snacka om avslutarhelg
Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.
Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?
Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.
(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)
Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.
Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.
”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”
Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.
Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.
—————————————-
…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv
Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.
det där är ingen killbok va?
Frågan i rubriken dök upp på fejjan efter att nån i vänkretsen hade lagt upp en bild av boken ifråga. Det bästa av allt, Rona Jaffe, debutboken från 1958.
”Det är som om Joanie i Mad Men skulle skriva dagbok” svarade jag. Den nämns ibland tillsammans med Elin Wägners Norrtullsligan, det är inte helt fel det heller även om Wägners Stockholmsvariant av flickor på kontor skrevs femtio år FÖRE Det bästa av allt.
New York, 50-tal, ett antal unga kvinnor börjar arbeta på samma förlag. Det är en tid då arbetande kvinnor ännu är något lite pikant. De får gärna vara kuttersmycken på kontor i några år tills de gifter sig, får barn och därmed ägnar sig åt sin riktiga sysselsättning. Ja, så kan man raljera, och även om boken kom ut 1958 så känns den inte alldeles daterad. Unkna värderingar, javisst, men det finns ju som bekant 2012 också.
Det är som att dyka ner i en RIKTIGT stor hög av mammas gamla FICK-journalen.
Det är en tid då sex före äktenskapet är något ganska fult – åtminstone om det utövas av kvinnor. Männen är äldre, inte sällan gifta, bjuder på restaurang och förför.
Jag känner med och för April, Caroline och de andra. De drömmer, dejtar, vill komma nån vart. Innan boken är slut har flera av dem hunnit bli blåsta. Nån av dem blir blåst och sen jättekär igen och glömmer drömmarna om redaktörsjobbet – hon ska ju till hemstaden och gifta sig. Nån får göra abort i New Jersey. Nån blir galen. Nån dör. Nästan alla gifter sig till slut (lite trist, men OK: 1958)
När jag ser vad jag skriver – och funderar på hur jag ska beskriva vad boken egentligen handlar om – så förstår jag inte riktigt varför jag tyckte så mycket om den, men det gjorde jag. Jag hör Joanie (jag vet, Mad Men är 60-tal, men det spelar ingen roll). Det är en bok av den typ som jag brukar tänka att jag aldrig läser (nu tänker ni kanske ”mäh, hon läser ju chick lit”, men det är inte samma sak! bara för att en bok handlar om kärlek och har kvinnor i huvudrollerna är det inte chick lit). Jag får nog skaffa mig bättre självkännedom (eller öva upp minnet en aning ;)). Det var ingen sträckläsningsbok, men det var en bok som det var enkelt att återvända till varje gång jag plockade upp den. Den är lättläst utan att på minsta vis vara simpel.
Flera gånger lade jag fingret i uppslaget där jag just läste och tittade på omslaget. Det finns ingen direkt koppling (mer än stilmässigt), men ändå undrar jag vem som skulle kunna vara vem. Mycket vacker bild!
Metaboktok: kvinnorna i boken talar ofta om F Scott Fitzgerald och hans texter, jag tror att hans böcker kan vara utomordentlig komboläsning. Annan kul komboläsning – den finns i min ägo, påbörjad – kan nog vara Artighetsreglerna av Amor Towles.
De korrupta
Lika hiskeligt trött som jag är på mysdeckare a la Läckberg, lika sugen är jag på LGWP-stuk, Roslund & Hellström, Karin Alfredsson m fl. Hittade Robert Kvibys De korrupta. Plockade med den till Dalarna. Gillade.
Stockholm 1989. Flera prostituerade kvinnor dödas men inga gärningsmän grips och polisen lägger ganska snart ner utredningarna. Kriminalreportern Annie Lander skriver på en artikelserie om morden. När hon, till skillnad från poliserna, talar med andra prostituerade om morden förstår hon att det finns kopplingar till en av stans mest exklusiva herrklubbar. Då tvingar tidningens ledning henne att ta tjänstledigt.
Annie fortsätter arbeta på egen hand. Hon lyckas ta sig in till klubbens inre cirkel där några av landets mäktigaste män tycks styra över mer än bara utbudet av konjak. Annie börjar närma sig sanningen, inte bara om de mördade kvinnorna utan också sanningen om sitt eget liv och det ouppklarade mordet på sin mor. Då försvinner hon spårlöst. Hennes man Max ger sig ut för att söka efter henne. Hans enda chans att förstå varför Annie är borta är att leta efter samma människor som hon. Gå i hennes spår. Och hitta de korrupta, innan de hittar honom.
