Arkiv för juni, 2012

det går vilt till på jobbet

Amerikansk kollega ska ta över och revidera ett gigantiskt dokument som jag skrev för två år sen. Han ville stämma träff med mig på måndag eftermiddag ”to pick my brain”. Rätt normalt idiomatiskt uttryck, men extra kul för en zombiefanatiker som jag.

Jag drog iväg en ”accept with comments” och lade till ett ”good luck, not so sure how much is left to pick being the zombie lover that I am”

Tio minuter förflöt, sen kom en begäran om att redigera mötestitel.

Det är såna små små saker som får en att fortsätta flina en vecka som den som just gick. Stress stress stress och en hel massa skrivbordsluncher, men allt gick bra till slut och jag känner mig jäkligt nöjd och faktiskt ganska stolt. Jag kan och orkar så mycket mer än jag inser innan allt är på plats.

————————-

På måndag kväll åker jag till Berlin igen. Sörjer min bortflyttade Hugendubelfilial, men ser VÄLDIGT mycket fram emot två hotellfrukostar.


man är fläckvis lättköpt

Ah, jag är så lättköpt ibland. Speciellt klockan två på natten när jag just har läst ut en bok men fortfarande inte är trött nog att ens försööööka sova, utan vill ha en TILL. Snabbtsnabbt ska det gå, men den får inte vara för jobbig. Då. Då sitter Martina Haag som en smäck. Glada hälsningar från Missångerträsk, alldeles nyutkommen i pocket.

Jag greppade den som sagt kl två i natt, jag gick upp sju i morse och hann med en arbetsdag däremellan. En timme i badkaret i kväll också, det var vad som krävdes för att svepa den här boken. Det är inte direkt på spaning efter den tid som flytt.

Stockholm. Nadja har längtat efter barn i hela sitt liv, men inte träffat den rätte. Men nu, när hon närmar sig 45 och fortfarande är barnlös singel, så bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken.

Kosta vad det kosta vill.

Missångerträsk. Lotta har fått nog. Hon och Magnus har inte legat med varandra på över ett år. Nu ska de åka till Paris och ta in på hotell, rädda äktenskapet och prova alla former av sex som de inte har testat hittills.

Två systrar, en innerstadsstockholmstjej och en småbarnsmamma i Lappland gör en hemlig överenskommelse om att hjälpa varandra.

Men det går inte riktigt som de har tänkt sig.

…det där sista, ”det går inte riktigt som de tänkt sig”, vilken brasklapp va? Wooohoooo, alla håller andan.

OK. Martina Haag lirar på alla fördomar som finns (men alltså – coola innerstadsstockholstjejer -gilla EUROPE? är inte det mer, tja, Fisksätra, eller nåt? Eller ärligt talat – typ VIRSBO?), boken är fullsketen med billiga poänger och det är förfärligt… förfärligt jävla kul, ändå. Jag skrattade så jag grät vid ett tillfälle, fulpanikgrät. Martinas humor är sällan subtil, den är extraallt hela tiden. Nu är jag förvisso jäkligt övertrött, men ändå. Mina samiska procent (de är inte många, men de är envisa ;)) kommer för övrigt aldrig att förstå folks renskräck, men jag har ju folk på nära håll som kan vittna om hur paniken griper tag i en när man sitter uppflugen i en skidlift mitt i sommaren och… NEJ, Suzann, du kommer aldrig att få glömma det där.

Jag skrattade gott, men det är ingen keeper. Den här boken passas genast vidare.


man knyter till sig nästa generation

När det faktiskt finns ungar runt en som delar ens intressen så måste man passa på att börja indoktrinera dem TIDIGT. Olle, Leo och Emil, en och annan förälder + vuxen tåggillande kompis – nån gång i sommar ska vi försöka ses i Sthlm allihop, och så ska jag få visa och förklara. Sthlms central är extra kul med tanke på att man kan avverka regional/fjärrtåg OCH tunnelbana ganska enkelt. Det ska bli så KUL!


säsongsrelaterad läsplanering

Det skulle bli en så trevlig midsommarafton. Fyra män och tre kvinnor som gick i samma gymnasieklass anordnar en återträff tjugofem år efter studenten.

