men i övrigt är hon nästan helt normal (åtminstone om man inte frågar hennes man)
Dagens boktweet:
”Jag skulle inte definiera mig som långsint. Men jag har fortfarande inte förlåtit Elizabeth George för att hon tog livet av Helen. 2005.”
(Kära Kristin, följ henne)
…hennes man? Ja, ni vet… HAN
saker man blir glad av
foto: Lars Sundh
Saker jag blir glad av (t ex):
- intelligens
- bokprat
- böcker
- hundar
- Bodil Malmsten
Nu vet jag inte om Bodil specifikt vill att jag ska bli glad av Bodil per se (och jag lär aldrig få veta det heller för hon läser av princip aldrig omdömen om hennes böcker så hon kommer aldrig att läsa och besvara denna min fundering) för Bodil är ofta arg och vill att vi ska vakna, men jag blir glad av hennes tankar och ifrågasättanden.
Man kan läsa bloggen, och/eller så kan man läsa böckerna (som är papperifierade upplagor av bloggen) – nu senast Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
Jag läser bloggen ibland, det går i perioder, men jag läser – och helst ÄGER – alltid böckerna.
Vi står – tror jag – rätt långt från varandra politiskt, Bodil och jag, ändå håller jag nästan alltid med henne. Hon rotar i det stora och det lilla (vem kan glömma hennes krig mot mullvadarna? och då menar jag DJURET mullvad, som förstörde hennes trädgård, det är ingen omskrivning för journalister, hemliga franska underground-organisationer eller annat löst folk), det är svidande kritik mot Frankrikes lille presidentpojke (nedsättande omdöme av mig, men så känns han) och det är vardagsabsurda bekymmer.
(visste ni att man inte kan få fast bredband i Sverige om man inte har varit folkbokfördellervaddetnuvar här i minst åtta månader?)
Jag grät i mitt inre när Bodil tvingades lämna Finistère (jag förstod aldrig varför, men inser att jag inte har med saken att göra) och trots att Bodil vantrivdes något fruktansvärt i Staden Hon Flyttade Till Sen så grät jag lite till inombords över att hon flyttade därifrån och hem till Sverige. Ska hon nu våga skriva alldeles alldeles precis om det hon vill, SOM hon vill? Det hoppas jag sannerligen.
Konceptet är perfekt. Bilder – inte alltid så märkvärdiga i sig, men ändå alltid så perfekta – ibland, citerade stycken ibland, politiska tirader ibland, vardagsbetraktelser ibland, Familjen Tejp ibland – ja, ni hajar.
Äsch. Jag kan sluta skriva nu. Det leder ingenvart. Jag kan inte formulera några intelligenta analyser eller kritiskt balansera upp det hela med att peka på de av hennes svagheter som med största sannolikhet finns där. Ni förstår redan:
Jag älskar Bodil.
Jag älskar Bodils böcker.
Sluta aldrig skriva, Bodil.
Piratförlagets påskekrim anno 2012 – I skydd av skuggorna
Jag har tröttnat rätt kraftigt på de svenska deckarna. Jag reserverar/köper inte längre allt nytt av Nesser, Jungstedt, Edwardsson et al per automatik.
Några författare sticker emellertid ut. Jag gillar t ex fortfarande Karin Alfredsson, Carin Gerhardsen och Helene Tursten. Jag ser fortfarande till att läsa det mesta de skriver.
Först tänkte jag lite slentrianmässigt och lättlurat att ujujuj. ”I skydd av skuggorna” var ju skrämmande aktuell, en gängledare sköts nyss till döds innan han skulle vittna i en rättegång, men så insåg jag att ordvalet ”skrämmande aktuell” just på grund av den dödsskjutningen; njä. Gängvåld, hot och beskyddarverksamhet har blivit vardagsmat på ett jäkligt förfärligt sätt.
Man höjer inte riktigt på ögonbrynen längre (åtminstone inte jag), det har blivit ett med det allmänna eländesbruset i media och till och med den lilla byn i Värmland där en släkting bor fick sin beskärda del för nåt år sen när det Lokala Gangstergängets hus brändes upp av Ett Annat Gäng. Vart kan man komma undan? Inte ens i lilla snälla byhålan?
Nu var det inte samhällets förfall jag skulle älta, utan Helene Turstens tionde deckare.
