Joe Pitt – hej du!

Vampyrer känns lite trötta, jag överdoserade för många år sedan (hej Anne Rice!) och sen hann jag liksom aldrig hämta mig innan jag drabbades av den för mig i populärkultursammanhang allomstörtande ZOMBIEKÄRLEKEN. Jag har bara plats för en sorts mörksens varelser åt gången i hjärtat, tycks det *host*

Så öppnade den underbara outlet-butiken som jag alltid tjatar om (och som – jag kan inte älta det många gånger nog – STÄNGER om drygt en vecka).

I en av packlårarna låg en bunt pocketböcker med snyggsnyggSNYYYYYGGA omslag i svart, vitt och rött. På en av böckerna fanns t o m ett TUNNELBANETÅG, och inte från vilken jäkla tunnelbana som helst utan från New York Subway.

Enter Charlie Huston och hans böcker om Joe Pitt. Tråkigt nog så var det bara bok 2-4 som låg och gonade sig i tiokronorslådan, men jag tokchansade och köpte alla tre baraföratt.

Seriens första bok – Already Dead – hittade jag på SF-bokhandeln och jag var nästan skraj när jag började läsa den, tänk om den var aptrist nu när jag hade investerat HELA 30 SPÄNN på bok 2-4.

Det var den ju inte. Charlie själv kallar sin genre för Pulp Noir, och visst är det mörkt. Det är ett New York som av förklarliga skäl för det mesta levs på kvällen och natten (vampyrer, ni vet – allergi mot sol ;)), ett New York som man mycket väl känner igen men där Gossip Girl byts mot gangsters, knarkare och gängvåld. Ja, för vampyrer bildar också gäng, och de allra värsta gängen lyder under rika ”finvampyrer”. De som har resurser.

På något vis så är Joes sjukdom (vampyrismen, alltså) en bisak. Han är en privatdetektiv som letar efter en galen seriemördare och som naturligtvis röker för mycket och spenderar för mycket tid på sunkiga barer och så försöker han mitt i allt att inte bli dödad själv och att heller inte försumma sin HIV-positiva flickvän (som inte ens vet att han är vampyr).

Tufft.

Kolsvart humor, massor massor av New York, fläckvis rätt slaskiga mord och en lite ny twist på hela vampyrprylen. I like it. LOVE it.

(uppföljaren ”No Dominion” som jag läser nu är än så länge aningens segare, men… Joe Pitt är värd att följa. Helt klart.)

Annonser

4 svar

  1. Jag tyckte precis som du om bok ett och två. Ettan var tuff, hårdkokt och rolig och tvåan var tyvärr lite segare i jämförelse. Men jag har inte gett upp hoppet om Joe Pitt, utan hoppas att han tar revansch i tredje boken.

    5 maj, 2012 kl. 15:32

    • Jag har vääääldigt svårt att ta mig igenom tvåan, men har trean och fyran på lut sen. När jag gick tillbaka till Butiken för att leta mer Huston till dig så var de slut. Du får låna om du vill?

      5 maj, 2012 kl. 16:29

      • Aw, synd. Men tack för att du kollade! Jag lär säkert skaffa trean själv så småningom, just för tillfället har jag och vampyrromaner tagit en paus från varandra på obestämd tid.

        6 maj, 2012 kl. 08:38

      • Den pausen kan jag relatera till – innan jag drog tag i Joe så hade jag ett väldigt långt uppehåll. De suger energi, ibland (ah, den var sugkass)

        … men hittade tre andra roliga fynd som jag tänkte ta med och mut-lotta-ut som inkilningsgrej när jag kommer på första bokklubbsträffen (när det nu blir).

        6 maj, 2012 kl. 10:10

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s