Arkiv för mars, 2012

men i övrigt är hon nästan helt normal (åtminstone om man inte frågar hennes man)

Dagens boktweet:

”Jag skulle inte definiera mig som långsint. Men jag har fortfarande inte förlåtit Elizabeth George för att hon tog livet av Helen. 2005.”

(Kära Kristin, följ henne)

…hennes man? Ja, ni vet… HAN


saker man blir glad av


foto: Lars Sundh

Saker jag blir glad av (t ex):

  • intelligens
  • bokprat
  • böcker
  • hundar
  • Bodil Malmsten

Nu vet jag inte om Bodil specifikt vill att jag ska bli glad av Bodil per se (och jag lär aldrig få veta det heller för hon läser av princip aldrig omdömen om hennes böcker så hon kommer aldrig att läsa och besvara denna min fundering) för Bodil är ofta arg och vill att vi ska vakna, men jag blir glad av hennes tankar och ifrågasättanden.

Man kan läsa bloggen, och/eller så kan man läsa böckerna (som är papperifierade upplagor av bloggen) – nu senast Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Jag läser bloggen ibland, det går i perioder, men jag läser – och helst ÄGER – alltid böckerna.

Vi står – tror jag – rätt långt från varandra politiskt, Bodil och jag, ändå håller jag nästan alltid med henne. Hon rotar i det stora och det lilla (vem kan glömma hennes krig mot mullvadarna? och då menar jag DJURET mullvad, som förstörde hennes trädgård, det är ingen omskrivning för journalister, hemliga franska underground-organisationer eller annat löst folk), det är svidande kritik mot Frankrikes lille presidentpojke (nedsättande omdöme av mig, men så känns han) och det är vardagsabsurda bekymmer.

(visste ni att man inte kan få fast bredband i Sverige om man inte har varit folkbokfördellervaddetnuvar här i minst åtta månader?)

Jag grät i mitt inre när Bodil tvingades lämna Finistère (jag förstod aldrig varför, men inser att jag inte har med saken att göra) och trots att Bodil vantrivdes något fruktansvärt i Staden Hon Flyttade Till Sen så grät jag lite till inombords över att hon flyttade därifrån och hem till Sverige. Ska hon nu våga skriva alldeles alldeles precis om det hon vill, SOM hon vill? Det hoppas jag sannerligen.

Konceptet är perfekt. Bilder – inte alltid så märkvärdiga i sig, men ändå alltid så perfekta – ibland, citerade stycken ibland, politiska tirader ibland, vardagsbetraktelser ibland, Familjen Tejp ibland – ja, ni hajar.

Äsch. Jag kan sluta skriva nu. Det leder ingenvart. Jag kan inte formulera några intelligenta analyser eller kritiskt balansera upp det hela med att peka på de av hennes svagheter som med största sannolikhet finns där. Ni förstår redan:
Jag älskar Bodil.
Jag älskar Bodils böcker.
Sluta aldrig skriva, Bodil.


Piratförlagets påskekrim anno 2012 – I skydd av skuggorna

Jag har tröttnat rätt kraftigt på de svenska deckarna. Jag reserverar/köper inte längre allt nytt av Nesser, Jungstedt, Edwardsson et al per automatik.

Några författare sticker emellertid ut. Jag gillar t ex fortfarande Karin Alfredsson, Carin Gerhardsen och Helene Tursten. Jag ser fortfarande till att läsa det mesta de skriver.

Först tänkte jag lite slentrianmässigt och lättlurat att ujujuj. ”I skydd av skuggorna” var ju skrämmande aktuell, en gängledare sköts nyss till döds innan han skulle vittna i en rättegång, men så insåg jag att ordvalet ”skrämmande aktuell” just på grund av den dödsskjutningen; njä. Gängvåld, hot och beskyddarverksamhet har blivit vardagsmat på ett jäkligt förfärligt sätt.

Man höjer inte riktigt på ögonbrynen längre (åtminstone inte jag), det har blivit ett med det allmänna eländesbruset i media och till och med den lilla byn i Värmland där en släkting bor fick sin beskärda del för nåt år sen när det Lokala Gangstergängets hus brändes upp av Ett Annat Gäng. Vart kan man komma undan? Inte ens i lilla snälla byhålan?

Nu var det inte samhällets förfall jag skulle älta, utan Helene Turstens tionde deckare.

Helene levererar. Irene Huss har kanske inte samma fräscha bett längre, tvillingarna (som också hade en förmåga att hamna i trassel ibland) har flyttat hemifrån, gamla stora hunden är död och utbytt mot något mindre, kollegerna på snuthäcken känns lite småtradiga – men Helene, som sagt, levererar. Det kunde lätt ha blivit ännu en Huss, som köps av de som alltid köper Huss, men på något magiskt vis så blir det spännande. Inte helt svårförutsägbart, men spännande, och som vanligt händer allt i ett Göteborg som är lockande och motbjudande på en och samma gång.

