Piratförlagets påskekrim anno 2012 – I skydd av skuggorna
Jag har tröttnat rätt kraftigt på de svenska deckarna. Jag reserverar/köper inte längre allt nytt av Nesser, Jungstedt, Edwardsson et al per automatik.
Några författare sticker emellertid ut. Jag gillar t ex fortfarande Karin Alfredsson, Carin Gerhardsen och Helene Tursten. Jag ser fortfarande till att läsa det mesta de skriver.
Först tänkte jag lite slentrianmässigt och lättlurat att ujujuj. ”I skydd av skuggorna” var ju skrämmande aktuell, en gängledare sköts nyss till döds innan han skulle vittna i en rättegång, men så insåg jag att ordvalet ”skrämmande aktuell” just på grund av den dödsskjutningen; njä. Gängvåld, hot och beskyddarverksamhet har blivit vardagsmat på ett jäkligt förfärligt sätt.
Man höjer inte riktigt på ögonbrynen längre (åtminstone inte jag), det har blivit ett med det allmänna eländesbruset i media och till och med den lilla byn i Värmland där en släkting bor fick sin beskärda del för nåt år sen när det Lokala Gangstergängets hus brändes upp av Ett Annat Gäng. Vart kan man komma undan? Inte ens i lilla snälla byhålan?
Nu var det inte samhällets förfall jag skulle älta, utan Helene Turstens tionde deckare.
Helene levererar. Irene Huss har kanske inte samma fräscha bett längre, tvillingarna (som också hade en förmåga att hamna i trassel ibland) har flyttat hemifrån, gamla stora hunden är död och utbytt mot något mindre, kollegerna på snuthäcken känns lite småtradiga – men Helene, som sagt, levererar. Det kunde lätt ha blivit ännu en Huss, som köps av de som alltid köper Huss, men på något magiskt vis så blir det spännande. Inte helt svårförutsägbart, men spännande, och som vanligt händer allt i ett Göteborg som är lockande och motbjudande på en och samma gång.
Ibland undrar jag lite trött hur många gånger en svensk polis med familj egentligen kan sväva i livsfara (blir det farligt för familjen Huss när Irene gräver i gängrelaterade mord samtidigt som hennes man köper en restaurang och vägrar betala en massa pengar för att slippa få den sprängd? gissa!) innan polisen i familjen byter jobb, men såna vardagsrealistiska tankar får man nog släppa om man ska fortsätta att läsa kriminalromaner, så det gör jag.
(inte så) Anonyma Biblioholister 