Arkiv för maj, 2012

Favoriten av alla favoriter

Bibliotekarier ligger alltid rätt bra till hos mig. Per default, liksom. Men det finns faktiskt en, en kvinna, som ligger lite extra EXTRA bra till. Som i dag. Jag är så gravt och äckligt polleninfesterad att jag inte vill utsätta kollegerna i lunchrummet för den snörvlande och nysande varelse som är jag – ergo matlådavidskrivbordetlunch.
Vad ska man då ta sig för?

Jo, man uppsöker Jenny Lindh på DN. Hon svarar frågor om allt från GoT-snusk till huruvida biblioteken gör bakterieodlingar på böcker(jag veeeet, jaG TYCKER OCKSÅ ATT EN DEL FLÄCKAR I BIBLOBÖCKER KAN SE SÄRDELES NASTY UT) <— oj, caps lock, se så upprörd jag blev

…och i dag insåg jag att jag hade missat hennes svar på spörsmålet huruvida de ondsinta biliotekarierna roffar åt sig alla nyinköpta böcker själva så att de får läse dem först av alla. Hon levererar ett klockrent LOL-svar.

Har ni tjing på nya böcker? Jag undrar om bibliotekarier alltid har första tjing på nya böcker, typ senaste Kerstin Ekman, eller går de populäraste böckerna till låntagarna först? Hoppas på det senare!

/Arne

Ingen behöver hetsa upp sig, det är förvisso fullt möjligt för en bibliotekarie att ignorera en hundrahövdad reservationskö av gläfsande Kerstin Ekman-fanatiker, och med en diskret knapptryckning placera sig först i kön. Men det gör vi aldrig. Dels för att bibliotekarier – i motsats till vad många tror – faktiskt sätter låntagarnas behov främst. Dels är det inte så avkopplande att läsa ”Grand final i skojarbranschen” när stans alla P 1-lyssnare hotar att slita av sig pagen om de inte omgående får boken i sin hand. Ibland tänker jag att vi är FÖR osjälviska. Särskilt med tanke på att vår enda löneförmån ofta är en, ska vi säga mild, inträdesrabatt till den kommunala simbassängen.

/Jenny Lindh

…”stans alla P 1-lyssnare hotar att slita av sig pagen”
Jenny Jenny JENNY! Jenny for kulturminister! Hell, avsätt Knugen och gör Jenny till president!


Massolit fortsätter att växa

Nyheter på Massolits facebook-sida i dag: den danska kriminalförfattaren Sara Blædel ansluter till förlaget. Det är inte en dag för tidigt att hon hamnar i fokus igen. Norstedts lyckades – om du frågar mig – aldrig få ut henne till oss svenskar så som hon förtjänar. Grattis Massolit!

I oktober kommer De bortglömda ut som första Blædel-alster från Massolit. Sara dyker dessutom upp på bokmässan (och jag har hotellrum! fattar ni? för första gången bor jag i Göteborg torsdag t o m lördag och slipper STRESSA runt på Bokmässan, jag har knappt fattat det själv än) i Göteborg i september – årets tema är Norden, så det passar ju bra med en av Danmarks vassaste författare då.

Lär mer hos Gunilla Wedding

Photographer: Flemming Gernyx, 2011


100 titlar jag hellre hade valt

Femtio sätt att träffa den rätte” – nej, det är ingen självhjälpsbok. Det är en rätt trist titel på en jäkligt kul bok som jag nog aldrig hade köpt om inte någon-men-nej-jag-minns-inte-vem berättat hur otroligt kul den var.

”Sarah Sargeant, skådespelerska/servitris, har varit singel i tre år och har inte haft sex på 351 dagar. Torkan är så extrem att Bob Geldof nog hade arrangerat en välgörenhetsgala bara han vetat om det.

De senaste fem månaderna har hon samlat mod till att bjuda ut den tunnhåriga bartendern med ölmage nere på stampuben, men när hon får till svar att han hellre stannar hemma och ser Narnia på dvd svär hon på att aldrig ha något med det motsatta könet att göra igen. Hennes familj och vänner tycker annorlunda.

De anmäler henne till en dokusåpa (som hon visserligen inte vill vara med i, men rackarns vad det svider när hon inte blir uttagen), övertalar henne att gå på speed-dejting och att starta en blogg. Helt plötsligt upptäcker Sarah att hon har ett uppdrag att utforska femtio sätt att hitta den rätte.”

