från monster till monster
Från zombies till… vad? Nordkoreaner? Nej, det är vare sig Syd- eller Nordkoreaner som är monstren som avses i Bärtås/Ekmans bok Alla monster måste dö. Jag jobbade några månader i Sydkorea 1999. Jag hade inte järnkoll på historien men trodde ändå att jag hade någon sorts LITET hum om vilka som ”bara” hade varit onda och vilka som hade varit ÄNNU ondare i kriget på 50-talet och för den delen efter det.
När jag läser den här boken förstår jag 1) varför jag vantrivdes så otroligt i ett på pappret så otroligt intressant land 2) att jag absolut inte hade förstått NÅGOT av vem som gjorde vad och när. Bakläxa till mig själv, alltså! (till mitt försvar får jag säga att jag alltid har varit mer intresserad av medeltid än nittonhundratalshistoria). Men nu var det inte min jobbresa vi skulle prata om (mer än att jag skulle kunna skriva en sci-fi om det, eventuellt en horror, för så mycket som ett ufo har jag aldrig känt mig i hela mitt liv, och kommer nog heller inte att göra).
Vi ska prata boken. Alla monster ska dö. Ja, vi avhandlar väl titeln med en gång: den är ett citat från en diskussion om monsterfilm (japanska Godzilla, koreanska Pulgasari – de ska dö, monstren, oavsett ursprung och hur vi än kan tycka att de är coola under resans gång).
Historien är aningens hoppig. Vi får följa med på en fullständigt absurd, rolig och skrämmande gruppresa till Nordkorea som Bärtås och Ekman deltar i 2008. Vi får lära oss en hel del om Madame Choi, den stora sydkoreanska filmstjärnan som kidnappades (senare ”anslöt” hennes f d man, stjärnregissören Sang-Ok Shin, också) av Nordkoreanska agenter 1978. Hon hölls fången – som i en gyllene bur – av den otroligt filmfixerade Kim Jung Il i ÅTTA ÅR innan hon och Shin lyckades fly (då hade Kim Jung Il dessutom hunnit tvinga dem att återigen gifta sig med varandra, trots att de hade varit lyckligt skilda i ett antal år före kidnappningen).
Bärtås och Ekman fick en mycket exklusiv intervju med denna Madame Choi under en tidigare resa till den koreanska halvön (den gången reste de ”bara” till Sydkorea) och man kan misstänka att de har ett väldigt starkt filmintresse. Kanske lite VÄL starkt för min smak. Jag gillar koreansk skräckfilm men är inte riktigt nog bevandrad i den koreanska filmscenen i övrigt för att ha 100% utbyte av de långa filmdiskussionerna i boken.
Rundresan i Nordkorea däremot, och de glimtar av historia vi serveras, åh – den vill jag läsa ÄNNU mer om. Och bilder! Jag vill se bilder! För nån vecka sen publicerades en serie bilder från Nordkorea som skulle vara väldigt utmanande och exklusiva (om man ska tro A-bladet som publicerade dem), men faktum är att väldigt många av dem kunde ha tagits i den fattiga avkrok av Kina (en liten stad i Gansu, Kinas åtminstone på den tiden fattigaste provins) där jag bodde och abetade några månader för snart femton år sen. Jag är väl luttrad sen dess, kanske.
Slutomdöme? Ja, en aningens för spretig bok, men den blir aldrig helt ointressant och det som är bra är jäkligt bra och smakar definitivt MER. Det är en bok som inspirerar till att söka mer information själv, och det är banne mig inte det sämsta. Den är VÄL värd sina pocketkronor, med andra ord.
——————————————–
HÄR finns lite bilder och historier från min tid i Sydkorea. Innan ni mobbar mig för den fruktansvärda designen och de taskigt upplösta bilderna så vill jag påpeka att sidan gjordes 1999. Förra årtusendet! 🙂 Sug på den! STOR komik är det på de ställen där jag har skrivit ”den här bilden är för stor för att lägga in, så jag bara länkar till den” om en bild på 36 kb 😀 😀 😀
(inte så) Anonyma Biblioholister 