Arkiv för december, 2012

mer boktok i tunnelbana

nycsubway

Många läser andras kommentarer – men för den som inte gör det: Kristin tipsade om den sköna bloggen Underground New York Public Library. Ah. Boktokar i tunnelbana parat med sporten ”namnge boken”. Nördigt och underbart! Tack Kristin!

Min bok med tunnelbanekartor borde komma snart nu, wiiihiiiii. Undrar vad just den parafilin kallas 😉


boktokar + U-Bahn = sant

image

På väg till jobbet. U2 från Ku’damm till Gleisdreieck. Nä, jag såg inte vad de läste…

image

image

image

image


Berlinsällskap

image

Tokresa med massor av möten som ska klaras av på 1,5 dygn, men jag har åtminstone en kul bok i väskan.

Jag var på väg att ta Alone in Berlin, bara för att, men insåg att jag behövde något simplare. Utslut!


Bild

och nu blir det reklam igen, men detta är för bra för att tigas ihjäl

modernistabazaar


årets ohotat läskigaste bok

Jag är liiiiite sur över att inte en enda nappade på min teaser i går. Jag VILL verkligen veta vilken som är er läskigaste bok i år. För mig är rejset över nu, titeln är glasklar, ingen bok i min läshög kan slå den här trots att det är några veckor kvar av året:

stadenolagornaVilken jäkla mardröm – Jerker Virdborgs Staden och lågorna.

Viktor faller överbord i hamnen utanför sin hemstad och blir i sista sekund räddad från drunkningsdöden. Men det värdshus han vaknar upp på är både underligt och skrämmande. Han blir snabbt satt i skuld, och stängs in och hunsas för att betala av det han är skyldig. När han till slut kommer ut i gränderna är ingenting sig likt – han har hamnat i ofas med sin egen tid och försöker förgäves minnas varför han en gång kom dit.

Allt är skitigt och fult, nästan alla är utstuderat genuint elaka och man förstår men man… man förstår inte. Samtidigt. Det är en känsla lika lockande som frustrerande. Jag finner mig leta logik, tänka ”men, det där kan ju inte stämma med tiden” (språk, ordval, vad som finns till hands) men kapitulerar efter en stund och bara tar in.

Jag började läsa den här boken en natt när jag hade så ont i magen att jag inte kunde sova. Jag hade inte läst värst många sidor innan jag tänkte ”hade jag inte haft ont i magen innan jag började läsa så hade jag fått det nu”. Det kanske låter underligt att jag tyckte att en så vidrig bok var så bra, men så är det ju för oss som njuter av att läsa böcker som får oss att rysa. Historien är ofta äcklig, rent fysiskt motbjudande men också så psykologiskt smart. Man känner Viktors ångest, man delar den, man blir nästan andlös av att det aldrig aldrig finns någon vila. Pang, pang, pang, det smattrar in elände i skallen.

När boken är slut fattar jag fortfarande inte allt. Det gör ingenting. Jerker: så bra. SÅ bra.


jag kan knappt hålla mig

Jag har just läst årets otäckaste svenska bok. Nej, jag ska inte skriva om den i dag, jag är för trött, men under tiden vill jag veta – vilken är årets otäckaste bok (på vilket sätt det vara månde) för dig?


att köpa julklappar till sig själv?

lulmapsDet hjälps inte, bokinköpsförbud eller ej, men jag VILL ha Claire Dobbins London Underground Maps.
Jag är kartnörd, tunnelbanenörd och Londonnörd. Ja men ni hör ju. Jag är ett värnlöst offer. Hur kan jag INTE vilja ha den här boken?

Det är nu man börjar fila på alternativa strategier. Joooo, jag har kanske ett litet inköpsförbud till mig själv, men nog SER det ut som om katterna drömmer om den här boken? Eller, de drömmer om inte annat om att ligga på mina ben när jag sitter framför brasan och njuter av den här boken. KAN jag verkligen neka dem det? Är inte det djurplågeri?