Jag veeeeeet! Det låter som en trött upprepning av allt annat. RIKTIGT trött. Men ändå är det något med den ovanligt groteska humorn (här spars det inte på ekivoka uttryck ska jag säga ;)) som får mig att skratta rakt ut ganska många gånger när jag läser. Den fyller de flesta chicklitklyschorna och några till, jag avskyr romantiska komedier men fan så roligt detta är. Jag vill att fler ska få skratta. Frågan är bara vem jag ska pracka på den här boken (innan jag läste den tänkte jag att den skulle gå raka vägen till byteshyllan på jobbet, men nu när jag torkat en del av skrattårarna så vill jag rikta garvet åt specifika håll. E kanske? Eller Karin J? Anette?).

Nåja, vi får se var den landar. Jag är åtminstone glad över att ha blivit så glatt överraskad, och det är inte det sämsta.

Härnäst? Jag tuggar bl a triffider. Och Tengners skandalrapporter från 80-talets alla back-stage-fester. Och Rickard Engfors. Och Black Orchid. Sargassohavet. Ja, vilt blandat, allting vunnet, ni vet.


Eld

Eld. Äntligen. Den var egentligen LITE för tung för riktigt avslappnad hängmattehantering, men det fanns inte på kartan att låta bli den bara för det. Gäddhänget fick sig en duvning, som det så tjusigt brukar heta.

Tjusigt? Otjusigt. Strunt samma.

”De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.”

När jag började läsa så insåg jag snabbt hur otroligt mycket av det som hände i Cirkeln som är som bortblåst ur min skalle. Besvärande mycket. Jag kom t ex inte ens ihåg karaktären Rebecka, som onekligen hade en väldigt central roll i första boken om häxorna i Engelsfors. Jag kom, strictly speaking, inte ihåg några namn alls mer än Linnéa och Minoo. Hupp!

Som tur så har Sara och Mats gåvan att skriva så att jag fastnar ändå. Spridda tillbakablickar (men imponerande få, jag kan annars bli riktigt less på hur en del författare berättar halva förra boken igen i nästa bok) räcker för att jag ska minnas och förstå, gubevars. Det optimala för en sån som jag vore att läsa hela trilogin i ett svep, precis så som jag gjorde med Hungerspelstrilogin, men då skulle jag behöva vänta i nästan 1,5 år till och det tålamodet existerar inte i min kropp, tyvärr.

Några lever vidare, några dör. Några får varandra, andras hjärtan krossas. Jag läste helt skamlöst både slutet av boken och Feuerzeugs spoilers på förhand, men det gjorde inkentinken alls. Orden om att ”resan är målet” blir alldeles sanna för mig när jag njuter av äventyren i Engelsfors.

Ingen fullpoängare, men en god fyra. Bring on upplösningen, gärna i går. Skriv, kära Sara och Mats. SKRIV.


the best place to – bwaaaahahaha – hang out

Lycka kan köpas för 299:- på IKEA.

(de kallar den – helt felaktigt 😉 – för DYNING, inte Lycka, men Lycka och ren och skär Lycka är vad den är och innebär)

Den är extremt lätt att sätta upp och väger snudd på ingenting, så egen trädgård är inget måste. Ta med den till valfri park, leta upp två träd och häng upp den.Den gör ingen åverkan på träden. Bra va?


flatgarv i hängmattan

Välkommen till din psykos – Nanna Johansson. Det var länge sen jag skrattade rakt ut så många gånger när jag läste en bok. Läs läs läs.


another take on Aaaaaaugust

Med facit i hand så var mitt lilla utbrott på en viss tidning ett riktigt lyckokast, för det gjorde så att jag äntligen drog tummen ur stället där solen inte skiner och spanade in en samling andra magasin. Magasin som intresserat mig länge men som det bara inte har blivit av att utforska, och det finns en gräns för hur många prenumerationer jag vill och kan jonglera (tro det eller ej -he).

Eskapix var ett storfynd, och när jag kom hem från Tyskland i går så väntade ett tjockt kuvert från Kolik också. Jag nappade på ett erbjudande som rent tekniskt redan hade gått ut, men jag hoppades hoppades och si – förhoppningen slog in. Jag ville ju så gärna få Fabian Bengtssons Göransons Inferno med på köpet, och det fick jag.

Fabian tolkar Strindberg i en grafisk roman och det var t o m ännu bättre än förväntat.

Året är 1896 och August Strindberg har just lagt pennan på hyllan, för att istället försöka framställa guld genom alkemiska experiment. Men ju fler experiment som misslyckas, desto mer övertygad blir han om att en osynlig hand styr hans liv, och steg för steg går han vilse i en labyrint av svart magi, hemliga tecken och paranoida vanföreställningar.