Helene levererar. Irene Huss har kanske inte samma fräscha bett längre, tvillingarna (som också hade en förmåga att hamna i trassel ibland) har flyttat hemifrån, gamla stora hunden är död och utbytt mot något mindre, kollegerna på snuthäcken känns lite småtradiga – men Helene, som sagt, levererar. Det kunde lätt ha blivit ännu en Huss, som köps av de som alltid köper Huss, men på något magiskt vis så blir det spännande. Inte helt svårförutsägbart, men spännande, och som vanligt händer allt i ett Göteborg som är lockande och motbjudande på en och samma gång.
Ibland undrar jag lite trött hur många gånger en svensk polis med familj egentligen kan sväva i livsfara (blir det farligt för familjen Huss när Irene gräver i gängrelaterade mord samtidigt som hennes man köper en restaurang och vägrar betala en massa pengar för att slippa få den sprängd? gissa!) innan polisen i familjen byter jobb, men såna vardagsrealistiska tankar får man nog släppa om man ska fortsätta att läsa kriminalromaner, så det gör jag.
Andrew Kaufman
Jag har förstått att han är bra. Jag har just avslutat The Tiny Wife och börjat på All My Friends Are Superheroes, men jag FÖRSTÅR inte. Jag känner mig bara dum. Det är inget kul.
(och hur kan hennes kläder fortsätta att passa fastän hon krymper? de gör ju inte det först, men han skriver sen inget om att hon får gå naken när hon bara är 6,1 cm lång)
hiss och diss
Veckans hiss: Storfynd på Myrorna för ett år sedan. Jag köpte Knut Faldbakkens Oår från 197x på ren chans, bara för att jag gillar hans kriminalromaner i nutid. Oår är en utomordentligt skön dystopi som jag – åtminstone just nu – hoppas aldrig ska ta slut.
Veckans diss: vår granne som fällde träd och var så rädd om sin terrass att han sänkte vår telefonlina (mmm, ute i Brukshåla där vi bor så kommer telefonerande fortfarande in i huset via en tunn luftkabel, det ni!) istället. Inget bredband hemma, alltså. Bra för lästiden, men dåligt för mig som har massor av böcker som jag vill blogga om.
böcker är tråkiga
Ja, ”böcker är tråkiga”, det tycker förvånansvärt många. Frågan är då, kan man skämta om böcker, författare (då syftar jag inte ens nödvändigtvis på Björn Ranelid), förläggare, LÄSARE och annat bokrelaterat?
Svar: NEJ
Nähä, jaha, nej men då ska jag väl inte skriva mer i dag då.
———————————————
JOOOO, det kan man ju såklart. Henrik Lange har publicerat (ännu) en pärla – Den sämsta får du gratis – full med boktokbilder att fnittra åt.
Vore det inte så plottrigt (jag klarar i vart fall aldrig av att fixa det snyggt) med massor massor av småtavlor så skulle jag rama in en hel del av teckningarna i den här boken för att pryda nån av biblioteksväggarna med ett helt litet Langestim med roliga bilder, men jag antar att jag får nöja mig med att ha kvar bilderna i boken ett tag till. Åtminstone tills mina inredar-eller-snarare-tavelhängar-kunskaper vässas lite.
Langebilderna i den här boken kommer från tidningen Svensk Bokhandel och kan avnjutas på nätet också. Det är läge för ett bokmärke. Humorn är stundtals rå, cynisk, plump och… alldeles underbar. Just precis så som jag vill ha den.
PS känner du igen namnet Henrik Lange, säger du? Du kan t ex tänkas minnas 80 romaner för dig som har bråttom. Strindberg till ära kommer det snart en Auuuugust-variant också – det kanske kan vara något för alla de som antog Strindbergutmaningen och ångrar sig bittert nu? Jag vill i alla fall ha den, trots att jag gillar att läsa Strindberg i original också 😉
…men, hur länge kan man köra ”xxx för dig som har bråttom”-konceptet innan det blir urvattnat? Kanske inte sålänge till. Eller så är jag bara en tråkig jävel. Ja, klart jag är. Jag gillar ju böcker. Böcker är tråkiga.
apokalypsen är nära
Byteshyllan är numera uppgraderad till att vara byteshyllORNA – tjoho!
Äntligen kan jag börja plocka om böckerna på lite vettigare sätt (uppdelat på språk [just nu svenska, engelska och norska], separera skönlitteratur från facklitteratur usw). Vi har t o m en barnbok (inga kommentarer om ingenjörer och förmodad intellektuell mognad, tack ;)).