En snabb båt bär dem till den avlägsna fyrön Tjärven där de ska grilla och dricka öl, prata minnen. Men deras båt tas ifrån dem tillsammans med alla deras mobiltelefoner. Strandsatta på den lilla ön vid gränsen till Ålands hav försöker de göra det bästa av situationen. Alkoholen har de kvar, och blandbandet med Modern Talking.

Men det är den speciella dag på året då solen står som högst på himlen. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till ljuset och värmen.

De drunknade stiger upp ur havet. Och de är hungriga.

Det allra otäckaste de första 73 sidorna ÄR faktiskt Modern Talking (illa nog, beroende på vem du frågar) samt ångesten i att förväntas vara vänner igen, seamless, efter många år borta från klasskompisar som man kanske inte ens hade så mycket gemensamt med från allra första början, men sen jäklar…! Det är Tomas Ledins allra värsta mardröm (Pripps-Blå-reklam gone baaaaaaaad) och det enda som egentligen FATTAS mig är att Kalle skulle ha fått plinka fram ”Sommaren är kort” innan döden tar strypgrepp om aftonen. Att välja en relativt avlägsen skärgårdsö som skådeplats är smart, och det har gjorts oväntat sällan förut. En stuga i skogen KAN man ändå springa från – om man orkar. Men långt ute i skärgården kan ingen höra dig skrika (TM)

Underbart! Vi ska fira Brukshålemidsommar hemma i huset med Kristoffers kusse (det ska bli så skööööönt att få vara hemma på midsommar i år, trevliga familjemedlemmar på annan ort i all ära men vi älskar Hemma. Vårt Hem Är Vår Borg.). Vi lovar att INTE spela Modern Talking. Sen får vi se… 😉

Tjärven av John Ajvide Lindqvist. ÄNTLIGEN finns den att e-låna! Bättre sent än aldrig. Och ja. Jag måste motvilligt erkänna att konceptet e-böcker känns bättre och bättre…!

PS men grillpartyt i Karlstad den 30/6, det där det ska pratas teknisminnen och grillas hamburgare i Kontas trädgård – det hoppar jag nog över. Det är – var, den 8/6 – dessutom bara 24 år sen jag sprang ut efter fyra plågsamma år på Älvkullegymnasiet i Karlstad 😉


vaaaaarför taggade Suvi den här på mig?

Här är vår privata samling. Tafflig bild, men den enda hittills där alla fyra legat still länge nog för att slutaren skulle hinna göra sitt jobb:

Nu är inte ens jag kattgalen nog att vilja ha så här många katter EGENTLIGEN, men vänta till den dagen då ni är i min sits (om ni har sjuka föräldrar med djur): mamma gav mig ”tillåtelse” att avliva Iriis (den svartvita kattanten) efter att hon dött. Mamma dog den 17/10 2011. Iriis lever än.

Iriis är gammal, VAR vresig (hon har blivit en KelgrIriis nu), inte jätteförtjust i andra katter (fast det har blivit mycket bättre) OCH det leder till att hon kissar och bajsar lite här och var. INTE roligt. Men, som sagt, katterna är enda ”levande” länken kvar till min sista förälder (pappa dog 1981, så det har liksom svalnat) och tänk dig själv att lyfta in kattdamen med de vackra ögonen i buren och åka till veterinären för att hon är BESVÄRLIG. En del skulle förmodligen göra det utan att blinka (”hon förstör parketten!”) men jag är inte en av dem. Hon är över 15 år och börjar bli skröplig, så dagen kommer nog relativt snart ändå, men att avliva ett husdjur för att det är svårt sjukt är ändå inte lika förfärligt som att göra det för att djuret är ”besvärligt”. F-n – isåfall vore jag avlivad för länge sen.