Bitvis svidande aktuellt, komplett med på ytan renhåriga och rättskaffens högt uppsatta poliser (och en och annan som inte ens VERKAR vara renhårig), en Evert Bäckström light, sviniga affärsmän och klubbar för både inbördes beundran och ickeofficiellt beslutsfattande. Håll den här boken borta från alla eventuella foliehattar i omgivningen, annars kommer du att bombarderas av tusen och åter tusen teorier.
Mycket verklighet, en del påhitt. Catrine da Costa och Cats Falck gör ”cameos” (meta!) och det är en ”timestamp” i sent åttiotal som jag uppskattar – jag var i sena tonåren då och minns många av de verkliga händelserna som flätas in i historien väldigt väl.
Helt OK språk, helt OK tempo, helt OK idé och upplägg. För bra för en trea, ändå lite för lite för en fyra. 3.75? Jajamensan, jag kommer att läsa nästa bok också.
nej men NEEEEEJ
…släppa 2033-epilog BARA på kindle när jag inte kan köpa den? Fast – det står ”estimated length 27 pages”, nu vet jag inte hur bra denna uppskattning är, men nästan sex pund för 27 sidor är ett rån.
Sedan blir jag lite nyfiken på Sumerki också. Kindle, tyska. Hm…
Merkwürdige Dinge geschehen in Moskau. Der Über setzer Dmitrij Alexejewitsch wird von einem anonymen Auftraggeber gebeten, einen Bericht spanischer Konquistadoren aus dem Jahre 1562 ins Russische zu übertragen. Reine Routine, denkt Dmitrij, doch plötzlich werden die in diesem Text geschilderten Ereignisse Teil seiner Realität: Er hört den Schrei eines Jaguars, findet rätselhafte Kratzspuren an seiner Tür, und ihm nahestehende Menschen kommen auf groteske Weise zu Tode. Verliert er den Verstand – oder kündet sich mit dem Bericht der Konquistadoren womöglich das Ende der Welt an? Ein Wettlauf gegen die Zeit beginnt…
Amazon särskriver Übersetzer, hmf. Någon som hört om huruvida den här historien är något att ha?
Det finns ett program att ladda ner gratis så att man kan läsa Kindleformat på datorn. Ska prova det (inte just för den här boken, men det kommer ganska ofta gratisnoveller i kindleformat, det har jag varit lite nyfiken på att testa), att använda i nööööödfall.
Ska man köpa en kindle så måste man av nån outgrundlig anledning köpa den från USA, det får man – som svensk – inte göra från den engelska eller tyska sajten.
———————–
Jag hittade en riktigt bra intervju med Dmitrij Gluchovskij:
del 1
del 2
Jag blir aningens nyfiken på alla dessa spin-off-böcker som han talar om. När kommer Stockholm Metro 2033? 😉
Rikitikitavi
Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.
Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.
Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).
bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde
Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉
Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).
Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).
Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.
Bonus: många många vackra bilder.
Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!
bekännelser: tyska läsprojektet
I dag ringde mannen som är min blivande chef (japp, jag ska börja en ny tjänst, är otroligt hedrad att ha blivit tillfrågad även om det ärligt talat kom oväntat och lite tidigare än jag egentligen hade tänkt byta jobb!) och eftersom han vet att jag har en liten fetisch på tyska så var det just tyska han talade med mig (tja, han är tysk, men normalt pratar vi engelska med varandra). Jag kom ganska långt innan orden tog slut, förvånansvärt långt, så NÅN nytta gör det tyska läsprojektet även om det går långt från så bra som jag hade tänkt.
Har jag läst ut en enda av mina böcker hittills? Nej.
Har jag gett upp? Nej.
Jag står på väntelista för lunchtyska på jobbet och hoppas verkligen att de kan dra igång en kurs i höst. Vi var femton på listan och det behövs tio för att kursen ska starta, så det är bara att hålla tummarna för att inte alldeles för många drar sig ur.
