förstår man varför just far hamnar i centrum. Du kanske kan ana det, men om du inte redan vet så spoilar jag inte heller. Far i all ära, men jag vill veta mer om mor också. Var fanns hon i allt som hände? De satt båda i koncentrationsläger. Man läser mellan raderna att modern drog ett enormt lass när fadern började klappa ihop efter allt som hänt. Hon får en mening i efterordet, ett tack för att Göran fått jaga henne med tusen frågor. Vi får hoppas att nästa bok handlar om henne…! Hala Rosenberg. Den kvinnans historia vill jag (också) läsa.
————————————-
En äldre Rosenberg-artikel som jag tycker mycket om: Tillbaka till ghettot
(inte så) Anonyma Biblioholister 