Nån har nappat åt sig Eldkvarn-skivan nu, så musikavdelningen är tom, men vi har fortfarande en avdelning med film och en med magasin och tidsskrifter. Jag väntar bara på första ljudboken 🙂
I går stod en nyyyy stor bok där och sken. Min blick fångades av ordet ”APOCALYPSE” och jag blev lycklig – hade jag äntligen funnit en hemlig vän som också plaskar runt djupt nere i det postapokalyptiska njutningsträsket?
Döm om min förvåning när det snarast tycktes vara en bok ditställd av Stanley Sjöberg-läsaren. Boken är nämligen en manual för hur vi, med hjälp av profeten Daniels profetior (och författarens tolkningar av desamma), ska kunna läsa av tecknen på att tidens slut är nära. Enligt baksidestexten ska författaren t o m kunna hinta om vilken bransch antikrist kan tänkas jobba i/genom.
(tänk om det är TÅÅÅÅÅÅG :-O)
Klart att jag nappade åt mig boken. Den kan man ju bara inte missa, även om det kanske inte direkt är så att mitt intresse kommer av den gudfruktighet som den tidigare ägaren möjligtvis hoppades på.
Människor som har gått till överdrift
Jag vill minnas att jag skrattade så att jag grät åt en del av kapitlen i boken Människor det varit synd om (det där gör mig inte riktigt lika ond som jag kanske låter, men det var bl a nåt ganska sarkastiskt kapitel om – förlåt Ann-Sofie 😉 – Ulf Lundell som var riktigt spot on) av Kalle Lind, så jag hade ganska högt ställda förväntningar på uppföljaren Människor som gått till överdrift.
Ja. Tja. Mja. På nåt vis så känns det som om ämnet teoretiskt sett skulle kunna tillåta att Kalle tar ut svängarna ÄNNU mer – nån som går till överdrift får ju egentligen skylla sig själv lite mer än någon som livet tilldelat den tunga bördan ”synd om” – men jag kan känna att många av kapitlen var väl långsökta. Jag vet inte om så var fallet, men det doftar lite brist på bra uppslag ibland.
Icke desto mindre får vi, tadaaaa:
”En bok om människor – profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare – som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket, som inte kunnat stava till ”lagom” och som aldrig känt att nu-räcker-det-det-är-ju-en-dagimorron-också-och-man-ska-sluta-när-det-är-som-roligast.
Här får vi detaljerna om hur Sveriges ÖB la ut 97 000 kronor på att mjölka en pappko, om hur Robert De Niro slutade leka krabba och om hur scoutrörelsen grundades för att pojkar skulle sluta slita sej i snabeln. Vi läser om rockhataren som kallar långhåriga killar ”tösapågar” och om de tradigaste figurer som nånsin tragglat sej igenom Maos lilla röda.”
Kristoffer läser den nu (han är nöjd!), men när han är färdig går den här boken till byteshyllan. Människor det varit synd om är en keeper, det är inte bok nummer två. Kommer jag då att köpa och läsa bok nummer tre, Människor som haft fel när den kommer ut i pocket?
Otvivelaktigt. Kombinationen humor och värdelöst vetande är trots allt svårslagbar i min nördiga lilla svennebanan-värld.
pollenförgiftning
Hjärnan skrker ”åka hem, ÅKA HEM, sitta ute i solen – kanske invirad i en filt – och lääääääsa”. Jag måste vara pollenförgiftad. Så skulle jag ALDRIG känna en solig måndagsmorgon med vårkänsla i vanliga fall.
”Starkt jobbat, PG”
Jag räknade ju hur många olästa böcker jag hade och kom till en insikt. Oj då. Jag kanske ska ligga lågt med bokinköpen ett tag.
Det höll ju flera… timmar, nästan. Jag hade inte räknat med SF-bokhandelns dragningskraft. Vi skulle ju inte ens gå dit. Och OM jag nu råkade gå in så skulle jag ju inte köpa nåt. Nej.
Därför köpte jag absolut inte:
Sarah Langan – The Missing (Bokstävlarna lockade mig…)
Charlie Huston – Already Dead
Melissa Marr – Graveminder
Dia Reeves – Slice of Cherry
Katjing! Oavsett hur det nu gick till så ligger de brevid mig i soffan nu. Märkligt!