London Underground fyller 150 år 2013, joy and happiness!

lon006
lon048
lon050

(nördrunda med K i maj 2012. jag hoppas på repris 2013)

—————————————————

En timme senare kan jag meddela att Astor vann. Boken är på väg. Den fick eventuellt sällskap av nån tunnelbanebok till.

astorkatten

bokdåren himself


ska man ha ont i magen så ska man… ja, vad ska man?

deododa

Man ska låta bli att ha ont i magen. Ska man. Helst.

Men nu styr man ju inte alltid över hälsan och ska man nu ligga vaken en natt för att man har ont i magen så ska man åtminstone ha bra boksällskap. Jag hann både börja och avsluta De odöda, och komma halvvägs genom ännu en otäck bok som jag inte tänker berätta om nu (cliffhanger, cliffhanger). De odöda är en novellsamling från Semic (SEMIC? jag visste knappt att de fanns utanför jultidningsvärlden längre, än mindre anade jag väl att de skulle kunna förmå stora delar av den svenska skräckeliten att bidra med varsin novell).

Laguppställning? John Ajvide Lindqvist, Caroline L. Jensen, Johan Theorin, Amanda Hellberg, Åke Edwardson, Anders Fager, Andreas Roman, Edgar Allan Poe, H P Lovecraft och Selma Lagerlöf. Ja si det var väl en salig blandning det.

Just denna blandning har fått ganska svala recensioner på många håll, men jag ansluter mig till Ela och Eli (!) – jag tyckte att det var tämligen OK. Jo, jag surar lite över att de bara bytt namn på JALs novell (tidigare publicerad i Pappersväggar) men fnyser sedan lite åt mitt eget surande. Ja, visst är det drygt med återanvändandet (ännu inte så utbrett i Sverige, men jag tror att en och samma Max Brooks-novell förekommit i minst tre olika amerikanska zombie-samlingar vid tillfälle, och sånt blir rätt trist till slut) av samma texter med ny titel, men nu 1) kom jag ju inte ihåg den 2) tyckte jag ju att den var bra. Varför sura då? Men det är principen, antar jag. Att klämma dit Poes klassiker om den svarta katten kändes kanske inte heller helt nytt och fräscht, men OK. Lovecraft är alltid Lovecraft, och Lagerlöf förtjänar att återta sin berömmelse som skrämmande sagoförfattare.

Caroline L Jensen går från klarhet till klarhet. Jag gillade hennes roligt sarkastiska historia om fru Bengtsson för några år sedan, i den här boken bidrar hon med Sju års olycka, en novell där hon faktiskt serverar mig en äckelfaktor som är av Stephen King-kvalitet (back in the days, under hans bästa stunder). Riktigt nasty! Jag har ännu inte läst Vargsläkte, men nu hoppade den upp några snäpp på kanske-listan.

Samlat omdöme? Inte fantastiskt, inte jättejätteläskigt, men fullt funktionellt. Många fina enskilda prestationer, men en minst sagt spretig helhet. För den som ännu inte börjat utforska genren kanske den kan agera smörgåsbord: smaka lite JAL, tag en nypa Fager, sniffa lite Roman och vräk sedan i dig en skopa Jensenska tentakler till efterrätt. Och så gillar jag att Selma får vara med. Hon förtjänar ett uppsving igen.


årets julklapp

ulmaja

Du behöver faktiskt gå till en bokhandel och bläddra i Nina Ulmajas ABC å allt om D. Du måste det. Du ska FULLSTÄNDIGT strunta i etiketten ”9-12 år” och bara låta dig svepas med. Du ska ge den till någon, barn eller vuxen, som du unnar lite (mycket) bokstavskärlek.

Skulle HÖRLURAR vara årets julklapp? Ha, glöm det. UlmajaulmajaulmajaULMAJA! NINA ULMAJA!

Nina Ulmaja skriver att hon älskade Richard Scarrys böcker som barn. Det märks! Jag älskade också Scarry, jag kunde sitta i TIMMAR och studera alla detaljer i hans böcker, och precis samma känsla får jag av Ninas bok: oändligt många saker att upptäcka i otroligt roliga bilder. Det här en är faktabok för alla som älskar bokstäver och allvarligt talat, visst gör du det också?

