årets första mord

När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).

fadersmord

Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.

Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.

Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.

Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.

Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s