Bokrelaterad extrabonus i dag: först hälsade vi på Auuuuugust i Tegnérlunden, sen blev det en grym brownie, gott kaffe och en skön lässtund på mysigt café på Drottninggatan. Fråga mig inte vad det hette, för det minns jag inte, men jag hoppas att jag hittar dit snart igen. Det var litet, brunt och mysigt och låg nästan alldeles uppe hos Auuuugust.
det är aldrig försent att byta karriär
Jag blev riktigt nöjd när fröken C skickade nedanstående bild till mig och skrev ”plötsligen kom denna upp, och då kom jag av någon märklig anledning att tänka på dig …”.
Plöstligt inser JAG vad jag ska ha de galna skorna från Sinister Soles som jag just klickade hem från USA till 😉
(innan ni anmäler mig till valfri instans: nej, Kristoffer tvingas aldrig stå på knä när han råkat skrufsa till nån av mina böcker. jag nöjer mig med att muttra lite.)
för kvinnan som alltid somnar under läsning…
Albatros bookmarks from Oscar Lhermitte on Vimeo.
Antingen vaknar jag med ett snudd på ihjälklämt finger (lägg ett finger mitt i en tjock bok. slå igen den, med fingret kvar i. lägg dig på boken. somna. med fingret i. aj.) eller med en hopslagen bok där jag inte har en aaaaaning om var jag var när jag somnade. Undrar varför K tipsade om denna lösning? 😉
PS jag vill ha hennes tröja också
vi är som virus
”Hej! Skulle vi kunna få upp en bokhylla till till B-våningens fikarum för vårt ”bibliotek” 🙂 TACK! //A”
Fick just en cc på ovanstående mail som gick från vår sekreterare till husets vaktmästeri. Vi kommer att få jordens mysigaste jobbfikarum!
(I morse kom jag ÄNTLIGEN ihåg att bära dit veckans hög: vilt blandat, allt från Anita Shreve till Arto Paasilinna via Fredrik Lindströms bok om vad alla superokända människor gör hela dagarna!)
En Bokdåres Försvarstal
Den här posten har många bett mig att fixa till ganska länge nu, men jag har tvekat, ty den mest inbitna bokdåre kan börja tycka att jag är rätt knäpp efter detta. Jaja. Det är dags. Detta är mitt AA (fast AB då, Anonyma – eller kanske inte så Anonyma – Biblioholister).
Jag ber på förhand om ursäkt för att bilderna är ”ostylade”. Jag borde ha bäddat, luddat av fåtöljer, rättat till kattrafsade plädar etc, men never mind.
Vi börjar väl ändå med det rätt normala, de lästa böckerna.
Biblioteket:
”korta” hyllväggen
”långa” hyllväggen
Förutom detta finns ett par bedrövliga hyllor i matsalen med mina gamla barnböcker och en massa av mammas gamla böcker, men det ser så jäkla oplockat och bedrövligt ut så det visar jag en annan gång.
Så, till det som får skammens rodnad att färga mina kinder. De OLÄSTA.
Vi startar med lilla hyllan i övre hallen:
Inte SÅ farligt!
Vi fortsätter in i sovrummet. The DIRTY place. Platsen där mitt missbruk blommar ut!
KOLLA! Kristoffer har också en hög! (nej, han har inte köpt boken om svenska rälsfordon, han fick den när han slutade på BT. att vi sen fortfarande har den i sängkammaren – ja, vatusan…!)
Mitt sängbord. Och ja, jag HAR betalat för boken om London Underground. Man ser också delar av Tyska Läsprojektet. Otaliga av dessa äro påbörjade.
…och mitt sängbord räckte väl kanske inte till. Helt. Vilken tur då att vi har hyllan på sänggaveln! Men som sagt, högen allra längst till höger är KRISTOFFERS. Det är ganska många av böckerna uppe på hyllan som också är påbörjade.
…ja, och så är det ju tur att jag har de här hyllorna brevid sängen också. Också olästa, men en del påbör… äh, ni vet redan.
Men NU är det slut. Ja, förutom enstaka böcker i kök, badrum och mediarum (och, eh, på jobbet). Men de räknas inte.
Och så är det faktiskt min namnsdag i dag, så ni kan inte posta några elaka kommentarer till mig. HA!
Upp till KAMP!