PS jag måste köpa en till. jag köpte den här som en julklapp till en liten flicka i Östra Deje, men jag behöver en själv också. hoppsan.


gott och blandat, andra advent 2012

Vi har lagt ner det där med julklappar nästan helt oss vuxna emellan. Jag tycker att det är bra. Julklappar till barnen, yes yes, men vuxen till vuxen känns det som om en liten symbolisk grej räcker, bara för att få till nån sorts öppna-paket-slita-tejp-pappersprassel-nostalgi. Men varför vara 100% konsekvent? Jag blev riktigt genuint tokglad när jag fick veta att jag var en av de fem som vunnit ett exemplar av Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan i Swedish Zombies utlottning. Julen i år kommer att gå i bokens tecken och detta känns som en riktigt fin julklapp. Tack till Swedish Zombie för alla utlottningar ni lyckas rodda ihop!

Swedish zombie

Va? Om inte alla jular är boktokjular för mig? Jooo. Såklart. Men i år blir det lite extra lyxigt: två veckor ledigt och efter 23 år då jag kajkat dryga 40 mil varenda jul så kommer jag i år att vägra förflytta min feta ändalykt mer än högst nån kilometer (ner till Konsum och tillbaka). I år blir det hemmajul! Katter, brasa, kaffe, glögg, massor massor massor av böcker = paradis.

———————————————————————————-

bockfesten*fanfar* Hemma hos svärmor och svärfar fann jag mig sakna min nyhämtade – bibblan ftw – bokpåse (den låg i bilen en kilometer bort, det var -12C, klockan var 22.15 och jag var lat) och då var det ju en väldig tur att jag hade hundra olästa sidor kvar i Bockfesten, min handväskebok. Annars… tänk själv: strandad i Stenstorp, utan bok, en svinkall fredagskväll i december… blodet isas vid tanken. Vad är väl en liten diktatur och trettio år av terror jämfört med det?

(OK OK, jag bara skojar)

Nobelpristagarna i litteratur kan anses liiiiite svåra ibland (men de är det mer sällan än icke boktokar tror, kan jag känna, och det är synd att så många inte ens vågar prova), men Mario Vargas Llosa är opretentiös, pang på, han är bara en genuint fantastisk berättare. Ämnet är tungt, mycket tyngre kan det inte bli (tortyr och sexuella övergrepp, ah…) men han hanterar det på ett alldeles fantastiskt sätt. Ett utomordentligt snyggt hantverk, helt enkelt.

Välgöraren. Så kallades Rafael Leonidas Trujillo, diktatorn som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, mellan 1930 och 1961.

Trettiofem år efter diktatorns död återvänder den framgångsrika advokaten Urania till sitt hemland i Karibien för att göra upp räkningen med det förflutna. Hennes far, Agustín Cabral, var en av Trujillos trogna ministrar som, när han hamnade i onåd hos Välgöraren, försökte blidka honom genom att offra sin fjortonåriga dotter.

I en monolog riktad till fadern avslöjar Urania vad som hände den gången. Dessutom får vi följa den skrupelfrie Trujillos storhetsvansinniga tankar i presidentpalatset och ta del i tio sammansvurna mäns planer på att mörda tyrannen.

Trujillo fanns. Många av hans hejdukar som skildras i boken var verkliga, diktaturen fanns där. Cabral och hans dotter Urania är däremot INTE verkliga personer, deras livsöde är pur fiktion – ändå kan man misstänka att det FANNS en Cabral, och många många av Urania.

Så mycket jag aldrig visste om Dominikanska Republiken, detta var en utomordentlig lektion i relativt modern historia. Något som får mig att vilja veta mer. Den här boken lägger jag på sambons sängbord. Han kommer också att tycka att den är mycket bra, det vet jag nästan på förhand.

Nästa Vargas Llosa? Jag måste säga att titeln Den stygga flickans rackartyg känns lockande! Det blir inte snart, men det blir. Definitivt.

