Arkiv för 22 juli, 2012

Kyrkogårdarna och jag

<— vi gillar flygplan också 🙂 – HEJ Tupolev!

Att Kristoffer och jag gillar kyrkogårdar har förmodligen framgått ganska tydligt för den som har följt bloggen ett tag. Moskva blir naturligtvis inget undantag.

SJÄLVKLART måste vi försöka leta upp Novodevichye kladbishche för att hälsa på Bulgakov, Gogol, Mayakovski och Chekhov. En hel massa andra kändisar får man på köpet, bl a Tupolev.

Lika självklart kommer vi att nyttja metron mycket, hårt och länge. Det är inte utan att jag funderar på att köpa med mig Metro 2033 (jag lånade den tyvärr bara på bibblan när det begav sig), bara för att ännu en gång kunna läsa om stationerna och tänka dit Artiom i en framtid inte alltför långt från oss…

En stad som Moskva går inte att riktigt klara av på bara några dagar, men vi ska göra vårt bästa. I en av guideböckerna finns en föreslagen ”författarpromenad” på några kilometer som går genom ett av områdena som vi ändå vill besöka, så den borde vi klara av.

Annonser

Nä. Strand slår klubbarna för mig, trots allt.

I april läste jag min första Cohn/Levithan i form av Dash & Lily’s book of Dares – nu var det dags för nästa alster: Nick & Norahs oändliga låtlista. Den har fått massor av beröm, men för mig hamnar den på en klar andraplats efter Dash & Lily.

Kanske för att böcker trumfar musik i min värld (även om jag älskar musik också).

Kanske för att jag läste den här i svensk översättning. Jag reagerade inte över att översättningen var dålig, men Rachel och David skriver så finfint att de helst ska läsas i original ändå (varför jag köpte den på svenska? låg i halva reapriset-korg, jag tänkte att ‘det är bättre att ta den på svenska och få tummen ur än att den ska drunkna bland alla andra ”bordeletauppochläsaböcker” som snurrar i skallen’).

Konceptet är detsamma som i Dash & Lily (och som i ett antal andra böcker som de har skrivit): författarna skriver varannat kapitel, ibland överlappar de varandra, ibland inte. Jag gillar det konceptet väldigt mycket!

Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger:

”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”

Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning!

Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.

En natt i New York. Nick och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.

Ännu en ungdomsbok om två lite kantstötta ungdomar som vinner både insikter och varandra. Ännu en ungdomsbok som hade fått mitt 16-åriga jag att tänka ”ja, stackars dig, du har det jättetufft med din snälla och rika skivbolagspappa som låter dig gå på coola klubbar i New York”. Fast det är å andra sidan en rätt meningslös invändning. Jag tror ändå att jag föredrar Jonas Gardell och Johanna Nilsson när det gäller att känna med och för utstötta fjortisar, men vill man läsa om en galen natt i NYC, massor av musik och en och annan smarrig kyss (killetjej, tjejtjej, killekille), ja, då är detta den rätta boken. Ska skicka den till ung punk/popprinsessa i min närhet och se vad hon tycker.

PS Bonuspoäng för mycket tunnelbana. DS

PPS Norah: jag hade valt Dinah. Definitivt. DS