(nån ville anställa mig förra veckan, jag avrådde och erkände att jag är fantastisk men besvärlig, om man hanterar mig rätt får man stundtals ut mirakel men jag är ingen lek att tas med. om jag stod i hyllan på ett apotek så skulle jag ha en fet röd lapp med texten ”apply with caution”)

Mycket kan man säga om min BOKSAMLING (som väl också skulle betecknas som lätt grotesk av somliga), men böckerna kissar åtminstone inte i hörnen. Alltid nåt.


Science Tales – Lies, Hoaxes and Scams

…A documentary comic book debunking myths and exposing the lies of scientific naysayers and conspiracy theorists, and the role of the media.

The Book Warehouse i all ära, men den värsta frestelsen under vår ”nu-ska-jag-INTE-köpa-en-massa-böcker”-resa till London i maj (ni vet, öh, den HÄR) var faktiskt besöket i Cambridge. Dels för att boklådorna där var om än möjligt ÄNNU trevligare än sina kedjefränder i London (inte lika stressad personal, inte lika fullsmockade med folk, det gick alldeles utmärkt att få sig en stor och god kopp kaffe för inga pengar alls OCH det fanns lediga fåtöljer! :-O) – och om inte det vore ”illa” (oh, the suffering…!) nog så finns det riktigt riktigt bra independenthandlare också. Intressanta hyllor med tips från personalen…!

Ett av de oemotståndliga tipsen var alltså Daryl Cunninghams Science Tales. En snabb bläddring senare låg den i undantagshögen.
GottaHAVEhögen.
Böcker som jag skulle ångra att jag inte hade köpt, och varför bygga på DEN ångesten?

(otaliga äro den syndandes undanflykter)

Den är riktigt kul, men det känns som en bok som man inte ska räkna med att ha sällskap av i mer än… tja, tiden det tar att glufsa i sig en lunch (vilket förvisso kan vara en FÖRDEL i somligas ögon – dock inte i mina, jag ville ha mycket mycket mer). Daryl är lätt sarkatisk och jag gillar hans bilder.


ett essämpel, Helge, inte hela storyn

Cambridge var underbart (inte bara för en boktok), men mitt bästa bokköpartips i England är fortfarande alla Oxfam/charity shops (cancer är stekhett i London, det drällde av tokfyndspotentialinfesterade cancerloppisar) där man kan hitta fantastiska böcker för £1. Nya fräscha böcker, hot off the shelf. Ovanliga böcker. Böcker man knappt trodde fanns. Jaha, säger du, f*n vad du ska tjata om London då, så är det väl på Myrorna och Stadsmissionen också? Jo. Men alldeles för sällan. Eller så är det bara i min stad som dessa butiker verkar vara bästa dumpningsplatsen för gamla skämsiga Marklundare och andra hyllvärmare. Jag HAR hittat nästan alla mina P C Jersildare på Myrorna i Västerås, men det blir allt glesare mellan glädjestunderna.

———————–

….aaaaargh, när jag googlade på Science Tales hittade jag till Gosh! i London också. Underbart fynd, men det kommer att stå mig dyrt. Bok-stavligen (ah… min humor MÖGLAR).


vinn en Eskapix-bok

—————————————————-

Nu börjar Eskapix´stora sommartävling. Den håller på ända fram tills ”Häxrötter” är tryckt och klar. Förlaget lottar ut tre böcker av ”Häxrötter”. De rätta svaren mejlar ni till eskapix@gmail.com

—————————————————-

Ser till min glädje att en av novellerna handlar om Lilith. Lilith var mitt vanligaste nickname back in the days, när man skrev på mitts.nu (när var det?), hypodea och alla andra sköna samlingsställen. Mina första Lilith-chattar gick av stapeln runt 1995. Ett halvt internetliv 😉

Jag känner till platsen som avses, men har ännu aldrig varit där. Jag var i trakterna på tjänsteförrättning för fem år sen, men tiden räckte inte till en utflykt (vi ville verkligen) innan det var dags att kliva på flyget hem.