Stackars Kristin är baktalad, hennes make lade just ut nedanstående bild på fejjan med bildtexten ”När bruk övergår i missbruk”.
Detta kallar jag ärligt talat knappt för en HÖG.
Nu ska jag krypa till korset. Jag ska plåta MINA… eh, våra (för det är säkert fem-tio av dem som är Kristoffers) olästa böcker.
Boktokar, förenen eder. Stöd vår syster Kristin i denna svåra stund. ERKÄNN! Lägg upp ERA högar!
What happens in byteshyllan stays in byteshyllan
– nä, det var ju inte riktigt sant, den småsprattlar än och det både tillkommer och försvinner böcker, om än inte lika snabbt som förut, och TROTS att jag för tredje dagen i rad har glömt att ta med de åtta böcker (….och en tidsskrift. där finns filmer och musik också) jag tänkte ställa dit denna vecka.
Men man BLIR nyfiken. Vem har ställt dit alla böckerna om krigshistoria (puniska krigen ftw!)? Vem framhärdar med Livets ord och Stanley Sjöberg? Och framförallt, VEM ställde dit en flera hundra sidor tjock bok om SHERRY? 😀
Det är härligt att se vad kollegerna kan tänkas ha för specialintressen. Eller ha haft. För om man fortfarande älskar sherry så kanske man behåller boken.
Jag vill i alla fall skryta med att jag besökte Älsklingsbutiken både länge och väl i går, UTAN att köpa något. Jag fingrade på flera stycken ”jo, men den här kan jag tänka mig”, men ”jo, men den här kan jag tänka mig” är i nuvarande läge inte ett nog starkt kriterium för att jag ska få köpa något.
Bis später, mina vänner.
Wooohooooo!
Jag brukar INTE vilja främja bokslakt, men det här är suverääääänt för en medicin-nörd som jag!
Libraries of Health, 2008, Altered Books, 10-3/4″ x 10-1/4″ x 8-1/2″ – Image Courtesy of the Artist and Toomey Tourell Fine Art
Brian Dettmer ftw!
Är det nu min Sobotta borde bli… VÄLDIGT orolig?
från monster till monster
Från zombies till… vad? Nordkoreaner? Nej, det är vare sig Syd- eller Nordkoreaner som är monstren som avses i Bärtås/Ekmans bok Alla monster måste dö. Jag jobbade några månader i Sydkorea 1999. Jag hade inte järnkoll på historien men trodde ändå att jag hade någon sorts LITET hum om vilka som ”bara” hade varit onda och vilka som hade varit ÄNNU ondare i kriget på 50-talet och för den delen efter det.
När jag läser den här boken förstår jag 1) varför jag vantrivdes så otroligt i ett på pappret så otroligt intressant land 2) att jag absolut inte hade förstått NÅGOT av vem som gjorde vad och när. Bakläxa till mig själv, alltså! (till mitt försvar får jag säga att jag alltid har varit mer intresserad av medeltid än nittonhundratalshistoria). Men nu var det inte min jobbresa vi skulle prata om (mer än att jag skulle kunna skriva en sci-fi om det, eventuellt en horror, för så mycket som ett ufo har jag aldrig känt mig i hela mitt liv, och kommer nog heller inte att göra).
Vi ska prata boken. Alla monster ska dö. Ja, vi avhandlar väl titeln med en gång: den är ett citat från en diskussion om monsterfilm (japanska Godzilla, koreanska Pulgasari – de ska dö, monstren, oavsett ursprung och hur vi än kan tycka att de är coola under resans gång).
Historien är aningens hoppig. Vi får följa med på en fullständigt absurd, rolig och skrämmande gruppresa till Nordkorea som Bärtås och Ekman deltar i 2008. Vi får lära oss en hel del om Madame Choi, den stora sydkoreanska filmstjärnan som kidnappades (senare ”anslöt” hennes f d man, stjärnregissören Sang-Ok Shin, också) av Nordkoreanska agenter 1978. Hon hölls fången – som i en gyllene bur – av den otroligt filmfixerade Kim Jung Il i ÅTTA ÅR innan hon och Shin lyckades fly (då hade Kim Jung Il dessutom hunnit tvinga dem att återigen gifta sig med varandra, trots att de hade varit lyckligt skilda i ett antal år före kidnappningen).