Jag älskade stilen. Humorn. Sättet att teckna. Det absurda i det som sker inuti August i Paris efter hans skilsmässa från Frida Uhl får ännu en dimension när det tolkas i korta episoder, enkla men uttrycksfulla bilder.

Utopi magasin
har jag bara hunnit bläddra i än så länge, det får bli mitt sällskap i den nyuppsatta hängmattan senare i dag. Det lilla jag hann se var snygga SNYGGA grejor tryckta på lyxigt papper. Riktigt riktigt snyggt.

Jag läste Drift för många år sen och älskade den. Jag tror att jag behöver Maran också. Och Alena. Och Kiki… och Pärlor & patroner… Dödvatten… och… shit, ett nytt bokberoende slår ut i full blom.

Det enda som gör mig lite orolig är tanken på att Fabian i sin roll som förläggare och delägare kanske inte har tid att ägna sig fullt ut åt egna alster (men det vet jag ju ingenting om alls, han kanske är en vardagsmagiker av det slag som trollar fram 35 timmar/dygn). Han är så tokbra, jag vill ha mer, mycket mer Fabian Göranson.

Inferno får en stor fet femma av mig.

när den inre järnvägsnörden går i spinn…


stora bokbytaredagen 2012

Woohoooo, jag kom hem från Hennigsdorf på eftermiddagen i dag och struttade genast iväg till kaffeapparaten för att försöka hålla mig vaken. I byteshyllan stod en bunt nya böcker och formligen SKEN, spana in dagens fynd:

Tove Jansson, Judith Hermann och Jean Rhys. MUMS!

 

Hur var din bokbytaredag i dag?


when in Germany…

Jag jobbar i Tyskland igen och med tanke på schemat är det lika bra att vi INTE bor i Berlin, det vore bara frustrerande. I går började vi 7.30 och körde möte till 18.45, var tillbaka på hotellet 19.00, åt mat, satte oss sen och skrev rapport till 22.15. Glöh. Men jag älskar’t! Man hinner åtminstone inte ha det tråkigt.

Orkade inte leta fram nåt lämpligt tyskt att läsa denna gång, jag kunde helt enkelt inte slita mig från Eld. Vet inte när jag small av i går kväll, men jag gjorde det med boken i ett FAST grepp.

…och nu är det på’t igen. Ännu en lång dag i lilla Hennigsdorf.


samvetsfråga

flera olika svar tillåtna 😉


den nya ”superbokkedjan”

Åsa filosoferar kring saker som rört sig i mitt huvud också – bokhandlare och böcker.

Akademibokhandeln och Bokia slås ihop. Neeeeej, tänker jag, men minns också att jag överlevde under alla de år då Västerås var mellan Bokia och Bokia (nu är de tillbaka, men de var borta länge). Bonnierförlagen har nyss köpt Pocketshop (jag blev så rädd att det ska påverka deras inköpare, hoppas hoppas inte för där haver man funnit många oväntade pärlor genom åren). Mitt inre skriker ”neeeeeeej” igen men jag förstår också att det är oundvikligt och att vi kanske får vara glada om det finns bokbutiker alls. Det är lätt att romantisera ”independent” men man behöver inte tänka speciellt långt innan man inser hur svårt det måste vara att få det att gå ihop. Vore det inte det skulle Surahammar redan ha en bokhandel slash hundfik slash cykelbutik slash alltmankantänkasig i min regi.

Jag borde kanske känna dåligt samvete, jag som handlar så mycket på nätet. Vi vet ju hur det blir då. En fysisk bokhandel som ska betala dyr lokalhyra KAN inte konkurrera. Till mitt försvar – 😉 – så får jag väl medge att jag npg handlar mer än medelsvennebananen i VANLIGA bokhandlar också. Jag, liksom många av er andra som läser här, är ju en bokknarkare de luxe. Det är svårt att slå känslan av att bläddra lite, bläddra lite i en annan, lägga tillbaka, ta upp igen. Oj, det DÄR omslaget! Ja, ni vet. Tror jag.

Fysiska böcker då? Kontra e-dito? Åh. Åsa har så rätt så rätt. E-böcker är skitbra för miljön och borde verkligen underlätta mångfald, men jag är så pinsamt stockkonservativ. Jag vet inte HUR jag ska komma bort från kärleken till pappret och tyngden. Det sviffande ljudet när man snabbläddrar för att smygläsa slutet. Uff.


man ger sig på en bok om snusk – Smut

I natt vräkte jag i mig en av böckerna som fick följa med hem från Cambridge – Alan Bennetts ”Smut”. Bennett var mannen som åtminstone i svenska bokkretsar slog igenom med liten absurd bok om en bokbuss i London som plötsligt fick celebert besök, ”The Uncommon Reader”. Jag hade höga förväntningar på den, men såg aldrig riktigt storheten då. Ändå fick alltså ”Smut” chansen, mycket på grund av personalens handskrivna blurbar i butiken.