PS Omslagsbilden… omslagsbilden! Så snuskigt välvald. Hu.


avundsjuk lantis, del II

toktips

Aaaaaargh, detta vill jag ju gå på! Men OK, när jag nu inte kan gå själv så är jag glad att jag åtminstone lyckades tipsa så att Suzann och söta Malinda (nej, du vill inte missa hennes julbordsblogg) kan gå dit.


Bild

Mmmmmm… bloooood…

namnam


Alltings början

Jag har läst många översvallande recensioner av Karolina Ramqvists Alltings början, men själv hamnar jag i ”ja, tja, jo, ja, mja”-kategorin. Mina invändningar ekar lite av det Linda O skriver: vad händer under ytan?

alltingsborjanSaga – den tonåriga huvudpersonen – är så konstant jäkla entonigt sval och blasé. Och så tänker jag att så tycker jag säkert bara för att Saga är så långt från mig själv (som tonåring) som man kan komma att jag nog bara är avundsjuk.

Vare sig (den förvisso frånvarande) pappan dör eller det sommarpratas i radio så är det samma jämna tonläge liksom lite i förbigående. Saga bara gör saker och bara lyckas så jäkla bra. Får alltid höra hur vacker hon är. Kommer in på de rätta festerna. Fixar det coolaste jobbet. Ett år i Paris, katjing. Iiiiinga konstigheter, som en viss operadiva skulle ha sagt.

Ändå: Inget är fantastiskt. Inget är katastrof. Det känns som om Saga mår sämre över att turisterna är så gräsliga (de har shorts! tänka sig, shorts på sommaren när det är varmt i stan) än över att hon konstant utnyttjas av den festfixande Victor.

Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist. Hon lär Saga att det viktigaste av allt är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Kort sagt, en sådan kvinna som Sagas mamma är. Och som dotter till en sådan får man också räkna med att klara sig på egen hand. Saga har längtat efter allt som vuxenlivet innebär. Hon vill ut i staden, erövra dagen och natten.

Karolina skriver så förbaskat bra, hon har driv, man vill ständigt fortsätta läsa. Jag tror att jag hamnar i fällan att jag inbillar mig att jag måste gilla huvudpersonen. Det måste man ju inte. Jag hamnar också i fällan att jag inbillar mig att saker ska vara konsekventa, men det är de ju inte heller, sällan i böcker och aldrig i verkliga livet. Jag kanske ska skita i att jag inte fattar vad som är så märkvärdigt med den helige Victor. Hur man kan släppa allt och springa när nån som verkar så vidrig och ganska ointressant kallar för ett egoknull. Inte ens sexet verkar speciellt bra. Och så det där med att det var hennes polare som spanade in Victor först, och sen när Saga får honom, eller åtminstone får ha sex med honom (igen och igen, om än med ojämna mellanrum) så bara TAR hennes kompis det, lite highfiiiiive ”good for YOU!”, så där som man aldrig har hört inträffa förr (sånt har startat halva världskrig i min bekantskapskrets, men vi kanske bara är för jävla ocoola).

Så, en jäkligt bra bok som jag både gillade och ogillade. Jodå. ”Oberörd” är det sämsta jag kan bli när jag läser en bok, så Karolina lyckas. Det är den tredje boken om ung kvinna med aningens destruktivt förhållande till sex om jag läser på bara några veckor nu. Har jag drabbats av en tidig femtioårskris?

SUZAAAAAAAAAANN! Du behöver läsa den här, om du inte redan har gjort det. Och så behöver vi diskutera den. Vi behöver ha en drinkeftermiddag/kväll och diskutera den. Jajamensan. Jullovsmåste.

(jag har skrivit om det förut: den här boken är metaboktok de luxe!)


skynda att fynda

Är du i Sthlm, i närheten av Söder i morgon? Då bör du gå på Boksöders julbasar, åtminstone om du vill fynda julklappar till kanonpris.

Japp. Jag är våldsamt avundsjuk på den som kan ta sig dit. Kan och kan. Nääääe. Det är inte praktiskt att ta sig till Sthlm en vardagskväll efter klockan 17 (då tar morgondagens heldagsmöte slut) när varenda rubrik vrålar snööööökaooooos. Det är ännu mindre praktiskt att ta sig hem till Brukshåla igen efteråt. På min önskelista för framtiden står en mer lantisvänlig lördagsbasar!

image

(snyggbilden? den har Mats Jonsson gjort. såklart.)


