en skräckis så god som någon

Det är nästan lite läskigt att fundera på varför den här boken var så läskig. Jag lever ju inte direkt i den här världen, så den borde inte tassa på mina nerver, men något i den generella galenskapen kanske slår an något hos de flesta. Om inte annat så är Moa (precis som Helena von Zweigberk i skilsmässorysaren Ur vulkanens mun) fantastisk på att skriva elak dialog.

jagskillealdrig

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Cecilia är 38 år, gift med Josef och har tre barn. Familjen bor på Stora Essingen, vilket är perfekt med närheten till natur och innerstad. Cecilia och Josef är båda framgångsrika parterapeuter och räddar svajande äktenskap med icke-befintliga sexliv på löpande band. Patienterna strömmar till sekelskiftesvåningen där de har sin mottagning. Tillvaron borde vara idealisk.

Problemet är bara att det börjat mullra i Cecilias inre. Hon tål inte längre barnens omättliga ömhetsbehov eller Josefs krav på hennes uppmärksamhet, och de patetiska patienterna ska vi inte tala om, men hon gör allt för att det inte ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags, men ytan håller på att krackelera. Utan att riktigt förstå det själv har hon slagit in på en farlig väg där hon riskerar att skada de hon älskar mest.

Cecilia står i centrum, men jag skulle inte vilja påstå att det bara är i hennes inre det mullrar. Den skenbara medelklassidyllen döljer fem familjemedlemmar som alla har sina strider att kämpa, och alla är olyckliga och eländiga. De skadar VARANDRA. Men nu är det Cecilia vi följer, hon är den som tar de mörka tankarna ett steg längre och hon gör fler och fler små knäppa saker som blir till stora knäppa saker.

Hon är snygg (”för snygg för sin man” brukade det heta, ändå både känner hon och GES hon känslan av att inte duga, att intet vara utan honom), hon springer långt och lätt, hon är delägare i en klinik på Östermalm. Tre barn. Klyschan är väl fullständig såtillvida att hon tycks vara sinnebilden för en lyckad kvinna (men man låts ana att hon tagit sig till det livet från vanlig knegarfamilj, uppvuxen i Farsta, redan då med en känsla av att vara oälskad och inte duga) som verrrrrkligen inte borde ha något att angsta över (nä, det är inte jag som säger det, det är klyschan om klyschan som säger det) men ack ack vi kan aldrig se på ytan vem som lider. Ja, självklart är många av Cecilias bekymmer lyxproblem, men många av dem är det INTE. Det svarta hålet inuti kan inte fyllas ens med Josef Frank-mönster eller en soffa från Nordiska Galleriet (…om de nu hade haft råd med det, men nu blir det också till en liten miniångest om än mer för Josef än för Cecilia, men Josefs snobbångest drabbar ju också Cecilia och… ja, men ni SER ju! SKRÄCKIS.).

Jag fick lägga undan den här boken några dagar för den var FÖR läskig. I natt kunde jag inte sova (men så passande! till skillnad från Cecilia drog jag emellertid inte ut och sprang fyra mil, jag läste böcker istället), då tog jag mod till mig. Otvivelaktigt bra, otvivelaktigt störande. Jag gav den bara en trea hos Goodreads, men det hade mer att göra med att jag tyckte inte ooooom den än kvaliteten på boken i sig. Fast det är nog en bok som man inte SKA tycka om. Nåväl.

Cecilia vansinne piggar upp lite mitt i allt. Kris och utveckling heter det, vet ni. Och så funderar jag på om Moa vill bidra till, eller skjuta i sank, myten om att en Mamma (yes, med stort M) alltid är/ska vara lite varmare och snällare och givmildare och stå över allting mer än alla andra. Jag både misstänker och hoppas på ”skjuta i sank”.

Moa Herngren – Jag skulle aldrig ljuga för dig

PS joy and happiness – Suz kan tänka sig att ärva boken! Hon är mitt förstahandsval när det gäller boktokar att dissekera just den här boken med.

Annonser

3 svar

  1. E

    Inser nu efter att ha läst dina tankar om boken att jag måste läsa den. Jag har läst OM den flera gånger på sistone, dags att ge sej i kast med boken själv. Tack! :0)

    29 december, 2012 kl. 12:46

    • Jaa, gör’t! Du är också en mycket tacksam presumtiv diskussionspartner. Och så hoppas jag att vi får till det där länge omtalade fikamötet snart, så att du kan få annan utlovad läsning som det ska bli kul att höra dina åsikter om.

      29 december, 2012 kl. 13:20

      • E

        Jag brukar inte ha några nyårslöften men jag har nu avgivit ett livslöfte, jag ska bli mer social 2013. Så du kommer få se mer av mej! Och vice verca :0)

        29 december, 2012 kl. 17:12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s