Bärtås och Ekman fick en mycket exklusiv intervju med denna Madame Choi under en tidigare resa till den koreanska halvön (den gången reste de ”bara” till Sydkorea) och man kan misstänka att de har ett väldigt starkt filmintresse. Kanske lite VÄL starkt för min smak. Jag gillar koreansk skräckfilm men är inte riktigt nog bevandrad i den koreanska filmscenen i övrigt för att ha 100% utbyte av de långa filmdiskussionerna i boken.
Rundresan i Nordkorea däremot, och de glimtar av historia vi serveras, åh – den vill jag läsa ÄNNU mer om. Och bilder! Jag vill se bilder! För nån vecka sen publicerades en serie bilder från Nordkorea som skulle vara väldigt utmanande och exklusiva (om man ska tro A-bladet som publicerade dem), men faktum är att väldigt många av dem kunde ha tagits i den fattiga avkrok av Kina (en liten stad i Gansu, Kinas åtminstone på den tiden fattigaste provins) där jag bodde och abetade några månader för snart femton år sen. Jag är väl luttrad sen dess, kanske.
Slutomdöme? Ja, en aningens för spretig bok, men den blir aldrig helt ointressant och det som är bra är jäkligt bra och smakar definitivt MER. Det är en bok som inspirerar till att söka mer information själv, och det är banne mig inte det sämsta. Den är VÄL värd sina pocketkronor, med andra ord.
——————————————–
HÄR finns lite bilder och historier från min tid i Sydkorea. Innan ni mobbar mig för den fruktansvärda designen och de taskigt upplösta bilderna så vill jag påpeka att sidan gjordes 1999. Förra årtusendet! 🙂 Sug på den! STOR komik är det på de ställen där jag har skrivit ”den här bilden är för stor för att lägga in, så jag bara länkar till den” om en bild på 36 kb 😀 😀 😀
mjaaaaha? Max? berätta mera!
När jag slökollade böcker på amazon för ett tag sedan så höll jag på att svälja tungan när jag insåg att det skulle komma ut en ny bok av Max Brooks inom kort. Closure Limited. Billig som stryk var den också (om än inte så billig som den är NU, gruff).
What? För bra för att vara sant? *lalalala* …äsch då! Inte negga!
Jag förbokade. Katjiiiiing!
Paket i låddan. Hann tänka ”…men jag har väl inte beställt nån skiva?” innan jag slet upp paketet och insåg att det där i CD-tjocklek, det var själva BOKEN. Jassåjahaja. Ujujuj.
Men vi vet ju att ljuvligheter kan komma i alla möjliga storlekar, eller hur? Nu ska vi inte ge upp på förhand!
Många läsare har blivit irriterande över att Brooks plötsligt väljer att blanda in vampyrer i en av sina nya zombiestories. Jo, det kanske inte var helt smart. Jag menar VAMPYRER, alla VET ju att de är bluff och båg, finns inte, har aldrig funnits, kommer aldrig finnas.
(faktum är att vi faktiskt sa nåt liknande, på fullt ALLVAR, innan vi kom på oss själva *harkel* en gång när vi såg en zombierulle. ”Men det DÄR var väl ändå lite overkligt?” morrade vi innan vi… ja. Nu slutar vi prata om det.)
Så, vad fick vi? Några (fyra) korta små historier lite åt World War Z-hållet. Jag har svårt att minnas vad de ens handlade om (förutom en fin en om Kina), för det jag mest av allt funderade på när jag läste var ”VARFÖR?”. Varför följa upp en toksuccé med detta yttepyttelilla? Storhetsvansinne? Akut penningbrist? Skrivkramp?
Älskar du Max Brooks så jaaa, köp den, men håll i minnet att det är lite som att få fem (förlåt, FYRA) gamla torra hallonbåtar där du hade trott att du skulle få en stor fet godispåse som räcker hela kvällen.
…but is he really a wallflower?
Stephen Chbosky. The perks of being a wallflower. Ännu en berömd coming-of-age-roman avklarad.
”Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
This is the story of what it’s like to grow up in high school. More intimate than a diary, Charlie’s letters are singular and unique, hilarious and devastating. We may not know where he lives. We may not know to whom he is writing.
All we know is the world he shares. Caught between trying to live his life and trying to run from it puts him on a strange course through uncharted territory.
The world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends. The world of sex, drugs, and The Rocky Horror Picture Show, ” when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.”
