Arkiv för augusti, 2012

snacka om avslutarhelg

Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.

Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?

Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.

(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)

Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.

Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.

”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”

Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.

Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.

—————————————-

…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.

Annonser

det där är ingen killbok va?

Frågan i rubriken dök upp på fejjan efter att nån i vänkretsen hade lagt upp en bild av boken ifråga. Det bästa av allt, Rona Jaffe, debutboken från 1958.

Det är som om Joanie i Mad Men skulle skriva dagbok” svarade jag. Den nämns ibland tillsammans med Elin Wägners Norrtullsligan, det är inte helt fel det heller även om Wägners Stockholmsvariant av flickor på kontor skrevs femtio år FÖRE Det bästa av allt.

New York, 50-tal, ett antal unga kvinnor börjar arbeta på samma förlag. Det är en tid då arbetande kvinnor ännu är något lite pikant. De får gärna vara kuttersmycken på kontor i några år tills de gifter sig, får barn och därmed ägnar sig åt sin riktiga sysselsättning. Ja, så kan man raljera, och även om boken kom ut 1958 så känns den inte alldeles daterad. Unkna värderingar, javisst, men det finns ju som bekant 2012 också.

Det är som att dyka ner i en RIKTIGT stor hög av mammas gamla FICK-journalen.

Det är en tid då sex före äktenskapet är något ganska fult – åtminstone om det utövas av kvinnor. Männen är äldre, inte sällan gifta, bjuder på restaurang och förför.

Jag känner med och för April, Caroline och de andra. De drömmer, dejtar, vill komma nån vart. Innan boken är slut har flera av dem hunnit bli blåsta. Nån av dem blir blåst och sen jättekär igen och glömmer drömmarna om redaktörsjobbet – hon ska ju till hemstaden och gifta sig. Nån får göra abort i New Jersey. Nån blir galen. Nån dör. Nästan alla gifter sig till slut (lite trist, men OK: 1958)

När jag ser vad jag skriver – och funderar på hur jag ska beskriva vad boken egentligen handlar om – så förstår jag inte riktigt varför jag tyckte så mycket om den, men det gjorde jag. Jag hör Joanie (jag vet, Mad Men är 60-tal, men det spelar ingen roll). Det är en bok av den typ som jag brukar tänka att jag aldrig läser (nu tänker ni kanske ”mäh, hon läser ju chick lit”, men det är inte samma sak! bara för att en bok handlar om kärlek och har kvinnor i huvudrollerna är det inte chick lit). Jag får nog skaffa mig bättre självkännedom (eller öva upp minnet en aning ;)). Det var ingen sträckläsningsbok, men det var en bok som det var enkelt att återvända till varje gång jag plockade upp den. Den är lättläst utan att på minsta vis vara simpel.

Flera gånger lade jag fingret i uppslaget där jag just läste och tittade på omslaget. Det finns ingen direkt koppling (mer än stilmässigt), men ändå undrar jag vem som skulle kunna vara vem. Mycket vacker bild!

Metaboktok: kvinnorna i boken talar ofta om F Scott Fitzgerald och hans texter, jag tror att hans böcker kan vara utomordentlig komboläsning. Annan kul komboläsning – den finns i min ägo, påbörjad – kan nog vara Artighetsreglerna av Amor Towles.


De korrupta

Lika hiskeligt trött som jag är på mysdeckare a la Läckberg, lika sugen är jag på LGWP-stuk, Roslund & Hellström, Karin Alfredsson m fl. Hittade Robert Kvibys De korrupta. Plockade med den till Dalarna. Gillade.

Stockholm 1989. Flera prostituerade kvinnor dödas men inga gärningsmän grips och polisen lägger ganska snart ner utredningarna. Kriminalreportern Annie Lander skriver på en artikelserie om morden. När hon, till skillnad från poliserna, talar med andra prostituerade om morden förstår hon att det finns kopplingar till en av stans mest exklusiva herrklubbar. Då tvingar tidningens ledning henne att ta tjänstledigt.

Annie fortsätter arbeta på egen hand. Hon lyckas ta sig in till klubbens inre cirkel där några av landets mäktigaste män tycks styra över mer än bara utbudet av konjak. Annie börjar närma sig sanningen, inte bara om de mördade kvinnorna utan också sanningen om sitt eget liv och det ouppklarade mordet på sin mor. Då försvinner hon spårlöst. Hennes man Max ger sig ut för att söka efter henne. Hans enda chans att förstå varför Annie är borta är att leta efter samma människor som hon. Gå i hennes spår. Och hitta de korrupta, innan de hittar honom.

Bitvis svidande aktuellt, komplett med på ytan renhåriga och rättskaffens högt uppsatta poliser (och en och annan som inte ens VERKAR vara renhårig), en Evert Bäckström light, sviniga affärsmän och klubbar för både inbördes beundran och ickeofficiellt beslutsfattande. Håll den här boken borta från alla eventuella foliehattar i omgivningen, annars kommer du att bombarderas av tusen och åter tusen teorier.

Mycket verklighet, en del påhitt. Catrine da Costa och Cats Falck gör ”cameos” (meta!) och det är en ”timestamp” i sent åttiotal som jag uppskattar – jag var i sena tonåren då och minns många av de verkliga händelserna som flätas in i historien väldigt väl.