I dag suger jag i alla fall på karamellen att jag – tack vare Till Lindemann – säger de ord jag nu kommer på att säga såpass bra att min blivande chef sa att det var alldeles fantastiskt att jag faktiskt inte har den (ganska rara, men lite fåniga) typiska skandinaviska accenten. Tyskan har ju en del gutturala ljud som vi svenskar har svårt för, vi tycker ofta att det känns fånigt att låta riktigt så. Käre Till däremot, han drar sitt tyska uttal in absurdum. När man lyssnar mycket på honom, och reciterar texter (även min blivande chef har fått höra att hans ansikte är mig egalt, så han kan lika gärna böja sig framåt – det är ett test. tål de inte den texten så klarar de inte mig, helt enkelt ;)), så hamnar man på något som faktiskt blir ganska lagom.
Det är andra Berlinaren på raken som säger det där till mig nu, jag är jätteglad! Det sporrar!
Så. Hur var det nu då. Börja läsa ett kapitel varje kväll i mina tyska böcker var det ja…
happiness in a box
Wooohoooo, jag har bestält kurslitteratur till en universitetskurs som t o m tangerar en av utbildningsposterna i mitt utvecklingssamtal på jobbet. Jag har ingen aning om huruvida jag får tillgodoräkna mig det och kanske t o m få kurslitteraturen betald av chefen vid godkänt studieresultat, men jag vill läsa kursen oavsett. Jag är så suuuugen på att sitta vid mitt fina skrivbord med överstrykningspennan i högerhanden och bläckpennan i den vänstra (så gör jag, apropå det där med att det var vänsterhäntas dag i går).
Att vara riktigt pluggsugen är en lyx som man nästan nästan bara kostar på sig när man har fast jobb. Underligt, men praktiskt för en sån som jag, antar jag. Nu när det blir allt vanligare med
distanskurser med chattrum istället för fysiska träffar så finns det alla chanser i världen att förkovra sig. MYS!
dagens gooling
Vilket scenario:
Man googlar ”tjej med mustasch i porr” och hamnar här.
Stackare!
50 år med Alex
Anthony Burgess klassiker A Clockwork Orange fyller 50 år och Mordernista ger ut boken i jubileumsutgåva. Det är första gången den ges ut i helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen. Caj Lundgren har gjort översättningen.
Jag måste säga att jag är väldigt väldigt nyfiken, jag är så fläckvis ickeallmänbildad att jag inte ens visste att sista kapitlet har varit ändrat/censurerat (?) fram till nu. När jag nu läser om det känns det som en sorts omvänd censur, ett sug efter att göra det våldsamma våldsammare, utan att förstöra det hela med eftertanke. Intressant, och en tidsanda i sig att filosofera kring…!
Boken finns i min bokhylla (nej, det är naturligtvis inte den nyutgiva jubileumsutgåvan!) men det är evigheter sedan jag senast läste den (skulle säga att det snudd på känns som MER än femtio år sen, men så kanske det kan kännas så här en trött lördagsmorgon efter första post-semester-jobbveckan), det var betydligt mer nyss som jag lånade filmen på bibblan och såg den. Det är dags för repris.
Första gången jag exponerade mig för Alex var lite som att åka berg-och-dalbana på den tiden man knappt förstod vad som väntade (mina föräldrar var vänliga nog att ta med mig på sådana äventyr mycket tidigt, i början av 70-talet var det inte så noga med säkerheten på tivolit i Klampenborg). Jag hade läst och hört, kunde termen ULTRAVÅLD och ändå var det nåt helt annat än jag nånsin kunde tänka mig. Jag älskade det. Jag är knappast unik.
”Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten?”
Alex och hans gäng har satt avtryck, det refereras till dem i mainstream populärkultur mycket oftare än de icke-Burgess-invigda egentligen har en aning om (sjukast kändes det kanske när Elin Lanto för ett par år sen gjorde en Alex-rip-off i mello, snacka om kontraster – när det uppmärksammades och bashades en aning så bytte de några detaljer till nästa gång numret skulle uppföras, och jag antar att mascara på bara ena ögat inte fungerade *host*). Det går såklart i vågor, som allt annat. Det lär bli en revival nu.
