är det så man får mig i löp?
Att min sambo älskar att springa vet redan många. Att jag INTE älskar att springa vet ännu fler, tror jag. Är det nu jag ÄNTLIGEN ska hitta appen som motiverar mig? 😉
The End of the Line
*TJONG* Där satt den. Fanns den. Ni vet, min vanliga undanflykt: ”de som köpte x köpte y också” på amazon. ”ÅÅÅÅÅÅÅH, en hel bok med skräcknoveller om tunnelbana? Det mesta av det händer i London Underground?”
Nyskrivet just för den här boken, m a o inte bara gammal skåpmat som man eventuellt har läst förut. En del RIKTIGT lovande författarnamn (bl a Adam L G Nevill och M M Smith). Magiskt. Måstemåsteha.
The End of the Line. An anthology of Underground horror. In deep tunnels something stirs, borne on a warm breath of wind, reeking of diesel and blood. The spaces between stations hold secrets too terrible for the upper world to comprehend and the steel lines sing with the songs of the dead.
Jonathan Oliver has collected together some of the very best in new horror writing in an themed anthology of stories set on, and around, the Underground, the Metro and other places deep below.
Ärligt talat så är jag lite besviken. OK då: mycket. Det allra bästa med den här boken – som hade sån POTENTIAL – är omslaget. Alldeles för många av novellerna är alleles för lika varandra. Roligast är Natasha Rhodes galna rocktåg i LA. Finast är Christopher Fowlers historia om en man som söker efter något alldeles speciellt i London Underground.
Det är så spretigt, det som är bra är jättebra (…och då blir jag alldeles frustrerad och vill veta meeeer, skriv en hel bok för tusan yada yada), men alldeles för många av novellerna känns som sagt lite för lika, och alldeles för många av dem får mig att tänka ”huh?” när de är slut.
Nåja. Jag kanske inte ska beslå boken med negativa omdömen på grund av min egen oförmåga att förstå eventuellt simpla saker. Eller så ÄR de bara obegripliga, många av historierna. De kanske ska vara det. Faktum kvarstår: jag behöver inte alltid bli skriven allting på nästan, men LITE mer vill jag haja.
Synd på rara ärtor. Jag ger ändå inte upp tanken på att ett liknande koncept kan bli en gigantisk succé i framtiden.
(FÖRDELEN med en novellsamling som denna var att den fungerar perfekt när jag är så trött som jag är nu, jag orkar bara läsa en liten liten stund innan jag smäller av och den där lilla stunden jag orkar läsa är inte direkt min smartaste tidpunkt på hela dagen. Jag ”förstör” alltså inte upplevelsen av att kunna njuta en hel lång och eventuellt intrikat handling med min limiterade koncentrationsförmåga, alltid nåt :))
(inte så) Anonyma Biblioholister 