man cold
”Men s*tan så du ser ut” sa fem (av varandra oberoende) personer till mig på jobbet i går morse. Variationen var ”du ser förj*lig ut” (tack. TACK.)
Fast jag gjorde ju det. Det var en väldig tur att vi hade tid med sotarnisse typ mitt på dagen (med sin vanliga precision angav han eventuell ankomsttid inom ett tretimmarsintervall, men man får väl vara glad för att det inte var ”nån gång mellan 7-16”), för jag hann en väldig massa på tre timmars jobb (TROTS att jag såg så jävlig ut alltså, fast det underlättade snarast eftersom jag då fick jobba ifred istället för att agera sällskapsdam) innan vi for hem och jag BOMBADE. Min gryende halvförkylning hade utvecklats till en fully blown mansförkylning (killarna på jobbet OK:ade den diagnosen, trots att jag bara är kvinna).
Försvagad av förkylningen började jag läsa ännu en chick lit (naturligtvis för att ta tillbaka kvinnligheten och därmed kontrollen över virusarna). Denna gång är det en Jenny Colgan som var ute till extraextrasuperbilligt pris på amazon, och it-faktorn består ännu en gång av att någon startar en liten butik – eller ja, ett mysigt café, preciiiiis sånt som jag vill ha, i Stoke Newington dessutom, mys mys myyyyys – och huuuur ska det gå? Kärleken är så otroligt jäkla sekundär för mig i alla de här böckerna. Kan man inte få börja-om-på-nytt-och-starta-eget-storyn utan pseudoromanser?
Extrabonus: massor av muffinsrecept. Uj uj uj. Jag är inte sugen på att baka, men bara att LÄSA dem är halv matpornografi.
PS den som känner en svag doft av sexism har kanske rätt. eller så är jag bara väldigt självironisk. det händer. jorå.
PPS VET ni! Kristoffer kom hem med en stor chokladkaka till mig i dag. Han hade kanske fått en hint mailledes, men ändå. Det är långt från någon garanti.
Unwind, recycling i konsumtionens förbannade årtusende
Många småbarnsföräldrar runt mig skojar om att det vore skönt att kunna reklamera de där skrikande cellansamlingarna som kallas ”barn” när de har kolik eller tvåårstrotsar. SKOJAR. Nån rätt rolig svensk film – är det nån Hannes Holm- eller Herngrenfilm, tro? – börjar t o m med en lång ringlande kö till återlämningsdisken på BB. ”Detta var inte som vi trodde” (det kan nog alla föräldrar skriva under på, antar jag, även om rätt få skulle lämna tillbaka barnen ens om det gick).
I Neil Shustermans värld så kan föräldrarna välja att ÅTERVINNA sina barn. Antingen så blir man återvunnen för att man varit en pain in the ass (”in the eye of the beholder” som det så vackert heter…!), eller för att man är en övergiven bortbyting som ingen vill ha, eller så är man en ”Tither”.
…ordet refererar till ”tionde”, när man gav vart tionde av vad man än tjänade in/skördade till kyrkan back in the days (eller vadå back in the days, många frikyrkoförsamlingar gör det väl än i dag. Själv är jag en ateistisk hedning av det slag som inte ens betalar kyrkoskatt). Att vara en Tither är en ära. Man kan be om att få bli det själv, eller man uppfostras, fostras, hjärntvättas till att tro att det är en ära. En Tither är hyllad av många, får leva finfint, men minst lika många skyr Tithers som pesten. Vad ÄR de för dårar? De svassar runt i sina vita kläder och den som vågar ifrågasätta deras förutbestämda livsöde blir snabbt nerhyssjad.
”Om folk bara hade varit lite mer pigga på organdonationer så hade det aldrig behövt bli såhär” urskuldar sig samhället. För att ytterligare rättfärdiga återvinningen säger lagen att 99,4% av varje fjortis som lämnas för unwinding måste återvinnas (ja, jag säger fjortis, för lyckas du klara dig tills du fyller 18 så är du safe sedan, även om ditt liv aldrig kommer att bli enkelt). Blindtarmar t ex återvinns inte. Ni vet varför. ”Dåliga” kroppsdelar, t ex astmastiska luftrör, hamnar hos folk som inte har så gott om pengar. Sjyssta organ/kroppsdelar KOSTAR! Börjar du bli flintis? Ingen fara! Grannkillen har tjockt lockigt hår (”jag skulle klä otroligt bra i den där rödbruna färgen!”), och visst ÄR han lite dryg…?
Jag behöver inte fortsätta, ni hajar redan.
Den filosofiska aspekten i all ära, men mest är det ett äventyr. Connor inser av en slump att familjen bara har beställt TRE biljetter till julresan med destination Bahamas i år. Själv ska han tydligen återvinnas, beställningen signerad och ivägskickad till myndigheterna i tre kopior. Risa är ett av de övergivna barnen, hon var visserligen en myyyyycket lovande pianist på barnhemmet, men inte riktigt riktigt bra nog – det kostar ju att ha ungar på barnhemmet, nånstans måste gränsen ändå DRAS! Lev å sin sida är en naivt stjärnögd Tither. Snart snart ska han ÄNTLIGEN få fullgöra sitt syfte.
Connor rymmer och råkar kidnappa en motsträvig Lev. Risa ansluter efter vägen. Överleva är en sak. krossa systemet en annan. Går det?
En bra, smart och spännande s k ungdomsbok. Den håller mycket väl att läsa oavsett ålder (men man ska nog vara över 14). Det vete tusan varför den blev liggande så länge utan att jag avslutade den, men mycket var det för att det var en bok som jag hade med mig till Molkom när vi slet i mammas lägenhet. Inga bra associationer, oavsett litterär kvalitet. Den är värd ett bättre öde än att förbli outläst på grund av en liten sömnig ort i Värmland.
(inte så) Anonyma Biblioholister 