man ger sig på en bok om snusk – Smut

I natt vräkte jag i mig en av böckerna som fick följa med hem från Cambridge – Alan Bennetts ”Smut”. Bennett var mannen som åtminstone i svenska bokkretsar slog igenom med liten absurd bok om en bokbuss i London som plötsligt fick celebert besök, ”The Uncommon Reader”. Jag hade höga förväntningar på den, men såg aldrig riktigt storheten då. Ändå fick alltså ”Smut” chansen, mycket på grund av personalens handskrivna blurbar i butiken.

Mrs Donaldson is a conventional middle-class woman beached on the shores of widowhood after a marriage that had been much like many others: happy to begin with, then satisfactory and finally dull. But when she decides to take in two lodgers (a young, broke couple) passions that she never knew existed are aroused, and her mundane life becomes much more stimulating…

Graham Forbes is a disappointment to his mother who thinks that if he must have a wife, he should have done better. And her own husband would be better if she were mourning him than living with him. But this is Alan Bennett, so no matter the importance of keeping up appearances, what is happening in the bedroom (and in lots of other places too) is altogether more startling, perhaps shocking, and ultimately much more honest to people’s predilections.

NOW we’re talking…! HEJ Bennett! Jag gillar dig! Två korta historier om snusk – om man ska tro den svenska titeln – med medelålders kvinnor i centrum. Bennett måste älska tanter, eller så är det en ren slump att de två Bennettar som jag har trillat över har varit lite birkenchic-de-luxe (drottningen i Birkisar? njäe, inte ens i Balmoral ;)).

En historia om en ganska trevlig kvinna som råkar ut för något i hennes värld MYCKET udda. En annan om en väldigt otrevlig kvinna (fast egentligen mest om hennes ganska otrevlige son) som råkar ut för andra udda saker. Roligt, elakt, underhållande.

En stark fyra. Vill du läsa den på svenska så finns den, som jag tidigare skrev, utgiven under titeln Snusk. Ett hett tips är att Bennetts språkbruk är skönt nog att förtjäna att avnjutas i original. Snusk och snusk, förresten. På sin höjd lite ekivokt, men jag gissar att titeln i sig är ett utslag av Bennetts förtjusning i det absurda och lätt sarkastiska.