(det är onekligen en ganska enkel men rätt effektiv [kunde bara inte med att skriva ”slagkraftig” men nu gjorde jag det visst ändå] outfit för en klämmig kväll på maskerad)
En del av mina VÄLDIGT belästa vänner och bekanta (hej Sofia! ;)) talar om klassikerskräck. Ibland är det befogat (jag får också en bitter bismak av kejsarens nya kläder när jag försöker ta mig an en del klassiker) men A Clockwork Orange önskar jag att alla skulle våga ta sig an, om inte annat för att se filmen. I Alex värld talas ett delvis eget språk, men det går snabbt att komma in i det. Alex värld är motbjudande och fascinerande och svår att värja sig mot.
Jag har ingen omläsningshög, tro det eller ej, men jag borde fixa en, och apelsinen borde få hamna där. Det är svårt med den klassiska boktoksklyschan ”så många [nya] böcker, så lite tid”. Balansen mellan att läsa om gammalt som man VET är bra, mot att chansa på nåt nytt, obrutet territorium som inte sällan håller lägre kvalitet men ÄR just obrutet territorium.
PS mina föräldrar introducerade en perfekt drog för mig. jag ÄLSKAR att åka berg-och-dal-bana. den FYSISKA åkattraktionen alltså. mer emotionella diton gillar jag INTE.
svårt att gissa varför jag fastnade för omslaget? inte så väldigt, antar jag.
Jag har fortfarande abstinens efter Akademibokhandelns outlet som klappade igen i april, men jag har väl par-tre-fem-trettio – 😉 – olästa fynd kvar att njuta av än.
Ett av de sista fynden jag gjorde var Michael Morpurgos ”Kaspar, Prince of Cats”. Morpurgo är en VÄLDIGT produktiv författare (barn/ungdom) och hans mest kända bidrag till populärkulturen är förmodligen boken som ligger till grund för filmen War Horse. Jag har inte sett filmen, jag hade aldrig läst något eller ens hört talas om Michael när ögonen råkade falla på den här boken i tiokronorslådan. Så, koka ihop:
* En långsnokad svart katt som är en spitting image av vår Mr Spock (kanske inte så svårt att gissa varför jag plockade upp boken från första början? jag tror att det hade kunnat stå vad som helst på baksidan – jag hade köpt boken ändå, ehum)
* En fin fin FIN spökhistoria
* Underbara illustrationer
…what’s not to like?
Vi har Kaspar Kandinsky, den ryske kattprinsen som kommer med sin tjusiga matte till The Savoy i London. På Savoy får föräldralöse Jonhnny Trott jobb. På Savoy möts de, pojken och katten. Det ena leder till det andra och vare sig katt eller pojke kan väl ana vilka äventyr de ska genomleva tillsammans.
Jag gav alltså tio spänn för den här boken, den är lätt värd det tiodubbla. Barnbok…? Öööööh, jaha, men si det gör ingenting.
Det är en aningens überfantastisk (men visst kan man få älska en ljuvlig saga ibland?) – Kaspar är den eeeenda katten som överlever Titanics förlisning! – men riktigt rar historia som jag önskar att nån hade satt i näven på mig när jag var tio år och började få smak på engelska (jag vet, boken skrevs när jag var 40, men so what, nu ska vi inte haka upp oss på petitesser). Tips, alltså: känner du en mellanstadieunge som behöver motivation för att läsa på engelska, testa Malpurgo. Hade jag vetat hur fin den här boken var så hade jag lagt beslag på flera stycken för att kunna dela ut. Det är lätt att vara efterklok.
Jag vet inte om det fanns fler böcker av honom att fynda i den där butiken, jag nappade åt mig den här nästan på skoj, men jag vill definitivt testa fler. Jag gillar’t! Den lilla gulliga glitterungen inuti (den som nog aldrig fanns på riktigt ens när jag var i den åldern, av olika anledningar), hon behöver sånt här. Jag ska leta på bibblan, och om de inte har så lägger jag inköpsförslag. Så det så.
Den här boken fick mig att gråta. Jag har förvisso blivit så lättrörd att det inte är JÄTTESVÅRT, men det händer inte så ofta när jag läser en bok. En bok att behålla och vårda ömt.
Mr Spock på sina sidenkuddar minsann…!
B Wahlströms förlag gav ut Kaspar på svenska i mars i år.
