Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?