Arkiv för december, 2012

den superkassa jullovsläsaren

Jag är så trött och rastlös (dålig kombination) att inte ens den vanliga medicinen (böcker, vad annars?) hjälper. Moa Herngrens angst var för angstig (!!) så jag försöker med annan feel-bad istället.

carhullan

Annonser

när hjärnan krullar sig

tittarstorm

När jag läser vissa kvällstidningars kommentarsfält, eller för den delen den egna facebookfeeden, så inser jag
1) att jag borde sluta läsa kvällstidningars kommentarsfält om jag ska behålla nån form av tro på mänskligheten
2) jag kanske inte ska ha gamla skolkompisar från 197x i feeden på fejjan baserat i stort sett bara på att de är just skolkompisar från 197x och man inte har så mycket mer gemensamt än så och… ja.

Jag vill vråla åt folk till slut för att de är så jävla körda.
Tänker jag, just då.
Och så inser jag att trots att jag i de flesta sammanhang är en fet gammal bonnig svennebanan så är jag i andra sammanhang en priviligerad elitist. Och där, just där, snuddar Johannes Björk vid mina tankar. Jag är inte färdig med tankarna än och han fångar heller inte helt det jag tänker, men precis som Johannes så känner jag ibland, ofta, att något skaver.

Jag har också VKM i feeden på fejjan, jag har också garvat rakt ut åt idiotier som stupar på sin egen dumhet och det känns inte så hemskt att skratta åt t ex svenska skådespelarföredettingar som skjuter sig själv i foten om och om igen, men rätt ofta så urartar det till att sparka neråt även på VKM. Då menar jag inte så mycket vad Kawa själv skriver eller gör utan kanske mest på oss andra, vi, alla hans följare. Kommentarerna. Ja, folk är dumma. Man blir paff över hur dumma folk kan vara. Men, återigen, vad är att sparka uppåt och vad är att sparka neråt. Det, mina vänner, ska jag fundera på lite till. Det blir nog inte lätt att hitta något entydigt svar, och det ska väl inte vara lätt heller, men det är ju ingen ursäkt att inte fundera.


walking back to happiness

Jag plutar (nästan) varje gång numera. Det kanske är dags att göra slut med chick lit-böckerna? Men det är svårt. De har fyllt en funktion i så många år. Nåt lätt, gulligt, lite roligt och förutsägbart. Jag vet vad jag får. Det är lite som rökt lax på julbordet, sällan fantastiskt men ändå oftast heeeelt OK (årets julaftonsbesvikelse är dock att den rökta laxen som jag köpte hem och trodde att jag skulle njuta av visade sig vara gummiaktigt smaklös och bara vidrig. också.)

walkingbackto

Juliet’s been in hiding. From her family, from her life, but most of all from the fact that Ben’s not around anymore.

Her mother Diane has run out of advice. But then she insists Juliet look after her elderly Labrador and it becomes apparent that Coco the dog might actually be the one who can rescue her daughter. Especially when it leads to her walking dogs for a few other locals too, including a spaniel, Damson, who belongs to a very attractive man…

Before she knows it, Juliet realises she has somehow become the town’s unofficial pet-sitter. A job which makes her privy to the lives and secrets of everyone whose animals she’s caring for. But as her first winter alone approaches, she finally begins to wonder if it’s time to face up to her own secrets? To start rebuilding her own life? And maybe – just maybe – to fall in love again?

HUR kunde jag tänka att en sörjande änkas små små kliv tillbaka till (kärleks-)livet skulle roa mig i den här formen? Inte ens hundar eller renovering av hus räddade upp det här för mig. Lucy Dillon har lyckats roa mig förut (samma lilla stad, delvis samma hundar i små biroller), men nu är det kanske dags att vila från henne. Detta var min tredje Dillon, och jag har tyckt mindre och mindre om böckerna.

Mina avlagda engelska chicklittare gör åtmistone succé i byteshyllan på jobbet! Den här boken var billig, det var värt att chansa… och det var fint glitter på omslaget.

Nu går jag vidare med helsvensk medelklassangst istället! Moa Herngren är bra på sånt.


önskar er en riktig Disney-jul!

