Arkiv för 13 februari, 2012

Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar

Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.

Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.

Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.

Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.

Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.

Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.

Annonser

på väg mot döden…?

Jag befarade det. Byteshyllan har inte riktigt lyckats överleva det där med nyhetens behag – det händer ingenting alls där längre.

Jag bar dit tio böcker förra veckan, men ingen av dem är borta eller ens flyttad på, ingen annan ”rörelse” vare sig dit eller bort heller. Uhuhuhuuuuu. Jag hoppas envist att det är temporärt, en sorts tillfällig mättnad, för det var så himla kul där ett tag – varje gång man kom ut i fikarummet så stod nån vid hyllan och spontana boktoksamtal uppstod hela tiden! Det var faktiskt så fint (jaja, jag vet, nu hör ni nästan ”we shall overcome” tona upp i bakgrunden) att jag såg folk stod och prata böcker som inte kände varandra sen förut. (aningens tveksam syftning – böckerna kände varandra sen förut, men inte de som pratade om dem? äh, ni hajar ;))

Nä. Upp med hakan. Jag fortsätter mata på. Byteshyllan ska inte döden dö efter bara fem veckor!

————————–

Jo men JO – nån HAR ju tagit en bok. Just den boken som jag trodde skulle susa iväg snabbast av alla. På ett ställe som min arbetsplats försvinner såklart Linus Torvalds biografi ”Just for fun” snabbare än en snöboll smälter i helvetet. Inga jämförelser i övrigt 😉