Bild

en lista fylld av längtan

image


the times they are a changin’

librarianloveLina på Västerås Stadsbibliotek skriver en krönika om vad som förändras och vad som inte förändras och hur hon ser på det där med att vara bibliotekarie i en alltmer elektronisk tid: Trygghet full av möjligheter. Ja. Det är bevisat att Västerås Stadsbibliotek inte bara har vackra lokaler och ett riktigt sjysst sortiment. De har bibliotekarier som skriver bra också.

”Cicero sade en gång att han aldrig haft ett problem som inte en timmes läsning hade kunnat lösa. Nu är jag kanske inte beredd att gå riktigt så långt, men om varje bok är en ny värld och nya möjligheter, vad är då ett bibliotek annat än möjligheternas rum. Berättelsen är din egen. Det är du själv som äger och skapar kunskapen. Vi finns här för att hjälpa dig att öppna dörrar. Så detta är mitt jobb i sin innersta kärna: Dörröppnare! Trots sin enkelhet tycker att det är en ytterst trevlig yrkestitel!”


saker som får en att undra

indien

Alla som har en blogg med statistik undrar ibland. Själv tänker jag i dag: du som sökte på ”pest porr indien” och hamnade här… du måste ha blivit väldigt besviken. Hoppas jag.


i vår lilla brukshåla

image

Vårt lilla torg, med klassisk kombo av bibliotek och folkets hus. Skamligt nog så har jag aldrig varit där, eftersom jag jobbar i Västerås så blir det alltid till stadsbiblioteket jag går. Det kanske får bli ett jullovsprojekt. Fast då kanske deras personal också vill ha ledigt…


timestamp Stockholmskt nittiotal med metaboktok de luxe

För drygt en vecka sedan läste jag nittiotal sett genom Anders Fagers ögon, nu är det Karolina Ramqvist som serverar hågkomster. Och boktitlar! Huvudpersonen i Alltings början, Saga, har en politiskt medveten mamma som sätter bra böcker i händerna på henne. Det är nästan lika kul att läsa om vad Saga läser som att läsa om Saga själv. ”Man borde göra en lista” tänkte jag, men det var ju tur att jag struntade i det, för den listan har Marcusbiblioteket redan gjort.


Bild

kan han engelska? :-0

image


De hemlösas stad

Det är förvisso i Jyväskylä historien om Lilja börjar, men det är vår vackra grannhuvudstad Helsingfors som har den geografiska huvudrollen i De hemlösas stad. Egentligen börjar Liljas historia där också, men hon minns inget av staden. Lilja var bara ett spädbarn Då När Allt Hände.

dehemlosassstadÅr 2035 inträffar den stora klimatkatastrofen. Tecknen har funnits där i många år, haven stiger och vädret förändras. Allt accelererar emellertid så mycket snabbare än någon kunde ana och när enorma tsunamivågor slår in över den dåvarande finska huvudstaden så flyr de överlevande norrut.

Liljas föräldrar flyr sitt hus hals över huvud, kvar blir faster Sassa som de delade huset med. Hon är borta när allt sker och de ser henne inte igen. De får indikationer på att hon möjligen kan ha överlevt, men ingen vet säkert.

Finland så som det var existerar inte längre efter den dagen, vare sig rent fysiskt eller som etablerad stat. När vågorna drar sig tillbaka är stora delar av Helsingfors, av landet i söder, lagda under vatten. Skåne i Sverige är borta. Ja, alla delar av världen som legat mindre än 10 m över havsytan förut är havets egendom nu.

De överlevande bosätter sig i Jyväskylä och bygger upp ett nytt samhälle så gott det går. De har alla bekvämligheter, men de har inte friheten. Vågorna lyckades nämligen inte skölja bort människans inneboende egoism, och de överlevande har ingen lust att dela sin kvarvarande rest av bekvämlighet med de flyktingar som strömmar in från resten av världen.