Varför får inte den HÄR lilla pärlan vara med kl 15.00? Strunt samma, ni kan ju se där här. God jul!


how do I love thee?

let me count the ways.

Alltså, hörni. Claire Dobbins London Underground Maps – vilken BOK!

lulmaps1

Claire Dobbin är kurator på London Transport Museum, de har just stängt utställningen Mind the Map och det äääääter mig att jag inte hann se den, men man kan som bekant inte göra allt som är kul! Att äga boken – som också innehåller mycket information (och naturligtvis många fantastiska bilder) som presenterades på utställningen – får vara gott nog den här gången.

tategallerytube

Tate Gallery by Tube av David Airey är en favorit för många, den är och har varit en storsäljare i många år. Jag blir mer och mer sugen på att försöka få tag på den till en av hallväggarna – vi har lite karttema där. (OJ, nu gjorde jag det – jag beställde den!) <— edit igen: nej, det gjorde jag inte alls det för när jag väl fick tummen ur och försökte beställa så kom det ett meddelande att denna plansch skickar de inte till Sverige. Jaja, nähä, det får lösas på annat vis då.

Det SÄMSTA med att jag köpte den här boken är förslagen som kommer, heeeela tiden från amazon, om andra böcker att titta på. Tunnelbanenörderi är en nisch som kan dra en DJUPT ner i bokmissbruket, men uj uj – kartnörderi är ju lika illa. Så många vackra böcker.

Kartor, tänker ni, – är hon knäpp? …men ibland, OFTA, blir de till konst (om nu inte kartan i sig är lockande nog), underbara bilder att titta länge på, få egna knasiga idéer av och framförallt – de är underbara galgar att hänga drömmar på. Drömmar om resor man kan göra, drömmar om resor man INTE kan göra.

Du tror mig fortfarande inte?


Paris

London 1

London 2

Världen

USA


when I’m good I’m good, but when I’m bad I’m even better

Vi är ju ett antal boktokar som tar saken i egna händer. Vi litar inte på att nån skäggig patriarkal symbol ska ge oss presenter baserat på huruvida vi har varit snälla barn eller ej (”snälla” – enligt vilken norm då? yada yada tjossan hejsan)

Jag hade tänkt vänta med att hämta ut paketet till julafton (det hade väl varit klämkäckt?) men ska man vara naughty så kan man lika gärna vara VÄLDIGT naughty. Hämtade och slet upp nu.

julhappiness

Till mig, från mig. Ah… ja, innehållet var väl ingen överraskning, men att kunna hålla i dem på riktigt (bilderböckerna var ännu snyggare än jag vågade hoppas på), det var alldeles alldeles underbart.


om man nu nödvändigtvis ska bidra till den årstidsrelaterade konsumtionshetsen

paket

Jag är inte den där enorma julälskaren, men om man nu nödvändigtvis ska köpa saker till vuxna människor som egentligen inte behöver någonting så är ju böcker en ganska bra gåva. Jag räknade efter tidigare i dag, tio böcker hade jag slagit in till olika mottagare då. Nu kom jag på ännu en given kombination av bok/mottagare, så årets elfte julklappsbok kläddes alldeles nyss i mitt otroligt classy rosa presentpapper med vita och svarta katter på.

Jag vet inte SÄKERT om folk har speciella förväntningar på mig som boktok, men jag BRUKAR få höra att det är roligt att få mina nogsamt utvalda och oväntade böcker och att jag brukar vara ganska bra på att leta fram rätt bok till rätt mottagare. Med det sagt så kan jag konstatera att jag köper en faslig massa otroligt förutsägbara böcker till folk också.

Jag brukar också få höra att det är svårt att köpa böcker till mig. Än anses jag kräsen (ja, det är jag väl på mitt vis), än anses det vara hopplöst att köpa nån bok som jag ännu inte har läst (en sanning med modifikation, men jo – med tanke på den mängd böcker som rent teoretiskt finns att tillgå så är det ändå förvånansvärt ofta som jag får dubletter).

Hur är ditt bokliv i juletider? Är du som boktok en givare som folk har extra höga förväntningar på? Vågar folk köpa böcker till dig utan att du skrivit en specifik, extremt tydlig, önskelista?