Mrs Donaldson is a conventional middle-class woman beached on the shores of widowhood after a marriage that had been much like many others: happy to begin with, then satisfactory and finally dull. But when she decides to take in two lodgers (a young, broke couple) passions that she never knew existed are aroused, and her mundane life becomes much more stimulating…

Graham Forbes is a disappointment to his mother who thinks that if he must have a wife, he should have done better. And her own husband would be better if she were mourning him than living with him. But this is Alan Bennett, so no matter the importance of keeping up appearances, what is happening in the bedroom (and in lots of other places too) is altogether more startling, perhaps shocking, and ultimately much more honest to people’s predilections.

NOW we’re talking…! HEJ Bennett! Jag gillar dig! Två korta historier om snusk – om man ska tro den svenska titeln – med medelålders kvinnor i centrum. Bennett måste älska tanter, eller så är det en ren slump att de två Bennettar som jag har trillat över har varit lite birkenchic-de-luxe (drottningen i Birkisar? njäe, inte ens i Balmoral ;)).

En historia om en ganska trevlig kvinna som råkar ut för något i hennes värld MYCKET udda. En annan om en väldigt otrevlig kvinna (fast egentligen mest om hennes ganska otrevlige son) som råkar ut för andra udda saker. Roligt, elakt, underhållande.

En stark fyra. Vill du läsa den på svenska så finns den, som jag tidigare skrev, utgiven under titeln Snusk. Ett hett tips är att Bennetts språkbruk är skönt nog att förtjäna att avnjutas i original. Snusk och snusk, förresten. På sin höjd lite ekivokt, men jag gissar att titeln i sig är ett utslag av Bennetts förtjusning i det absurda och lätt sarkastiska.


hur det går när jag INTE ska köpa böcker under fem dagar i UK

(då ska ni veta hur många jag – med sorrrrg i hjärtat – INTE köpte)

Resultatet av besök på runt fem filialer av The Book Warehouse, Waterstones samt jag-har-glömt-namnet-independent-bokhandel i Cambridge, museishoppen i London Transport Museum samt otaliga antikvariat.


tjena alla monsterdiggare

…ni missar väl inte Eskapix? Det gjorde nämligen jag, alldeles för länge.

Jag är nästan glad att jag lackade ur på tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna (jag vill inte ha en sån där besökstopp till) så att jag äntligen fick tummen ur och beställde den.

Tidskriften har blivit till en liten snygg bok i perfekt format – eller ja, den skulle gärna få vara ÄNNU tjockare – och med ett sparsmakat och/men vilt blandat innehåll. Essäer och noveller i en skön blandning. Allt håller hög klass, men mina favoriter blev Malin Rydéns skräcknovell om Djupet (jag som älskar vatten fruktar ändå djup och tanken… eh, mardrömmen om vad som händer nedanför kontinentalsockeln är fascinerande) och Lova Lovéns underbara Dead Woman. Stewe Sundins novell är den som har fått allra mest beröm, och den är en gediget fin skräckis med många bottnar, men det var tjejerna som fick mig att skrika ”katjing!” när jag plöjde det här numret. CJ Håkansson var faktiskt den enda författaren som jag kände till förut och han levererar också.

ALLA levererar, det är det som är så skönt, och som faktiskt också skiljer Eskapix från tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna där nivån alltid var betydligt mer ojämn (fast i rättvisans namn kan man inte dra fulla slutsatser av ett nummer vs flera års konsumtion).

Nu hamnar inte Eskapix och tidningens-vars-… ja, äh, ni vet – de simmar inte i samma ankdamm för hur mycket tidningen-vars förmodligen än vill vara en spännande outsider så räknas de nog mer till etablissemanget än de vill tro (;)) medan Eskapix ännu kan stoltsera med epitetet ”alternativ”.

Eskapix lämpar sig för den som tål det groteska och lite grisiga blandat med klassisk gotik och en och annan zombie. Många starka skildringar med barnet i centrum. Not for the fainthearted, men för den med ett hjärta. Faktiskt.

I want more. Much more.

