Arkiv för 9 juni, 2012

Solig skuggsida (eller VM i kassa rubriker)

Sent i oktober 2011 landade en liten minisensation i min brevlåda. Belinda Bauers Mörk jord var fräsch, spännande och riktigt riktigt bra. I samma veva kom spridda larmrapporter (vi talar bibliofili nu! våra larmrapporter handlar inte alltid om pandemier och Eurons långsamma sönderfall) om att andra boken, Darkside (som inte helt ologiskt blev till Skuggsida på svenska) var något annat på det dåliga viset: inte alls lika annorlunda, inte alls lika bra. Mycket mer mainstreamdeckare.

Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig?

När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.

När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden.”

Jaha, var den nu så mycket sämre än Mörk jord? Nej. Jag tycker fortfarande att den avviker nog mycket från konceptet Brittisk Deckare 1 A (inget ont om dylika heller, för all del) för att vara ett litet utropstecken i sig. Stephen från Mörk jord dyker upp igen, men i en liten biroll. Man behöver absolut inte ha läst Mörk jord för att ha nöje av Skuggsida, men eftersom Mörk jord var så fantastiskt bra tycker jag naturligtvis att du ska lägga tassarna på den (också) ändå.

Jonas Hollys själsliv, en galopperande paranoia parad med sorgen över en hustru som tynar bort i MS, är kärnan i boken för mig (men LUGN, han lyssnar INTE på opera och dricker inte för mycket rökig whisky!). Morden är snudd på att betrakta som accessoarer. Den gräslige storstadssnuten som kommer dit och lever jävel är en katalysator som behövs för att få brygden att koka, men han är kanske lite VÄL dryg. Han är det som gör att boken ibland balanserar på randen till mainstreamträsket.

I september kommer nästa bok, Ni älskar dem inte – Modernista utsätter oss för veritabel granateld i form av Bauer. Jonas Holly är tillbaka, och hur han mår NU blir spännande att se (så mycket kan jag kanske säga utan att spoliera allt?). Bomba mig. I love it!

Modernista har alltid haft lite av en automatgenererad kvalitetsstämpel för mig. Belinda Bauers böcker känns på vissa vis mer Minotaur än Modernista, men om Modernista kan presentera en bunt riktiga storsäljare så ökar chansen att de OCKSÅ kan fortsätta att också ge ut det lite mer udda, det smalare som ännu inte hunnit bli en smash-hit. Det känns finfint. Belinda Bauer är tusen mil från Liza Marklund (som jag faktiskt inte förstår att folk fortfarande orkar med, men det är en annan bloggpost en annan gång) så förlaget är långt från penningdyrkarträsket än 😉

Solig skuggsida? Nä, det finns inte minsta lilla solglimt i Bauers andra bok. Solglimten i sig bestod väl snarast i att jag inte alls blev så där besviken på boken som jag kunde ha befarat att bli baserat på ”larmrapporterna”. Jag skulle snudd på ge den en fyra. Eller stark trea. Långt mer än bara ett fesljummet ”godkänt”, alltså.