Jag försöker minnas om jag läste någon liknande modern klassiker som fjortis (nej, jag läste inte Räddaren i nöden, jag var nog över 30 innan jag kom på att jag borde läsa den), men minnet sviker mig. Minns ni vad ”vi” läste på vår tid? Läste ni nån sån här bok alldeles precis när ni behövde det som mest?
Jag funderar också på om jag verkligen hade tyckt att den här boken hade gett tröst, hopp och mod i barm runt 1984 när jag kände mig som allra mest sugkass (nej, alltså, just den här boken var inte ens skriven då, men någon liknande bok alternativt att jag vore en fjortis som kände mig sugkass NU).
Njä. Tveksamt. För Charlie blir ju plötsligt-rent-av-ganska-SNABBT cool (fast det kanske är det hoppet – att trots allt plötsligt bli cool – som man ska få när man läser) och får både hångla och hänga med på roliga fester och… ja, så där. Jag misstänker att den här boken kanske hade fått mig att känna mig ÄNNU mer misslyckad om jag hade läst den på den tiden när jag också förtvivlat ville få hångla med nån snygg. När jag ville få VARA snygg. Eller åtminstone lite cool. Eller SEDD.
Det jag MINNS – apropå det där med att hitta den perfekta låten när man är ute och åker bil med en vän – är hur coola E (se där, jag HADE ju en cool kompis. tråkigt nog fick jag ändå hångla alldeles för sällan ;)) och jag åkte runt och lyssnade på Billy Idol under många långa sommarnätter. E fick körkort tidigt och fick låna familjens sköna Merca nästan så ofta som hon ville. Alldeles just då var allt finfint. En stund.
Nåja, nu ska vi inte gräva i min gamla tonårsangst. Bortsett från det jag just skrev så är det en mycket bra bok (nej, ingen femma, men en fin fyra) och extrabonusen är att det förekommer en del musik- OCH boknörderi och det gillas alltid. Den här boken kunde absolut funka som e-bok komplett med soundtrack och allt (i min lite utbyggda e-boksvärld, där man får mer än bara texten).
Bokens clou är att den berättas i brevform. Charlie skriver brev till någon (vem?). Jag glömmer mycket snart bort att det ”bara” är brev, alltihop. Det är bara ett väldigt väldigt bra sätt att få ta del av hans liv. Historien flyter fint och det är ett utomordentligt fint sätt att få krypa in under skinnet på Charlie.
The perks of being a wallflower nämns ofta som ett tips till den som har läst och älskat Mark Haddons historia om hunden i natten i… äh, ni vet (jag glömmer alltid den exakta titeln). Ja. Tja. Jo. Den kommer INTE upp till samma nivå som hunden i natten ELLER Extremely loud and incredibly close (eller vad nu DEN heter – extremely close?), men för all del. Lite åt det hållet är den nog.
”Extremely…” har blivit film, och The perks of being a wallflower är också på gång. Litterära historier om och med unga och udda nördar kanske går en ny vår till mötes på filmfronten? Det är en bra trend i så fall.
Ännu mer bonus: Omslaget. Jag kan titta på det LÄNGE.
Några hugade spekulanter?
Jag blev otroligt glad (och löjligt smickrad) när jag hittade ett mail från en smart (åtminstone i vanliga fall ;)) och boktokig exkollega som tyckte att det här jobbet var perfekt för mig. Rosenlarv är störtcoolt och jobbet låter huuuuuur kul som helst, men jag försummar alldeles för många saker redan och jag känner mig inte kompetent nog.
Nån annan som är intresserad? Suzann, du skulle vara perfekt, men du är ju inte direkt lite uppbokad sen förut!
(den fina Rosenlarvloggan är ritad av Joanna Hellgren)
Bokdagbok, Berlin-bilder
Jag köpte den inte. Jag ångrar mig.
…men DETTA var fina fynd!
DDR var färgrikt! Åtminstone i teorin.
Favvohörnet på ”min” Starbuck var ledigt, men denna gång deltog K bara per SMS. Tomt!
Dagen efter belönades min städ-dricks med ett bokmärke som prydligt placerats på bokhögen 🙂
Min favorit-Hugendubel klappar igen för att öppna i KaDeWe istället. Jag gillar INTE KaDeWe, så nu blir det inte lika täta besök.
I väntan på X9 till Tegel. Vitt vin, panini och dystopi i lobbyn på hotellet. Me lööööve afrikanska liljor. Bonus.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