Ibland undrar jag lite trött hur många gånger en svensk polis med familj egentligen kan sväva i livsfara (blir det farligt för familjen Huss när Irene gräver i gängrelaterade mord samtidigt som hennes man köper en restaurang och vägrar betala en massa pengar för att slippa få den sprängd? gissa!) innan polisen i familjen byter jobb, men såna vardagsrealistiska tankar får man nog släppa om man ska fortsätta att läsa kriminalromaner, så det gör jag.


Andrew Kaufman

Jag har förstått att han är bra. Jag har just avslutat The Tiny Wife och börjat på All My Friends Are Superheroes, men jag FÖRSTÅR inte. Jag känner mig bara dum. Det är inget kul.

(och hur kan hennes kläder fortsätta att passa fastän hon krymper? de gör ju inte det först, men han skriver sen inget om att hon får gå naken när hon bara är 6,1 cm lång)


hiss och diss

Veckans hiss: Storfynd på Myrorna för ett år sedan. Jag köpte Knut Faldbakkens Oår från 197x på ren chans, bara för att jag gillar hans kriminalromaner i nutid. Oår är en utomordentligt skön dystopi som jag – åtminstone just nu – hoppas aldrig ska ta slut.

Veckans diss: vår granne som fällde träd och var så rädd om sin terrass att han sänkte vår telefonlina (mmm, ute i Brukshåla där vi bor så kommer telefonerande fortfarande in i huset via en tunn luftkabel, det ni!) istället. Inget bredband hemma, alltså. Bra för lästiden, men dåligt för mig som har massor av böcker som jag vill blogga om.


böcker är tråkiga

Ja, ”böcker är tråkiga”, det tycker förvånansvärt många. Frågan är då, kan man skämta om böcker, författare (då syftar jag inte ens nödvändigtvis på Björn Ranelid), förläggare, LÄSARE och annat bokrelaterat?

Svar: NEJ

Nähä, jaha, nej men då ska jag väl inte skriva mer i dag då.

———————————————

JOOOO, det kan man ju såklart. Henrik Lange har publicerat (ännu) en pärla – Den sämsta får du gratis – full med boktokbilder att fnittra åt.

Vore det inte så plottrigt (jag klarar i vart fall aldrig av att fixa det snyggt) med massor massor av småtavlor så skulle jag rama in en hel del av teckningarna i den här boken för att pryda nån av biblioteksväggarna med ett helt litet Langestim med roliga bilder, men jag antar att jag får nöja mig med att ha kvar bilderna i boken ett tag till. Åtminstone tills mina inredar-eller-snarare-tavelhängar-kunskaper vässas lite.

Langebilderna i den här boken kommer från tidningen Svensk Bokhandel och kan avnjutas på nätet också. Det är läge för ett bokmärke. Humorn är stundtals rå, cynisk, plump och… alldeles underbar. Just precis så som jag vill ha den.

PS känner du igen namnet Henrik Lange, säger du? Du kan t ex tänkas minnas 80 romaner för dig som har bråttom. Strindberg till ära kommer det snart en Auuuugust-variant också – det kanske kan vara något för alla de som antog Strindbergutmaningen och ångrar sig bittert nu? Jag vill i alla fall ha den, trots att jag gillar att läsa Strindberg i original också 😉

…men, hur länge kan man köra ”xxx för dig som har bråttom”-konceptet innan det blir urvattnat? Kanske inte sålänge till. Eller så är jag bara en tråkig jävel. Ja, klart jag är. Jag gillar ju böcker. Böcker är tråkiga.


apokalypsen är nära

Byteshyllan är numera uppgraderad till att vara byteshyllORNA – tjoho!

Äntligen kan jag börja plocka om böckerna på lite vettigare sätt (uppdelat på språk [just nu svenska, engelska och norska], separera skönlitteratur från facklitteratur usw). Vi har t o m en barnbok (inga kommentarer om ingenjörer och förmodad intellektuell mognad, tack ;)).

Nån har nappat åt sig Eldkvarn-skivan nu, så musikavdelningen är tom, men vi har fortfarande en avdelning med film och en med magasin och tidsskrifter. Jag väntar bara på första ljudboken 🙂

I går stod en nyyyy stor bok där och sken. Min blick fångades av ordet ”APOCALYPSE” och jag blev lycklig – hade jag äntligen funnit en hemlig vän som också plaskar runt djupt nere i det postapokalyptiska njutningsträsket?

Döm om min förvåning när det snarast tycktes vara en bok ditställd av Stanley Sjöberg-läsaren. Boken är nämligen en manual för hur vi, med hjälp av profeten Daniels profetior (och författarens tolkningar av desamma), ska kunna läsa av tecknen på att tidens slut är nära. Enligt baksidestexten ska författaren t o m kunna hinta om vilken bransch antikrist kan tänkas jobba i/genom.

(tänk om det är TÅÅÅÅÅÅG :-O)

Klart att jag nappade åt mig boken. Den kan man ju bara inte missa, även om det kanske inte direkt är så att mitt intresse kommer av den gudfruktighet som den tidigare ägaren möjligtvis hoppades på.