Psssst – passa på, den här fina boken kostar bara 79 spänn under maj månad. Köp köp medan den ännu finns kvar.


sträckläsning signerad Gyllander

…BOKSTAVLIGEN signerad, dessutom. Jag vann Varg Gyllanders senaste bok, Ingen jord den andra lik, i Massolis tävling på fejjan i vintras. Under veckan damp den äntligen ner i lådan, med ett ”grattis Siv” på försättsbladet. Kul!

Jag har medvetet dragit ner på läsandet av svenska kriminalromaner, dels för att jag som så många andra upplever att jag överdoserade fikande poliser och skilsmässobekymmer (välkända och i många bokbloggar uttjatade klagomål, jag behöver nog inte utveckla), dels för att mitt amazonmissbruk leder till läsande av snudd-på-bara utrikiska böcker, men Varg Gyllanders böcker om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin är uppfriskande små ankor i den svenska kriminalromansdammen.

Det krävdes 1,5 kväll/natt (…och då sover jag ändå mycket bättre nu än jag brukar ;)) för att läsa ut den, så den kvalar med råge in som sträckläsare de luxe.

Ett ansikte. Det var allt kriminaltekniker Ulf Holtz behövde. Vem var hon? Eller rättare sagt: Vem hade hon varit?

Skelettet är alldeles för ungt för att höra hemma i en vikingagrav, konstaterar Ulf Holtz, som kallats till utgrävningen för att undersöka det oväntade fyndet. Den rostbruna skallen med de jämna, vita tänderna släppte inte ifrån sig några svar. Hur hade en kvinna som dog för knappt femtio år sedan hamnat där? Och varför låg de vittrande skelettdelarna utspridda?

I den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin ger sig Holtz ut på en inre resa för att hitta tillbaka till sin dotter och till sitt eget liv, och finna svaret på gåtan med kvinnan i gropen. Det blir en resa i tiden men också en balansakt på gränsen till det tillåtna, då det innersta av människans arvsanlag blottläggs med hjälp av ny teknik.

Forensisk teknik snudd på a la Tempe Brennan – hör ni det, alla älskare av Bones? Detta är Vargs fjärde bok, och den får dessutom en fyra i betyg. 4 av 5. Not bad at all.

PS jag gillar ju LGWP också, men kan inte låta bli att flina åt Vargs småfula passningar till den där professorn i kriminologi, ni vet 😉 Varg är pressekreterare hos Rikskriminalen, så jag antar att han haft ett och annat tillfälle att sucka över professorns sarkastiska och roliga men ofta absurt generaliserande uttalanden *host*


kära besvär, del 39450932465b

Nu är frågan – hur många böcker tar man med sig för sex dagar i Världens Bästa Stad Att Köpa Böcker I?

”Man åker väl inte till London för att LÄSA” invänder en del då. Jo, men man måste läsa sig till sömns. Och vi är ivriga kaféturister. En kopp kaffe och en bok tillsammans med en rolig vy över stadslivet är guld värt.

”I London kommer du ju att kunna köpa MASSOR av böcker att läsa” invänder nästa. Och det är ju det jag vet. Det är rent principiellt både billigare (!) och bekvämare att få böckerna hemskickade från amazon, trots fraktkostnad, men det kan ju inte slå känslan när man hittar den där signerade boken på Charing Cross Road, eller de där absurda fynden som man knappt trodde fanns på The Book Warehouse.

OK. Jag ska begränsa mig till att ta med två böcker den här gången, bara som ett test! Det får nog bli någon form av utslagningslogistik värdig den svenska melodifestivalen (i e obegripligt komplicerad) för att avgöra det här.

Fast Heather Reyes London City-Lit är nästan självskriven, trots (alternativt: alldeles just därför) att jag redan har börjat tjuvläsa lite i den. Jupp. Så blir det. Den går direkt till final då, och så får jag hålla en andra-chansen-session för att få fram bok nummer två. Wooopeeee.


The Symbol formerly known as… eller nåt

Suzann bildgooglade efter kvinnokampstecken och fann MIG. Mig och en hjullastare. Och en häst. Känns fint, speciellt med tanke på min forna karriär som gerillabrodös. Izzy kräver royalties för tassdeltagandet.

————————-

Nästa glada överraskning var att min vinst från i vintras äntligen låg i brevlådan: Varg Gyllanders senaste, Ingen jord den andra lik, signerad.

Jag är lättad, jag hade ju inga olästa böcker alls kvar. Um. Kanske några. Men ni fattar.

