Unwind, recycling i konsumtionens förbannade årtusende

Många småbarnsföräldrar runt mig skojar om att det vore skönt att kunna reklamera de där skrikande cellansamlingarna som kallas ”barn” när de har kolik eller tvåårstrotsar. SKOJAR. Nån rätt rolig svensk film – är det nån Hannes Holm- eller Herngrenfilm, tro? – börjar t o m med en lång ringlande kö till återlämningsdisken på BB. ”Detta var inte som vi trodde” (det kan nog alla föräldrar skriva under på, antar jag, även om rätt få skulle lämna tillbaka barnen ens om det gick).

I Neil Shustermans värld så kan föräldrarna välja att ÅTERVINNA sina barn. Antingen så blir man återvunnen för att man varit en pain in the ass (”in the eye of the beholder” som det så vackert heter…!), eller för att man är en övergiven bortbyting som ingen vill ha, eller så är man en ”Tither”.

…ordet refererar till ”tionde”, när man gav vart tionde av vad man än tjänade in/skördade till kyrkan back in the days (eller vadå back in the days, många frikyrkoförsamlingar gör det väl än i dag. Själv är jag en ateistisk hedning av det slag som inte ens betalar kyrkoskatt). Att vara en Tither är en ära. Man kan be om att få bli det själv, eller man uppfostras, fostras, hjärntvättas till att tro att det är en ära. En Tither är hyllad av många, får leva finfint, men minst lika många skyr Tithers som pesten. Vad ÄR de för dårar? De svassar runt i sina vita kläder och den som vågar ifrågasätta deras förutbestämda livsöde blir snabbt nerhyssjad.

”Om folk bara hade varit lite mer pigga på organdonationer så hade det aldrig behövt bli såhär” urskuldar sig samhället. För att ytterligare rättfärdiga återvinningen säger lagen att 99,4% av varje fjortis som lämnas för unwinding måste återvinnas (ja, jag säger fjortis, för lyckas du klara dig tills du fyller 18 så är du safe sedan, även om ditt liv aldrig kommer att bli enkelt). Blindtarmar t ex återvinns inte. Ni vet varför. ”Dåliga” kroppsdelar, t ex astmastiska luftrör, hamnar hos folk som inte har så gott om pengar. Sjyssta organ/kroppsdelar KOSTAR! Börjar du bli flintis? Ingen fara! Grannkillen har tjockt lockigt hår (”jag skulle klä otroligt bra i den där rödbruna färgen!”), och visst ÄR han lite dryg…?

Jag behöver inte fortsätta, ni hajar redan.

Den filosofiska aspekten i all ära, men mest är det ett äventyr. Connor inser av en slump att familjen bara har beställt TRE biljetter till julresan med destination Bahamas i år. Själv ska han tydligen återvinnas, beställningen signerad och ivägskickad till myndigheterna i tre kopior. Risa är ett av de övergivna barnen, hon var visserligen en myyyyycket lovande pianist på barnhemmet, men inte riktigt riktigt bra nog – det kostar ju att ha ungar på barnhemmet, nånstans måste gränsen ändå DRAS! Lev å sin sida är en naivt stjärnögd Tither. Snart snart ska han ÄNTLIGEN få fullgöra sitt syfte.

Connor rymmer och råkar kidnappa en motsträvig Lev. Risa ansluter efter vägen. Överleva är en sak. krossa systemet en annan. Går det?

En bra, smart och spännande s k ungdomsbok. Den håller mycket väl att läsa oavsett ålder (men man ska nog vara över 14). Det vete tusan varför den blev liggande så länge utan att jag avslutade den, men mycket var det för att det var en bok som jag hade med mig till Molkom när vi slet i mammas lägenhet. Inga bra associationer, oavsett litterär kvalitet. Den är värd ett bättre öde än att förbli outläst på grund av en liten sömnig ort i Värmland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s