Helt OK språk, helt OK tempo, helt OK idé och upplägg. För bra för en trea, ändå lite för lite för en fyra. 3.75? Jajamensan, jag kommer att läsa nästa bok också.


nej men NEEEEEJ

…släppa 2033-epilog BARA på kindle när jag inte kan köpa den? Fast – det står ”estimated length 27 pages”, nu vet jag inte hur bra denna uppskattning är, men nästan sex pund för 27 sidor är ett rån.

Sedan blir jag lite nyfiken på Sumerki också. Kindle, tyska. Hm…

Merkwürdige Dinge geschehen in Moskau. Der Über setzer Dmitrij Alexejewitsch wird von einem anonymen Auftraggeber gebeten, einen Bericht spanischer Konquistadoren aus dem Jahre 1562 ins Russische zu übertragen. Reine Routine, denkt Dmitrij, doch plötzlich werden die in diesem Text geschilderten Ereignisse Teil seiner Realität: Er hört den Schrei eines Jaguars, findet rätselhafte Kratzspuren an seiner Tür, und ihm nahestehende Menschen kommen auf groteske Weise zu Tode. Verliert er den Verstand – oder kündet sich mit dem Bericht der Konquistadoren womöglich das Ende der Welt an? Ein Wettlauf gegen die Zeit beginnt…

Amazon särskriver Übersetzer, hmf. Någon som hört om huruvida den här historien är något att ha?

Det finns ett program att ladda ner gratis så att man kan läsa Kindleformat på datorn. Ska prova det (inte just för den här boken, men det kommer ganska ofta gratisnoveller i kindleformat, det har jag varit lite nyfiken på att testa), att använda i nööööödfall.

Ska man köpa en kindle så måste man av nån outgrundlig anledning köpa den från USA, det får man – som svensk – inte göra från den engelska eller tyska sajten.

———————–

Jag hittade en riktigt bra intervju med Dmitrij Gluchovskij:

del 1

del 2

Jag blir aningens nyfiken på alla dessa spin-off-böcker som han talar om. När kommer Stockholm Metro 2033? 😉


Rikitikitavi

Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.

Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.

Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).

bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde

Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉

Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).

Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).

Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.

Bonus: många många vackra bilder.

Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!


bekännelser: tyska läsprojektet

I dag ringde mannen som är min blivande chef (japp, jag ska börja en ny tjänst, är otroligt hedrad att ha blivit tillfrågad även om det ärligt talat kom oväntat och lite tidigare än jag egentligen hade tänkt byta jobb!) och eftersom han vet att jag har en liten fetisch på tyska så var det just tyska han talade med mig (tja, han är tysk, men normalt pratar vi engelska med varandra). Jag kom ganska långt innan orden tog slut, förvånansvärt långt, så NÅN nytta gör det tyska läsprojektet även om det går långt från så bra som jag hade tänkt.

Har jag läst ut en enda av mina böcker hittills? Nej.
Har jag gett upp? Nej.

Jag står på väntelista för lunchtyska på jobbet och hoppas verkligen att de kan dra igång en kurs i höst. Vi var femton på listan och det behövs tio för att kursen ska starta, så det är bara att hålla tummarna för att inte alldeles för många drar sig ur.

I dag suger jag i alla fall på karamellen att jag – tack vare Till Lindemann – säger de ord jag nu kommer på att säga såpass bra att min blivande chef sa att det var alldeles fantastiskt att jag faktiskt inte har den (ganska rara, men lite fåniga) typiska skandinaviska accenten. Tyskan har ju en del gutturala ljud som vi svenskar har svårt för, vi tycker ofta att det känns fånigt att låta riktigt så. Käre Till däremot, han drar sitt tyska uttal in absurdum. När man lyssnar mycket på honom, och reciterar texter (även min blivande chef har fått höra att hans ansikte är mig egalt, så han kan lika gärna böja sig framåt – det är ett test. tål de inte den texten så klarar de inte mig, helt enkelt ;)), så hamnar man på något som faktiskt blir ganska lagom.

Det är andra Berlinaren på raken som säger det där till mig nu, jag är jätteglad! Det sporrar!

Så. Hur var det nu då. Börja läsa ett kapitel varje kväll i mina tyska böcker var det ja…


happiness in a box

Wooohoooo, jag har bestält kurslitteratur till en universitetskurs som t o m tangerar en av utbildningsposterna i mitt utvecklingssamtal på jobbet. Jag har ingen aning om huruvida jag får tillgodoräkna mig det och kanske t o m få kurslitteraturen betald av chefen vid godkänt studieresultat, men jag vill läsa kursen oavsett. Jag är så suuuugen på att sitta vid mitt fina skrivbord med överstrykningspennan i högerhanden och bläckpennan i den vänstra (så gör jag, apropå det där med att det var vänsterhäntas dag i går).

Att vara riktigt pluggsugen är en lyx som man nästan nästan bara kostar på sig när man har fast jobb. Underligt, men praktiskt för en sån som jag, antar jag. Nu när det blir allt vanligare med
distanskurser med chattrum istället för fysiska träffar så finns det alla chanser i världen att förkovra sig. MYS!