————————-

Byteshyllan är fortfarande ett attans lyckat projekt. Jag bar dit sju böcker i morse (i ren tjurighet mot vem-det-nu-är som bär dit Stanley Sjöberg så kontrade jag bl a med Svordomsboken, he), och drar dit fyra till i morgon. Omsättningen är finfin och fler och fler står där och tittar och diskuterar.


Cry me a river, antar jag

Jag fick alldeles nyss ett riktigt trevligt brev från Galago. De ville berätta att jag snart skulle få min sista tidning (den kom i dag) och att de tyckte att jag borde förnya prenumerationen ett år till. Jag har prenumererat på tidningen av och till i väldigt många år nu. Jag älskar ju serier. Smarta serier.

Det hade jag nog tänkt göra också, åtminstone fram till för några månader sen, men jag börjar känna mig exkluderad. Galago har alltid varit politisk, ska vara på vissa vis, men den börjar bli så jävla illröd att allt annat än ett ganska marginaliserat liv på ytterkanten känns förbjudet. Poliser är dumma, bara dumma, staten är dum, alla är dumma (inklusive socialdemokraterna som faktiskt talar i termer som ANSTÄLLNINGSBARHET och eget ansvar för densamma – hur KAN de? TÄNKER de inte på 25-åringen som grät ut häromveckan, hon hade aldrig haft en fast anställning och det är illa, jag känner med henne, men så avslutar hon med att nu ska hon nog kanske börja plugga för hon vill bli programledare. Programledare. Vafaaaaan.(* [ja, där tappade hon mig, kan man säga])

Åter till Galago. Nästan alla är onda men medelklassen är ondast av alla. Det finns humor i det, javisst, underdogperspektiv och allt det där, men det ligger lite i debatten om kulturvänstern. När blev det så att man måste vara jävligt vänster för att få njuta kultur, RÄTT kultur (för det bestämmer ju… vem?), för all kultur som medelklass gillar är kapitalistisk skit och vi är ena själviska idioter allihop för den delen.

Medelklassen i Sverige är stor och vi betalar trots allt en hel del skatt så det skulle vara halvjobbigt utan oss. Fast det spelar ingen roll för vi är idioter.

Sorry Galago. Ni kommer nog inte att sakna mig personligen, men ni är en prenumerant färre nu. Jag kan garva åt mig själv, åt min medmedelklass, men till slut fastnar det i halsen och man blir bara tokless. Jag växte upp i ett rött hem med en pappa som alltid gick med Branting på kavajslaget, men jag är förlorad till kapitalismen. Jag är inte ens socialdemokrat! (fast, som sagt, de är också klassförrädare nu)

*) jag säger inte att en människa inte ska få ha drömmar, men hur blev det så att så många verkar anse att de ska kunna jobba med det de drömmer om, det ska bara vara så och om de inte för göra det så ska vi faktiskt inte kräva att de ska göra nåt de inte har lust med? FAN varför fick jag inte BLI ASTRONAUT DÅ? Det ville ju JAG. VILL.

————————–

Ey, Eskapix, vill NI ha mina pengar fast jag är en svennebananmedelklass?

————————–

PS: alla som känner mig – d v s alla utom ni 400 som råkade trilla in här under två timmar bara just idag (jag är fortfarande helt paff, var i hela fridens namn kom ni ifrån?) – vet dessutom redan att jag är en genomrasistisk och homofob antifeminist. Frågor på det?


Rrrrrausverrrrrrrrkauf!

Allt får sån skön KRAFT på tyska! Raus! Raus!

(btw – illa illa att jag är förföljd av TVÅ europeiska amazonsajter samtidigt…! uuuhuhu, dubbel chan… eh, RISK att åka dit på spontanshopping)

Mitt tyska läsprojekt har tagit fart igen, efter beröm från tyska kolleger två veckor på raken (goes to show you, det är bra att lyssna på Rammstein: Till Lindemanns något dragna-in-absurdum-uttal landar mer lagom i en mesig svensk mun som utan en skvätt Lindemanninfluens skulle låta ÄNNU mer mesigt svysk) så känns det roligt att försöka snabba upp läshastigheten. Jag måste MÅSTE bara lära mig att inte lockas att slå upp vart och vartannat ord. Bara läsa på i några kapitel oavsett om man fattar allt eller ej, sen gå tillbaka och kolla och skriva upp de glosor jag inte kan, och så läsa om igen. Så där som man BORDE ha gjort i skolan *harkel* Så lätt sagt, så svårt att göra.

Fast egentligen borde jag polera italienskan. Det blir en spännande jobbresa till Vado Ligure om två veckor ser det ut som. Min italienska räcker INTE till att läsa böcker (jo, kanske pekböcker ;)), men det är nog läge att dra fram gamla skolboken och åtminstone återuppliva matglosor samt åka-tåg-och-taxi-glosor.

