50 år med Alex

Anthony Burgess klassiker A Clockwork Orange fyller 50 år och Mordernista ger ut boken i jubileumsutgåva. Det är första gången den ges ut i helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen. Caj Lundgren har gjort översättningen.

Jag måste säga att jag är väldigt väldigt nyfiken, jag är så fläckvis ickeallmänbildad att jag inte ens visste att sista kapitlet har varit ändrat/censurerat (?) fram till nu. När jag nu läser om det känns det som en sorts omvänd censur, ett sug efter att göra det våldsamma våldsammare, utan att förstöra det hela med eftertanke. Intressant, och en tidsanda i sig att filosofera kring…!

Boken finns i min bokhylla (nej, det är naturligtvis inte den nyutgiva jubileumsutgåvan!) men det är evigheter sedan jag senast läste den (skulle säga att det snudd på känns som MER än femtio år sen, men så kanske det kan kännas så här en trött lördagsmorgon efter första post-semester-jobbveckan), det var betydligt mer nyss som jag lånade filmen på bibblan och såg den. Det är dags för repris.

Första gången jag exponerade mig för Alex var lite som att åka berg-och-dalbana på den tiden man knappt förstod vad som väntade (mina föräldrar var vänliga nog att ta med mig på sådana äventyr mycket tidigt, i början av 70-talet var det inte så noga med säkerheten på tivolit i Klampenborg). Jag hade läst och hört, kunde termen ULTRAVÅLD och ändå var det nåt helt annat än jag nånsin kunde tänka mig. Jag älskade det. Jag är knappast unik.

”Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten?”

Alex och hans gäng har satt avtryck, det refereras till dem i mainstream populärkultur mycket oftare än de icke-Burgess-invigda egentligen har en aning om (sjukast kändes det kanske när Elin Lanto för ett par år sen gjorde en Alex-rip-off i mello, snacka om kontraster – när det uppmärksammades och bashades en aning så bytte de några detaljer till nästa gång numret skulle uppföras, och jag antar att mascara på bara ena ögat inte fungerade *host*). Det går såklart i vågor, som allt annat. Det lär bli en revival nu.

(det är onekligen en ganska enkel men rätt effektiv [kunde bara inte med att skriva ”slagkraftig” men nu gjorde jag det visst ändå] outfit för en klämmig kväll på maskerad)

En del av mina VÄLDIGT belästa vänner och bekanta (hej Sofia! ;)) talar om klassikerskräck. Ibland är det befogat (jag får också en bitter bismak av kejsarens nya kläder när jag försöker ta mig an en del klassiker) men A Clockwork Orange önskar jag att alla skulle våga ta sig an, om inte annat för att se filmen. I Alex värld talas ett delvis eget språk, men det går snabbt att komma in i det. Alex värld är motbjudande och fascinerande och svår att värja sig mot.

Jag har ingen omläsningshög, tro det eller ej, men jag borde fixa en, och apelsinen borde få hamna där. Det är svårt med den klassiska boktoksklyschan ”så många [nya] böcker, så lite tid”. Balansen mellan att läsa om gammalt som man VET är bra, mot att chansa på nåt nytt, obrutet territorium som inte sällan håller lägre kvalitet men ÄR just obrutet territorium.

PS mina föräldrar introducerade en perfekt drog för mig. jag ÄLSKAR att åka berg-och-dal-bana. den FYSISKA åkattraktionen alltså. mer emotionella diton gillar jag INTE.