Dear Me (ett brev till mig själv som 16-åring)

Det händer ibland, egentligen pinsamt ofta, att jag absoluuuut vill ha en bok, köper den och sen likförbaskat lämnar den bortglömd och oläst i *host* några år. ”Dear Me” var en sån bok.

”Dear Me: A letter to my sixteen-year-old self” har närmare bestämt blivit liggande sedan 2009, men i dag föll blicken på den och jag plockade med den till divanen för en stunds kontemplation.

Elton John står som ”samlande farsa”, och hans brev är väl att betrakta som ett av de personligaste – han skriver bl a till sitt 16-åriga jag om hur han ångrar att han miste oskulden som 23-åring. Överskottet av försäljningen går till hans ”The Elton John AIDS-foundation”.

En del brev är långa (Stephen Fry), andra är korta (James Nesbitt), en del är rörande, en del är pretetntiösa (ämnet inbjuder nästan till det) och en del är jäkligt roliga. Patsy Kensit vinner fnisstävlingen med sin påminnelse till sig själv om att man inte MÅSTE gifta sig med alla rockstjärnor som man har haft på en affisch i tonårsrummet.

(hon har bl a varit gift med Jim Kerr från Simple Minds [ah, de var mina hjältar när jag var 16!] och Liam Gallagher från Oasis)

För en ickebritt som jag är det ganska många okända namn, men bland de jag känner till återfinns t ex trevliga människor som Alison Moyet, Annie Lennox, Emma Thompson, Yoko Ono, Fay Weldon och Desmond Tutu. Året efter kom ännu en utgåva med ännu fler brev men då hade jag redan hunnit tröttna på konceptet trots att jag alltså inte ens hade läst den första boken då. I bok nummer två känns kändisfaktorn lite högre, grejen kanske var en Grej med stort G då så att fler ville vara med.

Boken är liten och relativt tunn, den är väldigt snyggt layoutad och innehåller en hel del roliga bilder och handskrivna brev så som de trillade in från författarna. Man kan konstatera att en del av dem har otroligt vacker handstil – andra inte (nuff said) Jag är inte jätteimponerad av den här boken, men det var inte bortkastad läsning. Hade jag köpt den igen, med facit i hand? Nej.

bilden – framkallad av mig själv i skolans fotolabb – är tyvärr fläckig och eländig, därav suddet

I slutet av boken finns lite plats där man kan skriva ett brev till sig själv som 16-åring. Jag gör det här istället. JÄKLAR vad jag hade behövt läsa detta 1984:

Hej Siv!

Nej, du är inte knäpp – detta ÄR faktiskt ett brev från dig själv, skrivet 2012. Jag vet att det låter helt sjukt långt fram i framtiden, men jag kan berätta att åren har rasslat på jäkligt fort. Du kan aldrig ana.

Jag har egentligen massor att skriva, men jag tänker inte bli långrandig. Några saker bara:

Nej, du är INTE fet. Du har närmare bestämt en alldeles bedårande vacker liten kropp. Du kommer däremot att BLI tämligen fet med åren, och det beror faktiskt delvis på de där idiotiska grejorna du nyss har startat med. Hur smart du än tror att du är – fast du egentligen VET bättre, det vet jag – så är det där med att sluta äta helt INTE någon hållbar metod för att vara smal och pigg i längden. Muppunge! Stryk skulle du ha.

Gymnasiet kommer att bli skit, shit vad du kommer att gråta och bara vilja DRA många gånger, det blir fyra års plåga, men du kommer att överleva och vad du än tror så kommer du att vara glad över att du trots allt blev ingenjör MÅNGA gånger i framtiden. Jag antar att det är helt meningslöst att jag påpekar att du borde plugga mer (haha, att du borde plugga ÖVERHUVUDTAGET). Du gör som du vill. Du är rätt vass i huvudet, men du är rätt lat också. Onödigt!

Simhoppet skulle du lika gärna kunna lägga av med. 18 timmar i veckan på badhuset är för mycket (och nej, du kommer ALDRIG att få hångla med Mats eller Clas) och de sköna vänner du får genom idrotten känner du redan nu. Du kommer aldrig att komma över din prestationsångest, så du slår aldrig igenom på tävling oavsett hur bra du faktiskt är på alla träningar. Lägg av nu, så undviker du en hel del skador (och en knäoperation 1985).

Fortsätt låta bli att röka. Dina kompisar kommer att vara avundsjuka på dig med tiden när de själva försöker sluta. Det där med killar tänker jag inte ens gå in på, du har många misstag att göra men man lär sig nåt av allt och vare sig du tror det eller ej så kan jag berätta att jag har en jättesnäll och snygg kille nu. 1984 är han ännu bara sju år, men glöm det så länge. Ni träffas inte på många år än.

Du, det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det gör faktiskt det, fast du kommer att tvivla. Ofta.

Kram från Siv, inte alls så tantig som du nog tror

PS men snälla BLI punkare på riktigt, klä dig åtminstone  lite svartare än du egentligen törs. Jag ångrar mig så BITTERT att jag inte tog chansen när det var lite mindre ”mutton dressed as lamb” att gå i svart emo-outfit med sjukt höga platåstövlar och tvättbjörnsmake-up.

PPS jag har trots allt sju par Dr Martens. Coolt va?

Vad hade du velat berätta för dig själv som 16-åring?

4 februari, 2012 | Kategorier: bekännelser, biografier, brev, fina illustrationer | 4 kommentarer