Livet i Jyväskylä är tryggt och inrutat. Eller ska vi säga tryggt MEN inrutat? Folk ska hålla sig där de är, alla övervakas, men det är ju för deras eget bästa! Visst är det så?

Lilja är femton år och har inte längre någon lust att inordna sig i det. Hon vill veta vad som finns söderut. Hon vill veta varför hennes föräldrar blir så konstiga varje gång hon frågar om faster Sassa. Hur kan de INTE vilja veta hur det gick för Sassa? Lilja är ju inte dum. Hon fattar att nåt är skumt. Att hennes föräldrar kanske inte har sagt hela sanningen.

Lilja drar. Rymmer. Hon har en romantisk vision om hur hon ska cykla till Helsingfors och sen hem igen (det är ju ”bara” 30 mil) när hon har fått veta mer om Sassa. Ja, eller hur. Det där går ju inte så himla bra. Efter sju sorger och åtta bedrövelser för Lilja lift med två underliga bröder i en båt. De tar henne till Halsingih. Staden, likt ett nerdekat (ja, än värre än originalet) mögligt nordiskt Venedig, bebos nu mestadels av indiska och kinesiska flyktingar. Några enstaka rester av urbefolkningen finns kvar, men de är skitiga och ständigt berusade trashankar och stadens nya invånare skyr dem som pesten.

Bröderna som tagit hand om Lilja tycker förvisso att hon också är en ganska skitig, underlig och ful urbefolkare, men de tycker synd om henne och tar hem henne till sin stora familj. Lilja tänker att hon ska väl stanna där några dagar och sedan försöka ta sig hemåt igen. När hon ser i vilket skick stan är så ger hon nästan upp tanken på Sassa lever.

Nu är det inte så lätt som hon tror, det där med att bara återvända hem. Rykten går om en influensa som får Jyväskylä att om möjligt dra igen porten än hårdare om sig. Här slipper ingen utomstående in! Det spelar ingen roll om man har en familj kvar i Jyväskylä som saknar en så att hjärtat nästan går sönder.

…och där lämnar jag er att ta reda på reste själva. Detta är en liten fin pärla. Inte revolutionerande, omvälvande, nervkittlande, men en trevlig resa både geografiskt och i Liljas utveckling. Det är en nyorientering med råge att ställa om sig till ett liv i en stor indisk familj. Att nästan aldrig få prata vare sig svenska eller finska. Att stå ut med mögel och stank, men också att hitta vänskap och äventyr på ganska oväntade vis.

Annika Luther: De hemlösas stad. En stark trea! Jag är kanske LITE för gammal och luttrad läsare av dystopier för att sugas in i detta till 100%, men hade jag varit tolv, tretton… fjorton… ja, då hade jag nog läst den flera gånger.

Mycket roligt att läsa en bok skriven på finlandssvenska! Jag känner igen ett och annat uttryck som mina finlandssvenska vänner använder. Nu kanske det låter som om det är en stor grej, men det är det inte – det är just enstaka uttryck. Mest av allt så är det en bok som får mig att längta till Helsingfors (min favoritsorts bok, den som får mig att resa i soffan, det tjatar jag nog om ganska ofta va?), till några av de landmärken ännu som finns kvar efter att havet segrat, men som helt eller delvis får helt nya användningssätt efter katastrofen. Domkyrkan och Uspenskijkatedralen har jag koll på, men skulpturen De skeppsbrutna ”tvingas jag” (ooooh, stackars mig, det är ju inte så att jag älskar att googla sånt, nej då) leta upp, för den vill jag se.

Ann-Sofie från Breakfast Book Club har nyss varit i Helsingfors, när jag läste om hennes resa kom ett första lilla sug. Som av en slump trillar den här boken in i reservationshyllan på bibblan några dagar senare. Ah, det är ett tecken. Ett tecken på att till våren ska vi nog ta oss en sån där kryssning som stannar i Helsingfors, Tallin och St Petersburg. Jajamensan.

PS Helsingfors tunnelbana ska ju vara så vacker, och jag har ju faktiskt aldrig sett den heller!