Cry me a river, antar jag

Jag fick alldeles nyss ett riktigt trevligt brev från Galago. De ville berätta att jag snart skulle få min sista tidning (den kom i dag) och att de tyckte att jag borde förnya prenumerationen ett år till. Jag har prenumererat på tidningen av och till i väldigt många år nu. Jag älskar ju serier. Smarta serier.

Det hade jag nog tänkt göra också, åtminstone fram till för några månader sen, men jag börjar känna mig exkluderad. Galago har alltid varit politisk, ska vara på vissa vis, men den börjar bli så jävla illröd att allt annat än ett ganska marginaliserat liv på ytterkanten känns förbjudet. Poliser är dumma, bara dumma, staten är dum, alla är dumma (inklusive socialdemokraterna som faktiskt talar i termer som ANSTÄLLNINGSBARHET och eget ansvar för densamma – hur KAN de? TÄNKER de inte på 25-åringen som grät ut häromveckan, hon hade aldrig haft en fast anställning och det är illa, jag känner med henne, men så avslutar hon med att nu ska hon nog kanske börja plugga för hon vill bli programledare. Programledare. Vafaaaaan.(* [ja, där tappade hon mig, kan man säga])

Åter till Galago. Nästan alla är onda men medelklassen är ondast av alla. Det finns humor i det, javisst, underdogperspektiv och allt det där, men det ligger lite i debatten om kulturvänstern. När blev det så att man måste vara jävligt vänster för att få njuta kultur, RÄTT kultur (för det bestämmer ju… vem?), för all kultur som medelklass gillar är kapitalistisk skit och vi är ena själviska idioter allihop för den delen.

Medelklassen i Sverige är stor och vi betalar trots allt en hel del skatt så det skulle vara halvjobbigt utan oss. Fast det spelar ingen roll för vi är idioter.

Sorry Galago. Ni kommer nog inte att sakna mig personligen, men ni är en prenumerant färre nu. Jag kan garva åt mig själv, åt min medmedelklass, men till slut fastnar det i halsen och man blir bara tokless. Jag växte upp i ett rött hem med en pappa som alltid gick med Branting på kavajslaget, men jag är förlorad till kapitalismen. Jag är inte ens socialdemokrat! (fast, som sagt, de är också klassförrädare nu)

*) jag säger inte att en människa inte ska få ha drömmar, men hur blev det så att så många verkar anse att de ska kunna jobba med det de drömmer om, det ska bara vara så och om de inte för göra det så ska vi faktiskt inte kräva att de ska göra nåt de inte har lust med? FAN varför fick jag inte BLI ASTRONAUT DÅ? Det ville ju JAG. VILL.

————————–

Ey, Eskapix, vill NI ha mina pengar fast jag är en svennebananmedelklass?

————————–

PS: alla som känner mig – d v s alla utom ni 400 som råkade trilla in här under två timmar bara just idag (jag är fortfarande helt paff, var i hela fridens namn kom ni ifrån?) – vet dessutom redan att jag är en genomrasistisk och homofob antifeminist. Frågor på det?

19 svar

  1. Hear! Hear!

    7 maj, 2012 kl. 18:03

  2. Eskapix wants your deg! Snabba på så du får tag i det nyligen publicerade numret. Helvete, det är BRA!

    7 maj, 2012 kl. 18:04

  3. Cecilia i Houston

    Amen to that!

    7 maj, 2012 kl. 18:05

  4. Själv är jag inte prenumerant men läser gärna tidningen på bibblan.

    En sak. Medelklassen är inte så himla stor, om man betänker att arbetarklassen är mellan 55-65% av befolkningen (beroende på om man går efter Ankarloo eller Therborn). Hursom ska vi ska väl ha en tidning att läsa vi med, trots att vi bara är cirka extremt många gånger fler än medelklassen. En tidning som dessutom gärna får driva med skitsamhället och hylla de goda krafterna samtidigt. Det är roligt. Vi är många som tycker det. Och det går att varva Galago med att läsa gamla nummer av Svenska serier om man vill liksom

    7 maj, 2012 kl. 18:11

    • Jag tror att stora delar av den traditionella arbetarklassen – som är så extremt många fler då – också sätter i halsen av Galago ibland. Och så får det vara. Fortsätt läsa du! När ni är så många så klarar de sig fintfint utan mina pengar, det är bra.

