boken är bättre, del 2956049567096
Vi kollade just på Pojken i randig pyjamas.
Boken ÄR bättre, mer subtil, mycket smartare, mer sparsmakad och… snyggare. Läs den. Se filmen också, för all del, den är BBC-producerad så den är inte Hollywoodiserad till döds. Men, igen: läs boken först.
äntligen är paketet på väg
Warm Bodies på väg hem till Pop – check. Nu ska jag bara få iväg Kafka på stranden till AT-doktorn, och lite sånt, också. Jag har alltid bokpaket på väg både från och till. Det är som det ska vara!
pojken i den randiga pyjamasen
Från Hungerspelen till en annan sorts hungerspel. Historiska dito, som pågick i stora delar av Europa. En katastrof.
Jag lunchar fortfarande ganska ofta med Kristoffers f d jobbgäng (vi är ju bara två i mitt lilla team och jag och chefens chef – som är de enda som sitter i Sverige – lunchar ganska sällan samtidigt) och en sak som jag uppskattar är att det finns flera läsare i det gänget. Jag tror att det bordet är det bord där film och böcker avhandlas ohotat oftast åtminstone i vårt lunchrum.
”Va, har du inte LÄST Pojken i den randiga pyjamasen?” utbrast Tomas och Ulf för några veckor sen. ”Har du inte ens sett filmen?”
Nej.
Och nej.
Ulfs dotter hade kommit hem från skolan och sagt ”pappa, den här boken måste du läsa”. Det var allt jag behövde höra för att lägga en order i den där nätbokhandeln ni vet.
Ännu en YA-bok, alltså. Huvudpersonen, Bruno, är nio år, men jag tror att barnet man ger boken till bör vara LITE äldre (eller – det beror som alltid på barnets mognad, antar jag). Det är, som så många andra YA-böcker, en bok som man minst lika gärna kan läsa som vuxen. Det kan både Teknologie Dr Ulf och Mer Outbildade Jag intyga.
Bruno är bara barnet när hans pappa får middagsbesök av en karl som Bruno TROR kallas The Fury. En liten oförskämd man med mustasch. Den där Furyn har en kvinna med sig, Eva, som är väldigt trevlig, men Furyn själv verkar rätt konstig.
Inte blir det bättre när det visar sig att Bruno och hans familj måste flytta på grund av Furyn. Pappa (som blivit en av Furyns nya favoriter), mamma, Bruno och hans tolvåriga syster Gretel tvingas flytta till ett nytt ställe, för där ska hans pappa göra ett jätteviktigt jobb. Pappas uniform är snyggare än nånsin, men det nya stället, Out-With, är ingen höjdare. Inga kompisar, mycket mindre (bara tre våningar! skandal!) hus, inga caféer, inga glada tanter på gatan… ja, allt är bara sugkasst på nya stället. Är de ens i Tyskland längre?
Nej, det är de ju inte. De är i Polen, och du har säkert redan gissat att det Bruno hör som Out-With är det vi andra känner som Auschwitz. Vem minns inte hur man hörde och sa fel som liten?
Hela boken är konsekvent skriven ur Brunos perspektiv. Han börjar sakta men säkert inse vad som pågår, även om det är väldigt väldigt svårt för en naiv, bortskämd och aningslös nioåring att förstå.
Han FÅR en vän till slut. Kruxet är bara att den där vännen sitter på andra sidan av det höga stängslet en bit bort från familjens hus. Bruno får INTE gå till det stängslet, men vad ska en uttråkad unge med kliande upptäckarlust göra?
Pojken som sitter där har en randig pyjamas (det har alla på andra sidan stängslet), han heter Shmuel, han är mager och alltid hungrig. Han har kanske lite svårt att förstå Brunos lyxbekymmer (”bara tre våningar!!”) men han är en vänlig pojke som sällan låter Bruno förstå vad som egentligen händer – han förstår det knappt själv.
Ni hör ju. Det är en historia som balanserar på gränsen till pekoral, som väldigt lätt hade kunnat trilla ner på fel sida om den gränsen, men som faktiskt inte gör det. Jag vet inte vad de har gjort av filmen, men bokens slut är så långt från en Hollywood-ending som man kan komma.
The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Gripande.
en elefant som inte gick att äta upp i en enda middagssittning
Det är inte det att den inte är spännande – Hungerspelstrilogin – men jag förmådde inte riktigt sträckläsa den så som många andra tycks göra. Det tog tid att läsa den, och jag har varvat med mycket annat i bokväg.
Dels så var den där fyrtiokronorsklumpen som jag fick tag på rätt osmidig, den lyckades rent tillverkningsmässigt kombinera storlek och tyngd med dålig kvalitet och instabilitet (joooo, jag vet, man väntar sig nästan inget annat av en billig reaspecial), dels så tyckte jag att historien tappade fart en smula efter att det första fyrverkeriet (bok 1, Hungerspelen) var över.
Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har fått kommentaren ”kolla på Battle Royal istället”, lustigt nog (eller kanske inte) så kommer den enbart från folk som INTE har sett/läst Hungerspelen, för Hungerspelen ÄR ju inte bara själva Hungerspelen.
Det är faktiskt lite fler trådar än så invävda i storyn, även om den första filmen kanske (jag har inte sett den än!) fokar på själva spelen i sig, jag har ingen aning.
24 deltagare. Allt direktsänds. Bara en överlever.
För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera…
En trea, en klar trea. Ibland var det en klar femma, jag lunde längta hem till boken, men som helhet blir det en trea. Det blev lite tjatigt ibland, Katniss förträfflighet (lite för Lisbeth Salander) och skönhet och och och, ibland var det dessutom lite för många karaktärer inblandade för min simpla skalle. Trea. Jaaa. OK: tre plus.
(rubriken? nån av mina ickesvenska kolleger använder alltid just det uttrycket – ”you can’t eat the whole elephant at one time” – och jag älskar’t)
(inte så) Anonyma Biblioholister 