man ska icke underskatta alkade änder
Jag bekände visst något om kampen för att få ihop till fraktfria 25 pund häromdagen. Den kampen är alltid hård. Nä, det är den ju inte. Och så har vi suget efter nytt. Mitt inre kontrollfreak vill få ledigt (men på ett kontrollerat sätt, mind you! ;)) och låter det klickgalna gamla fingret härja fritt inne på amazon. ”Den som köpte xxx köpte också yyy”, ni vet.
Avtryckarfingret i givakt.
Add to basket.
Katjing.
Det var så Fup landade hemma hos mig, trots att hon hellre dricker whisky än flyger (Fup kan i ärlighetens namn inte flyga, hon är för fet, men hon kan sänka whisky som fäller fullvuxna män[/niskor – fast det förekommer just inga kvinnor bortsett från Fup i denna fabel]).
OK. En 99-årig man som tror sig vara predestinerad för evigt liv eftersom han brygger en whisky som om den inte dödar gör dig just odödlig, hans sonson Tiny (som naturligtvis är gigantisk) vars livsluft är staketbyggande och ett grundmurat hat mot traktens vildsvinsalfahanne (som av en slump älskar att förstöra staket) och mitt i allt Fup, den alkade gräsandshonan med humör (se omslagsbilden, den pippin bråkar man inte med).
Fup är en absurd fabel som likt prästens lilla kråka svänger hit och dit och till sist ner i diket. Jag lämnas med en hel del obesvarade frågor (boken är inte tjock, 96 sidor inklusive underbara illustrationer) när historien är slut, men det var trevlig läsning så länge det varade.
(inte så) Anonyma Biblioholister 