      7 maj, 2012 kl. 18:39

  5. Du kanske borde teckna en prenumeration på Utopi, med episka, vackra serier istället? 😉

    http://utopimagasin.se

    7 maj, 2012 kl. 18:19

  6. Jo, fast å andra sidan så kan man bli astronaut, programledare – ja, precis vad man vill bara man vill det på riktigt. Det har Blondinbella lärt mig.

    Nu prenumererar inte jag heller på Galago, MEN (som de som inte är rasister, men brukar säga) jag läser den hos en vän i hens kök som doftar av cigarettrök.

    7 maj, 2012 kl. 18:37

    • Jag får skylla mig själv, alltså. Det ante mig. Fan.

      7 maj, 2012 kl. 18:42

  7. AB

    Inlägget väcker många frågor. Bl a:
    Varför ”illrött” att tycka staten är dum?
    Och: programledartjejen, på vilket sätt är hon knuten till Galago?
    Sen undrar jag om inte de som ger ut Galago tillhör medelklassen, eller bor de i något ockuperat rivningshus?
    Slutligen,vart var du på väg med det där med ”rätt kultur” vad är det, på riktigt vem tycker du bestämmer det och varför anser du att du inte bara kan skita i det?
    Ursäkta alla dessa frågor, du behöver inte svara på dem om du inte vill, jag ville bara säga att det var lite otydligt. Har själv inte prenumererat på Galago på några år (av ekonomiska skäl), men när jag läst spridda grejer har jag oftast tyckt det varit rätt kul och jag känner mig själv inte speciellt ”illröd”.
    Hej då!

    7 maj, 2012 kl. 18:47

    • Programledartjejen är inte knuten till Galago, men hon var en av alla de människor jag läst om ganska nyss som kom upp i skallen när jag tänkte på det så farliga ordet anställningsbarhet. Ledaren i senaste numret totalsågade sossarna som tog ordet i sin mun.

      Visst kan jag skita i vad som är rätt kultur. Det gör jag rätt ofta också, annars skulle jag inte läsa så många lowlife zombieromaner.

      Det är helt OK att du uppfattar det som otydligt. Jag är inte journalist, jag är en vanlig amatörskribent och detta är min privata blogg, så jag fladdrar gladeligen ut åt alla håll.

      Jättefint att du tycker att tidningen är kul, fortsätt läs den!

      7 maj, 2012 kl. 18:59

  8. Jorun

    Det här ligger i tangentens riktning… http://hagwall.wordpress.com/2012/05/03/fattiga-frida-formogen/

    7 maj, 2012 kl. 20:16

    • It does.

      7 maj, 2012 kl. 20:29

    • När jag läste det där först reagerade jag nog mest över hennes matdagbok – jisses, hon har inte insett hur mycket linser och rotfrukter man kan få för det bacon och creme fraiche kostar /hälsar den delen av mig som levde på sex samtidiga timvikariat 2003-2005

      …sen inser jag också att det kanske inte är lätt att akutsälja en bostadsrätt.

      Men vad vet jag. Jag var 42 år innan jag kunde köpa bostad. Vårt hus kostade inte mycket mer än hennes lägenhet är värd, och jag tvivlar att vi skulle få lika mycket för det nu. Fast vi räknade på det. Har vi råd att bo kvar om en blir sjuk, eller båda? Om nån av oss, eller båda, blir av med jobbet?

      7 maj, 2012 kl. 20:31

  9. Anställningsbarhet har väl varit ute länge. Det handlar om passion nu. Följ passionen så blir allt bra, fast det är väl mest medelklassen som ägnar sig åt det.

    Rolig läsning. 🙂

    7 maj, 2012 kl. 20:35

    • Ja, det är en lyx som bara vi kan ägna oss åt. När vi inte skriver rapporter till 22.20 en vanlig torsdag då. Men det är ju MIN passion. Eller nåt.

      7 maj, 2012 kl. 20:39

  10. popqva

    Bara att tänka på den där Frida-grejjen gör mig så irriterad att jag antagligen inte ska fortsätta skriva den här kommentaren. Hej.

    7 maj, 2012 kl. 21:31

    • Jag hade faktiskt missat allt det där som hände efter artikeln i AB. Hon tänkte kanske lite aningslöst att det var bra att synas, men hon hade nog aningens dåliga rådgivare.

      8 maj, 2012 kl. 05:54

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s