Kristoffer och jag passade däremot att besöka capuccinerkryptan i Rom för några år sen. VÄL värt ett besök för en skelettfetischist som jag. Ja, K tyckte också att det var smarrigt även om han inte riktigt delar alla mina böjelser 😉

”What you are now we used to be; what we are now you will be…”


Ja men JAAAA!

Den här tiden på året lägger ”alla” (nåja) upp en lista på vilka sommarpratare de ska lyssna på. Jag brukar sällan komma ihåg att lyssna på ens en tiondel av det jag tänkt mig

Jag lägger inte upp nån full lista, men konstaterar att en del av mina favoritförfattare ska snacka. Både Kristoffer och jag blev akutkära i Jo Nesbø när han snackade på bokmässan. Karin Falck är en legend från barndomen, om än inte författare. Klara Zimmergren kanske är kul? Daniel Sjölin och Gudrun Sjödén – jaaa. Daniel Ek. Jenny Jägerfeld. Thorsten Flinck. Sara Bergmark Elfgren! Sen vill jag lyssna på Löfvén, jag är ärligt nyfiken på mannen bakom det ganska hårda ansiktet.

Det allmänna omdömet tycks vara att det är ett ovanligt svagt startfält i år. Med tanke på att jag sällan kommer ihåg att lyssna så tycker jag att jag har samlat ihop nog många (för mig) intressanta namn för att jag ska vara nöjd.

Sommar! Bring it on! Jag ska försöka bli lite bättre på att nätlyssna om inte annat.


Do not disturb

Hittade ett ljuvligt kort att rama in. Det blir en perfekt liten tavla i biblioteket. ”Do not disturb” heter bilden. Spot on!

Och så blir jag så fascinerad över hur nån kommer på det lilla lilla som gör en bild perfekt (t ex den lilla boken på sniskan uppe till höger). Hur man hittar den perfekta ”imperfektionen” som krävs för perfektion. Det är där jag faller platt. Jag kan måla fint fint fint ibland när jag vill, men den där sista touchen, idén som skapar ett ”katjing” – den har jag inte. Jag har det inte i mig. Buhuuu.

Tur att jag är bra på att skriva processer, åtminstone. Suck.

(ja, skärpan suger. borde ta ny bild. ska läsa en bok istället. do not disturb! ;))


Jag är förvirrad! Kom med förslag!

Funderar på detta med kapitalism, medelklass kontra arbetarklass och vad man får tjäna pengar på och inte.

Lyssnar på senaste skivan signerad Sveriges största nu verkande rockgrupp, alla uttalat röda, kritiserande samhället. Men MÅNGA av deras fans (inte jag, dock) har jävligt ont om pengar. Samtliga medlemmar i bandet är snuskigt rika sen länge. Sänk gager och sälj skivorna billigare!

Eller är det bara folk som tjänar pengar genom att jobba inom industri- eller bankväsende som ska vara solidariska, och som ska ses ner på? Räknas de (i Sverige ändå relativt få) kulturarbetare (korrigerat, inte ens alla av dem) som blir jävligt rika på sitt yrke bort? Varför får Kent tjäna skitmycket pengar men ändå anses ”OK” och politiskt medvetna, medan Denise Rudberg och Camilla Läckberg är äckliga? Jan Guillou, den fine röde mannen – varför fortsätter han att bygga på sin förmögenhet?


att snöa in på något – underbart

Jag snöar lätt in på saker. Min fixering kanske inte alltid håller i sig så länge, men snöar jag in så snöar jag VERKLIGEN in.

Sigge Eklund snöade in på Alien. Så snöade han in på Alien ALIEN. Monstret. Eller snarare snubben bakom masken. Underbar artikel.