Melanzaaaaane. Smaka på det! Pompelmo! Om tyskan ger kraft i arm och mod i barm så är det det italienska språket man ska äta. Mums.

Gelaaaaato. Fragola. Ah…

———————–

NÄ! För den konstruktionsgenomgången blir inte i Italien, den blir i Hennigsdorf. Jag glömmer italienskan och putsar de tyska verben igen. Eller nåt.


boken är bättre, del 2956049567096

Vi kollade just på Pojken i randig pyjamas.

Boken ÄR bättre, mer subtil, mycket smartare, mer sparsmakad och… snyggare. Läs den. Se filmen också, för all del, den är BBC-producerad så den är inte Hollywoodiserad till döds. Men, igen: läs boken först.


äntligen är paketet på väg

Warm Bodies på väg hem till Pop – check. Nu ska jag bara få iväg Kafka på stranden till AT-doktorn, och lite sånt, också. Jag har alltid bokpaket på väg både från och till. Det är som det ska vara!


pojken i den randiga pyjamasen

Från Hungerspelen till en annan sorts hungerspel. Historiska dito, som pågick i stora delar av Europa. En katastrof.

Jag lunchar fortfarande ganska ofta med Kristoffers f d jobbgäng (vi är ju bara två i mitt lilla team och jag och chefens chef – som är de enda som sitter i Sverige – lunchar ganska sällan samtidigt) och en sak som jag uppskattar är att det finns flera läsare i det gänget. Jag tror att det bordet är det bord där film och böcker avhandlas ohotat oftast åtminstone i vårt lunchrum.

Va, har du inte LÄST Pojken i den randiga pyjamasen?” utbrast Tomas och Ulf för några veckor sen. ”Har du inte ens sett filmen?

Nej.
Och nej.

Ulfs dotter hade kommit hem från skolan och sagt ”pappa, den här boken måste du läsa”. Det var allt jag behövde höra för att lägga en order i den där nätbokhandeln ni vet.

Ännu en YA-bok, alltså. Huvudpersonen, Bruno, är nio år, men jag tror att barnet man ger boken till bör vara LITE äldre (eller – det beror som alltid på barnets mognad, antar jag). Det är, som så många andra YA-böcker, en bok som man minst lika gärna kan läsa som vuxen. Det kan både Teknologie Dr Ulf och Mer Outbildade Jag intyga.

Bruno är bara barnet när hans pappa får middagsbesök av en karl som Bruno TROR kallas The Fury. En liten oförskämd man med mustasch. Den där Furyn har en kvinna med sig, Eva, som är väldigt trevlig, men Furyn själv verkar rätt konstig.

Inte blir det bättre när det visar sig att Bruno och hans familj måste flytta på grund av Furyn. Pappa (som blivit en av Furyns nya favoriter), mamma, Bruno och hans tolvåriga syster Gretel tvingas flytta till ett nytt ställe, för där ska hans pappa göra ett jätteviktigt jobb. Pappas uniform är snyggare än nånsin, men det nya stället, Out-With, är ingen höjdare. Inga kompisar, mycket mindre (bara tre våningar! skandal!) hus, inga caféer, inga glada tanter på gatan… ja, allt är bara sugkasst på nya stället. Är de ens i Tyskland längre?

Nej, det är de ju inte. De är i Polen, och du har säkert redan gissat att det Bruno hör som Out-With är det vi andra känner som Auschwitz. Vem minns inte hur man hörde och sa fel som liten?

Hela boken är konsekvent skriven ur Brunos perspektiv. Han börjar sakta men säkert inse vad som pågår, även om det är väldigt väldigt svårt för en naiv, bortskämd och aningslös nioåring att förstå.

Han FÅR en vän till slut. Kruxet är bara att den där vännen sitter på andra sidan av det höga stängslet en bit bort från familjens hus. Bruno får INTE gå till det stängslet, men vad ska en uttråkad unge med kliande upptäckarlust göra?

Pojken som sitter där har en randig pyjamas (det har alla på andra sidan stängslet), han heter Shmuel, han är mager och alltid hungrig. Han har kanske lite svårt att förstå Brunos lyxbekymmer (”bara tre våningar!!”) men han är en vänlig pojke som sällan låter Bruno förstå vad som egentligen händer – han förstår det knappt själv.