ÄNTLIGEN!
Det tog tid, men NU har nån lagt beslag på Drop Dead Gorgeous – en inte alltigenom usel zombieskröna – som har stått alldeles övergiven och glänst förgäves i byteshyllan på jobbet. Jag vill NATURLIGTVIS dra ner kollegerna i zombieträsket så att vi kan plaska där tillsammans i en stor glad hög. Om inte annat så för att jag helt egoistiskt vill att de också ska börja köpa och sen ställa dit zombieböcker *host*
Den enkla och lätta vägen ner i träsket är ju annars Max Brooks, men när det gäller World War Z är jag snålare. Den ger jag INTE bort. Inte en chans.
får det lov att vara en skvätt zombiebok? ja tack, hjärna
VÄLDIGT många zombie-böcker och -filmer innehåller en hel del humor. Ovanligt mycket. Vampyrer skämtar man liksom inte bort, men zombies verkar vara fair game för dåliga skämt. Bra eller dåligt?
Jag tycker att det är kul till en viss gräns. Shaun of the Dead är underbar, humorn i att drottningen är zombie i samlingen Zombie Apocalypse var också oväntat skön, men just nu läser jag en bok som för mig tangerar gränsen. Robin Beckers Brains: A Zombie Memoir är så in-i-varje-bokstav putslustig att det nästan blir för mycket. Jag har en tredjedel – ungefär – av boken kvar, så mitt omdöme kan komma att ändras, men jag kunde inte låta bli att stanna upp och fundera: hur höhöhÖÖÖHÖÖÖÖHÖÖÖÖÖ får en zombiebok bli? Vad tycker du?
(ja, jag vet, de flesta av er läser inte zombieböcker, men för de av er som gör det?)
Att skriva HIV
Pride än inte bara paljetter och fest, för den som vill finns det massor av debatter och föredrag att bevista också. Det ville jag. Vi är ju KULTURFLITOR (och -flator, i vissa fall) och vill inte bara ha rödvin och Loreen, vi vill ha andlig spis också. Vi gick och lyssnade på Suzann – såklart – men när sagda Suz äntligen blev LEDIG så gick vi och lyssnade på Anna-Maria Sörberg, Jonas Gardell och Rickard Wolff som samtalade om ”Att skriva HIV”.
Gardell och Wolff är kända för de flesta, men Sörberg är mer av en doldis svennebananiskt sett. Jag har följt henne relativt länge. Plötsligt (för snart tio år sen) insåg jag att Ronja-Rövardotter-tjejen som var elevrådsordförande på min högstadieskola hade vuxit upp (ja, hemskt vore det väl annars) och blivit en skicklig journalist. Det här var första gången jag lyssnade på henne live och hon är så bra så bra så bra.
Gardell och Wolff är mer ”lättköpta”, de är karismatiska (det är förvisso Sörberg också om du frågar mig) och rappa, man transporteras mellan tårar och skratt i en stundtals svindlande hastighet och det märks så tydligt att de är vana att domptera en publik. I ärlighetens namn: vid detta tillfälle var det knappt så att de ens behövde försöka domptera – de flesta av de som var där ville äta ur herrarna Gardell och Wolffs händer. FEEEEEED us! Give it to us! Blända oss!
Både Wolff och Sörberg växte upp i Karlstad, precis som jag (Wolff flyttade förvisso dit från Gubbängen, men tonårstiden, som rent kärleksmässigt sällan är enkel vare sig för hetero eller homo eller valfritt däremellan, spenderade han i Karlstad). Just därför ska det bli extra roligt att läsa Rikitikitavi. Wolff är tio år äldre än jag, men det Karlstad som var hans spelplan var ju också mitt. Jag skulle ljuga om jag säger att jag minns honom, men jag minns hans generation – de där som var nååååågra år äldre och så j*vla coola. Man såg dem på stan, de satt på Royal och rökte franska cig och såg lite lagomt depraverade och svåra ut. Vems tonår – oavsett hur de ser/såg ut – kan inte samlas i en säck klyscha de luxe?