(tack till Pål för tipset!)


ännu mer planering

Ingen kan påstå att fröken Sexualupplyserskan och jag är smala i våra synsätt. Åtminstone inte ALLTID.

Vi ska på bokmässeäventyr tillsammans i fleeera daaagar (första gången som jag är där mer än bara över en dag! det kändes så underbart boknördigt att ansöka om semester för att åka till BOKMÄSSAN!) och i dag anlände ett smarrigt Jolly-Roger-tejpat paket med seminarieprogram samt en läsutmaning:

…vi ska läsa varsin Kittybok, på fullt vuxenallvar, och diskutera. Jag tror att året var 197x senast jag läste en Kittybok, så det ska bli JÄTTEKUL.

Bara av en slump så fick jag min första KLITTY-bok av samma fröken Sexualupplysare för många år sen. Det har blivit en hel bunt Klittyböcker avverkade efter det. Vulgosmartunderbart.

Seminarieprogrammet vållar bekymmer. Nu sitter vi på varsin kammare, med pennan i högsta hugg, och markerar vad vi vill lyssna på. Jag har tredubbel täckning på de flesta slottar – 😦 (positivt att det finns intressanta grejor. negativt att inte kunna klona sig i tre delar) – gissar att det ser ungefär likadant ut för fröken Sexualupplysare. Ser fram emot träff inom snar framtid. Vi bör synka våra program. Nu är vi såna att vi unnar varandra att få välja OLIKA ibland (det var därför jag älskade att åka på bokkollo med Lia och Suzann, och enbart därför jag kan tänka mig att hänga med dem heeela bokmässan också. gemenskap med självständiga inslag, för den som önskar, när den så önskar.) men större delen av tiden befinner vi oss nog på samma seminarier (…som vi sen ska analysera sönder över en varsin strawberry daiquiri på kvällen).

PS om någon vill sponsra oss med mässbiljetter så är vi så slampiga att vi säger JAAAA TACK utan att blinka. Vi är inte bokhoror, men bokslampor. ungefär.


logistikministern

Mitt aningens rigida behov av PLANERING blir snudd på absurt ibland, men innan vår resa den HÄR gången är det en egenskap som är rätt bra att ha eftersom en del av det vi vill göra tarvar myndighetsgodkännande i ett land där saker inte alltid sker snabbtsnabbt eller lättlätt. Sålunda, den senaste halvtimmen:

Begärt in prisuppgift på Star City-visit, bokat bunker-tur (vi gör aldrig mer om chansningen från Berlin då gänget framför oss fick de sista biljetterna till under-muren-turen) och lägger nu upp en rutt för att se de snyggaste metrostationerna.

Och så blir det Монумент Покорителям космоса. Och ”kyrkogården” för avlagda kommunistmonument. Och… och… och… Gagarins grav, en annan vacker och författarstinn kyrkogård (mer för FOLK är för statyer, om än MED statyer ;)) och och stora underbara biblioteket, och… och. Ja jisses. Hur får man 4 dagar att bli till 14? 😉

Tack snälla kosmos för att Kristoffer och jag har lika nördiga intressen.


Mockba Metro 2012

TjoHOOOOOO! Tack vare SAS lågpriskalender samt lite energi och kreativitet så sitter vi plösligt med några dagar i Moskva i sommar! Vi tar två veckors sommarsemester i år, då ska vi hinna ALLT – 😉 – men jag offrar gäääärna fyra dagar av dessa fjorton på att nörda runt i metron (lite mer än så ska vi väl hinna med också, hoppas vi).

GladgladgladGLAD!

(gissa vem som ska göra en stor färgutskrift av Artyoms karta att ta med? ;))


Något helt nytt inom spänningslitteraturen?

Alldeles så – ”något helt nytt inom spänningslitteraturen” – presenterade Bonniers boken ”Den sista goda människan” av A J Kazinsky när den släpptes på svenska hösten 2011.