Ni hör ju. Det är en historia som balanserar på gränsen till pekoral, som väldigt lätt hade kunnat trilla ner på fel sida om den gränsen, men som faktiskt inte gör det. Jag vet inte vad de har gjort av filmen, men bokens slut är så långt från en Hollywood-ending som man kan komma.

The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Gripande.


en elefant som inte gick att äta upp i en enda middagssittning

Det är inte det att den inte är spännande – Hungerspelstrilogin – men jag förmådde inte riktigt sträckläsa den så som många andra tycks göra. Det tog tid att läsa den, och jag har varvat med mycket annat i bokväg.

Dels så var den där fyrtiokronorsklumpen som jag fick tag på rätt osmidig, den lyckades rent tillverkningsmässigt kombinera storlek och tyngd med dålig kvalitet och instabilitet (joooo, jag vet, man väntar sig nästan inget annat av en billig reaspecial), dels så tyckte jag att historien tappade fart en smula efter att det första fyrverkeriet (bok 1, Hungerspelen) var över.

Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har fått kommentaren ”kolla på Battle Royal istället”, lustigt nog (eller kanske inte) så kommer den enbart från folk som INTE har sett/läst Hungerspelen, för Hungerspelen ÄR ju inte bara själva Hungerspelen.

Det är faktiskt lite fler trådar än så invävda i storyn, även om den första filmen kanske (jag har inte sett den än!) fokar på själva spelen i sig, jag har ingen aning.

24 deltagare. Allt direktsänds. Bara en överlever.

För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem.

Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera…

En trea, en klar trea. Ibland var det en klar femma, jag lunde längta hem till boken, men som helhet blir det en trea. Det blev lite tjatigt ibland, Katniss förträfflighet (lite för Lisbeth Salander) och skönhet och och och, ibland var det dessutom lite för många karaktärer inblandade för min simpla skalle. Trea. Jaaa. OK: tre plus.

(rubriken? nån av mina ickesvenska kolleger använder alltid just det uttrycket – ”you can’t eat the whole elephant at one time” – och jag älskar’t)


J C Oates – oh yes she can!

Man ska ha lite tur ibland, t ex så som jag hade i mars när jag lyckades pricka in ett par *harkel* besök på Hugendubel alldeles innan de stängde (egentligen flyttade – de har flyttat in i KaDeWe nu, suck) min forna favoritfilial i Berlin. De tömde lagret och sålde ut allt de hade för nästan inga pengar alls – hade det inte varit så så hade jag nog aldrig lyckats lägga tassarna på denna lilla YA-pärla skriven av Joyce Carol Oates 2002, och det hade varit synd.

Big Mouth: ”No I did not. I did not, I did not. I did not say those things, and I did not plan those things. Won’t It anyone believe me?”

Ugly Girl: ”All right, Ugly Girl made a mistake. I’d told my mom what I’d heard in the cafeteria, and she’d told Dad. Evidently. I’d thought for sure they would want me to speak up for the truth.”

Matt Donaghy is the class joker and Ursula Riggs is the misfit loner. Neither knows the other.

But when Matt is arrested on a charge of threatening to blow up the school and massacre the students, Ursula is the only one who sees through the hysteria and hypocrisy, and corroborates Matt’s story.

Matt må ha stor käft, men Ursula är natuuuurligtvis inte ugly. Hon är skolans basketstjärna, lite tonårsavig och står upp för sig själv. Jag antar att det i di amärrikanske klyschornas värld ger henne en självklar misfit-stämpel (ja, t o m hos J C Oates som annars är en fantastisk författare) när det för oss, åtminstone för mig, låter som hon en riktig STJÄRNA, bara. Lång och cool. Säger som hon tycker.

Matt är smart och snabb i käften. Sarkastisk. Orkar inte alltid ta reda på var gränsen går. En dag råkar han skämta ganska högljutt i skolkafeterian, ett skämt som tas på allvar av helt fel personer, och plötsligt blir Matt hämtad av polisen under en lektion. Visst planerade han en skolskjutning?

Men han skojade ju som sagt bara, och den enda som pallar stå upp för vad som egentligen hände är Ursula. Hon känner inte Matt, vet bara vem han är. Hon brukar inte bry sig så mycket i vad folk gör och inte gör, hon är sin egen ö, men hon försöker försvara Matt trots att alla avråder henne och trots att det skadar henne och hennes familj.

Gissa hur det slutar?

Big Mouth & Ugly Girl, alltså. Trots en par kg förutsägbarhet är detta en riktig liten pärla, och jag undrade mer än en gång hur tant Oates kan skriva så bra om fjortisar. NYC-förortsfjortisar. Hon kan nog allt, den där kvinnan.