Till samtalet, och böckerna! Sörbergs bok kom ut 2009, hon har mött en del av männen bakom rubrikerna (HIV-MÄNNEN) och arbetar för att vidga bilden. Vem, hur, varför. Inte lika lättillgängligt som Gardells och Wolffs självbiografiska/fiktiva/allt däremellan-historier om en tid som vi andra nästan hunnit glömma (eller: hur mycket jag hade glömt förstod jag inte förrän vi fick snabbrepriseringen nu, det var lite som att läsa ”Lasermannen” av Gellert Tamas, samma känsla – ”jag trodde att jag mindes, men det var så mycket ännu värre än jag kom ihåg”.)
Hur de kom ut, vågade älska män, strula runt och så PANG – chocken: folk började dö. Skräcken, förvirringen, okunskapen. Sighsten Herrgård blev ansiktet för HIV/AIDS i Sverige, men för den som simmade i gayankdammen Sthlm under denna tid blev det vardag att gå på begravning. Det var inte bara HIV/AIDS, det var multi multi självmord bland de som blivit sjuka, som var rädda för att bli sjuka eller som bara inte orkade leva med ångest och ickeacceptans. Det är lätt att glömma hur snabbt synen på homosexualitet har förändrats under de här åren. Att vara öppet homo/bi/trans är fortfarande inte helt okomplicerat, men som det var då. Jonas – främst – refererade till recensioner och rubriker i stora dagstidningar, formuleringar som skulle rendera böter i dag men som var alldeles alldeles accepterade då. Alla de föräldrar som tagit avstånd från sina homosexuella söner, men som tog hand om det som blev kvar när döden tagit sitt och begravde sönerna med [livs/döds]lögnen ”han fick cancer och dog mycket snabbt”.
Men också, det fina: hur bögar och flator, som ditintills snudd på levt separata liv, plötsligt förenades när flatorna slöt upp och stöttade (*. Hur det på sitt vis blev grunden till den politiska kamp som faktiskt resulterat i att svenskar får gifta sig med den man älskar oavsett vem man älskar, att en människas läggning inte ska påverka t ex anställning etc (men jag vet. bara för att det finns lagar betyder det inte att de följs). Den politiska kampen fanns redan, på många vis, men när man sluter upp och kämpar sida vid sida är det som bekant större chans att man når ett genomslag.
(* men jag är en smula ond, jag har alltid undrat om bögarna hade kämpat för flatorna på samma vis om sjukdomen hade slagit åt det omvända hållet)
Jag vill ge en ros – en till, hon hade redan en på klänningen – till Ulrika Dahl för hennes fantastiska modererande. Rosor också till teckentolkarna. De gör ett otroligt jobb, det är fascinerande att se dem – mycket går att förstå (trots att mina kunskaper om teckenspråket är så gamla att de är halvt bortglömda(** och med största sannolikhet också snudd på helt inaktuella) och jag baxnar över hur snabba de är.
Anna-Maria Sörberg – Det sjuka (2009)
Rickard Wolff – Rikitikitavi, (2011, nu i pocketutgåva)
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar (första delen i en trilogi, 2012)
**) skolan där jag gick ettan till nian var Värmlands då enda skola med dövklasser, så vi fick lära oss teckenspråk – alla fick lära sig lite, de som ville fick lära sig mer
——————————
Annan litteraturrelaterad spaning: mötte Lena Einhorn ett otal gånger. Blev vederbörligen starstruck. Ville inte störa genom att stjärnögdt berätta hur bra jag tycker att hon är.
Jag hittade den!
Letade Forsyth, fann Bulgakov. Not bad. Jag visste ju att den skulle vara nånstans…
Min pocketutgåva är från 1986 och ser förvånansvärt fräsch ut, det ser t o m ut som om den kommer att hålla att läsa igen utan att falla sönder. Det var tur att jag hittade den, för jag hann aldrig lyssna färdigt på ljudboken.
Vi gick aldrig till Bulgakovmuséet (det finns… det finns ganska mycket att göra i Moskva, så mycket att vare sig tid eller ork räcker till för att man ska lycka knö in allt som önskas på fyra dagar) och jag hittade inga Behemoth-memorabilia heller. Attans. Vi TRODDE att vi var på väg till kyrkogården för att hälsa på Bulgakov där, men båten (!) vi tog stannade inte på den hållplatsen, den stannade nån km bort och det orkade inte våra trötta tassar med den kvällen.
(inte så) Anonyma Biblioholister 