Helt nytt? Knappast. Dinosauriens fjädrar. För den delen Änglar och demoner. Otaliga är de underhållningsböcker som mixar myter, mord och och cliffhangers (min favorit hittills är fortfarande Dinosauriens fjädrar, vilket påminner mig om att det borde komma – redan ha kommit? – en efterföljare. man hoppas.).

”Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av ”goda människor”. Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.

Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med – ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad – och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.”

A.J. Kazinski är en pseudonym för filmaren och författaren Anders Rønnow Klarlund och författaren Jacob Weinreich. De har båda haft stora framgångar som författare i hemlandet Danmark. Den sista goda människan är deras första gemensamma roman.

Min inledning låter ju inte måttligt sur, riktigt så illa är det inte. Långt från. Det är väl bara det att jag blir så aptrött på branschens klyschigt överdrivna rubriker ibland. Det eskalerar. Bra böcker får inte tillåtas vara bara bra böcker längre, alldeles för många av dem ska lanseras med så stora gester att man till slut undrar om förlaget själva vågar tro på litteraturens egen bärkraft. För min del har det t ex blivit så att allt det överdrivna tjatandet om Lars Kepler vaccinerade mig effektivt FRÅN att vilja läsa en endaste Kepler-bok so far. Men nu svävade jag ut. Åter till BOKEN.

Jag ville ha en ren spänningsroman och jag fick det. Jag fick också bilder från spännande Venedig och ljuvliga Köpenhamn (och jag vill återvända till båda städerna, besöka kyrkogårdsön i Venedig och Assistens Kirkegården i Köpenhamn). Jag fick mer nys om en spännande myt (förlåt alla troende, men för mig är det en myt om än en spännande) från Talmud, om de 36 rättfärdiga människorna i varje generation som håller uppe jorden, världen, som hejdar apokalypsen. Om de alla dör går världen under.

För mig sa det ”pling” på sidan 136 av väääääldigt många sidor (det är ett gaska stort minus, vissa skeenden blir utdragna i det oääääändliga och det är en ganska tjock bok. missriktad välmening antar jag. författarna ville inte skära i spänningen. kan slå åt båda hållen. slog åt fel håll för mig i just den här boken.) och resterande 400 dito blev mest en resa för att se hur det hela skulle landa där jag misstänkte att det skulle landa. Välkänt trick. En del författare vill hålla oss på sträckbänken in i det sista, andra försöker få oss att känna att vi nog är rätt smarta som fattar redan tidigt i boken 😉 Jag tror inte längre att jag är smart när jag hajar tidigt. Jag funderar mest bara på det jag just skrev. ”Jaha, de vill få mig att tro att…”.

En perfekt bok när regnet smattrar på fönsterbrädan. Eller om man sitter i en solstol (helst utan smattrande regn då, men har man ett sjysst parasoll är jag inte knusslig, då funkar det också med regn). Ickekrävande cliffhangerknarkande. En trea.

Vart går den härnäst? Kristoffer står etta. Vill inte han läsa den går den till Houston om C är intresserad (nu undrar ni kanske varför jag kan tänka mig att skicka en bok över halva världen när den inte ens är i närheten av att vara perfekt? jo, men så är det. Ibland kan en inte-helt-perfekt-bok om en stad nära ens hem/hemland – t ex Köpenhamn – vara alldeles ljuvlig när man bor långt bort). Tredje alternativet är byteshyllan.

PS jag har alldeles för mig att myten om Tzadikim Nistarim förekommer i någon annan spänningsroman som jag har läst de senaste åren. Ja, apropå det där med något heeelt nytt 😉


Solig skuggsida (eller VM i kassa rubriker)

Sent i oktober 2011 landade en liten minisensation i min brevlåda. Belinda Bauers Mörk jord var fräsch, spännande och riktigt riktigt bra. I samma veva kom spridda larmrapporter (vi talar bibliofili nu! våra larmrapporter handlar inte alltid om pandemier och Eurons långsamma sönderfall) om att andra boken, Darkside (som inte helt ologiskt blev till Skuggsida på svenska) var något annat på det dåliga viset: inte alls lika annorlunda, inte alls lika bra. Mycket mer mainstreamdeckare.

Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig?

När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.

När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden.”

Jaha, var den nu så mycket sämre än Mörk jord? Nej. Jag tycker fortfarande att den avviker nog mycket från konceptet Brittisk Deckare 1 A (inget ont om dylika heller, för all del) för att vara ett litet utropstecken i sig. Stephen från Mörk jord dyker upp igen, men i en liten biroll. Man behöver absolut inte ha läst Mörk jord för att ha nöje av Skuggsida, men eftersom Mörk jord var så fantastiskt bra tycker jag naturligtvis att du ska lägga tassarna på den (också) ändå.

Jonas Hollys själsliv, en galopperande paranoia parad med sorgen över en hustru som tynar bort i MS, är kärnan i boken för mig (men LUGN, han lyssnar INTE på opera och dricker inte för mycket rökig whisky!). Morden är snudd på att betrakta som accessoarer. Den gräslige storstadssnuten som kommer dit och lever jävel är en katalysator som behövs för att få brygden att koka, men han är kanske lite VÄL dryg. Han är det som gör att boken ibland balanserar på randen till mainstreamträsket.

I september kommer nästa bok, Ni älskar dem inte – Modernista utsätter oss för veritabel granateld i form av Bauer. Jonas Holly är tillbaka, och hur han mår NU blir spännande att se (så mycket kan jag kanske säga utan att spoliera allt?). Bomba mig. I love it!

Modernista har alltid haft lite av en automatgenererad kvalitetsstämpel för mig. Belinda Bauers böcker känns på vissa vis mer Minotaur än Modernista, men om Modernista kan presentera en bunt riktiga storsäljare så ökar chansen att de OCKSÅ kan fortsätta att också ge ut det lite mer udda, det smalare som ännu inte hunnit bli en smash-hit. Det känns finfint. Belinda Bauer är tusen mil från Liza Marklund (som jag faktiskt inte förstår att folk fortfarande orkar med, men det är en annan bloggpost en annan gång) så förlaget är långt från penningdyrkarträsket än 😉

Solig skuggsida? Nä, det finns inte minsta lilla solglimt i Bauers andra bok. Solglimten i sig bestod väl snarast i att jag inte alls blev så där besviken på boken som jag kunde ha befarat att bli baserat på ”larmrapporterna”. Jag skulle snudd på ge den en fyra. Eller stark trea. Långt mer än bara ett fesljummet ”godkänt”, alltså.


Med Bokstävlarna på kattkafé

Anna på Bokstävlarna har varit i Tokyo, en stad där ALLT finns. Allt. Så även kattkaféer. Näää, de serverar inte kattnelbullar (aaaahaha) eller bakelser med kattkött (tror jag, men efter min encounter med ”live octopus tentacles” i Sydkorea så kanske jag inte borde säga så), utan det är ett ställe dit du kan gå och hänga med katter.

Hm… väntahärnu… plötsligt inser jag vad vi kan använda VÅRT stora hus med fyra katter till, moaaahaha. På bilden ser ni 50% av kattmenyn vi kan erbjuda. Astor och Mr Spock. Hos oss kan man dessutom låna en bok att njuta tillsammans med katten 😉

Ja, i alla fall. ÄNTLIGEN finns berättelsen uppe på bloggen, Bokstävlarna goes kattkafé. Mycket nöje.

”För kattälskaren som åker till Tokyo kan jag verkligen rekommendera ett besök på kattkafé. Om inte annat så för att få se vuxna män kasta sig ner på golvet framför en katt och förtjust utropa ”Neko-chan! Kawaaaaiiiii!”.”


foto: Anna Sellins man (antar jag ;))


Ziiii preciousssssss…

Bilden är suddig och tafflig (hell, vi får ju inte ens ta in en kamera på jobbet egentligen!), men här är den: byteshyllan. Drygt fem månader efter grundandet finns en hylla med engelska böcker, en hylla kriminalromaner, två hyllor ”allt möjligt”, en hylla facklitteratur och en hylla med självbiografier. En del tidsskrifter, en bunt DVD:er och så stackars Eldkvarnskivan då. Man kanske borde ta dit mer musik. Och en ungdomsbok! Barnböckerna försvinner så snart man sätter dit dem (…och kom nu inte med några skämt om simpla ingenjörer och vår intelecktälla nivå bara för det ;)).


hur man använder nationaldagen på bästa sätt

Oiiii, jag började läsa Belinda Bauers andra bok i går, den är väldigt olik hennes första bok men den är ändå – gott och väl – bra nog för att jag ska bli glad över att kunna läsa hur länge jag vill i kväll. Sovmorgon i morgon!

Det småpratades om bokbloggardejt i Sthlm den 6/6? Någon som vet mer?


Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?


tjena alla monsterdiggare – igen

Norsk film… Norsk film är inget jag direkt går runt och TÄNKER på, men det kanske jag borde. Jag älskade zombiestänkaren Död snö.

Av en slump så lyssnade vi på Spanarna i dag, och hörde talas om Trollhunter. Trolljägaren.

”A group of students investigates a series of mysterious bear killings, but learns that there are much more dangerous things going on. They start to follow a mysterious hunter, learning that he is actually a troll hunter.”

Lika underbart absurd och lysande som Död snö, om inte t o m ännu bättre. Inga zombies, men troll. Och det sköna sköna norska språket.

”…är de pattedyr?” (däggdjur. pattedyr betyder däggdjur. så underbart.)

Den stilige minister Jens Stoltenberg och en bunt troll, det kallar jag succé en regnig lördagskväll i juni.

Leta upp den. Tipsa ditt lokala bibliotek om att köpa in den. SE DEN.

…och nej. eg forteller icke hvis de är pattedyr, det må dere selv finne ut.


DNF på väg till byteshyllan

Ibland inträffar det absurda. Man får tips om en finfin bok. Människor vars smak man ofta delar älskar den. Man köper den. Den: ”Love Virtually”, Daniel Glattauer.

Den fick följa med mig till Berlin (jaja, det hela utspelas i Tyskland om än icke i just Berlin), jag läste den på hotellrum och på mysiga fik sent på kvällen efter jobbet. Härligt språk. Fyndig idé.

Ändå känner jag i magen att detta är på väg någonstans dit det blir jobbigt [att läsa], jag bläddrar till slutet och beslutar mig för att nej, den här resan vill jag inte läsa mer om. Jag vet inte vad som tog – tar – åt mig, men detta blir en DNF (Did Not Finish) som går till byteshyllan på jobbet så att någon mindre konstig eller åtminstone ologisk människa än jag kan få njuta av den. För den är BRA. Den är förmodligen inte mindre ”jobbig” än andra böcker som jag läser ut trots att de förmodligen inte ens är hälften så bra, men så blev det nu och det är ju till en kommande läsares fromma. En bok till byteshyllan är aldrig förslösad.

Undrar just om den är på väg till Sverige, förresten? Den känns som något som Pia Printz skulle kunna göra något bra av!

It begins by chance: Leo receives emails in error from an unknown woman called Emmi. Being polite he replies, and Emmi writes back.

A few brief exchanges are all it takes to spark a mutual interest in each other, and soon Emmi and Leo are sharing their innermost secrets and longings.

The erotic tension simmers, and it seems only a matter of time before they will meet in person. But they keep putting off the moment – the prospect both unsettles and excites them. And, after all, Emmi is happily married. Will their feelings for each other survive the test of a real-life encounter?


att göra det bästa av situationen, del 94529467

I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.