byteshyllan är såååå rätt i tiden
Gerillabibblorna tar över gator och kaféer
”Nyförsäljningen av fysiska böcker må blöda men begagnade böcker har fått ökad status.
Under hösten bidrog aktivisterna inom Occupy Wall Street till att popularisera idén om bibliotek när de under ett par månader lyckades samla in flera tusen böcker som de förvarade i Zuccotti Park, intill Wall Street på Manhattan. ”Folkets bibliotek” gjorde succé och fler amerikaner började strida för rätten att läsa fysiska böcker. Occupy Wall Street har sedan dess varit tvunget att lämna Zuccotti Park men böckerna finns kvar i lagerlokaler.
Aktivisterna inom rörelsen var emellertid inte först med idén om ett bibliotek utanför de traditionella ramarna för vad som sägs vara just ett bibliotek: En byggnad med väggar och tak dit folk kan gå och låna böcker.
De kallas för ”guerilla librarians”, gerillabibliotekarier, och tar egna initiativ till den fysiska bokens spridning.
För fem år sedan lanserade Colin McMullan ”Corner libraries” i New Haven, Connecticut, innan han tog idén vidare till New York City. I en lugn gatukorsning i Brooklyn står i dag ett vitt litet trähus, som för tankarna till en hundkoja.
(Läs resten också – det är en bra artikel!)
tre nätter i Berlin…
…tarvar fyra böcker – inte sant? I ett mer dekadent liv hade jag naturligtvis aldrig gått och lagt mig alls, jag hade glidit in på mötena direkt från rejven med en doft nattklubb i håret och…
Men nu är det ju inte så.
Daniel Glattauer (tysk! men inte på tyska), Max Brooks (liten novellsamling), Black out (i e boken jag redan läser, den är för spännande för att lämna hemma) och inte minst – City-lit Berlin! Den sistnämnda är lite som en litterär lösgodispåse med Berlinsmak.
Vän av ordning undrar kanske om jag åker dit för att sitta på kaféer och läsa, inte för att arbeta. Jo, man kan ju undra. Tråkigt nog så är jag sugkass på att sova på nätterna när jag sover i ovan säng, så det är därför boksällskapet är så viktigt. Och NÄR man nu vaknar så måste man ha lite att välja på. Ju.
Coming of age galore
Regression eller vårkänslor som plockar fram min inre fjortis – vem vet? – men jag har läst tre ungdomsböcker på drygt en vecka nu.
(äsch, jag tycker ALLTID om bra ungdomsböcker. antingen så är jag stadd i ett ständigt stadium av regression – inte helt otroligt när jag tänker efter 😉 – eller så råkade det bara slumpa sig så att det har varit en vårlik vecka samtidigt som jag prickat in tre ya-böcker, dags att sluta tjata om det nu kanske? OK.)
JO! Åter till böckerna. I brevlådan denna vecka fanns det väldigt gott om bokfynd. Ett av dem var boken jag valde som pocketogram från Lia: Justin Case av Meg Rosoff. I efterhand inser jag att det är en bok att läsa på engelska, men det var alldeles OK på svenska också. Kudos för översättningen, Helena Ridelberg!
”Vad skulle du göra om ett olycksbådande och obevekligt Öde följde dig med sin svarta blick vart du än gick? Om det inte bara var ute efter dig utan också dina närmaste?
Femtonårige David Case ser bara en utväg att undkomma Ödet som flåsar honom i nacken. Han måste byta identitet, ändra namn och utseende och bli någon annan. Han blir Justin Case. Han lämnar sin familj, slutar skolan och bosätter sig i avgångshallen på Lutons flygplats. Där kan han äntligen känna sig fri och fullständigt anonym. Men det gäckande Ödet hittar honom snart…”
(oh, jag har börjat bli så trött på ”punkt punkt punkt”… så övertydligt ödesmättat, skriva-mig-på-näsan-spännande liksom)
Det som lockade mig från början var det där med att starta ett nytt liv på Lutons flygplats – det visade sig sedan ha en mycket liten del rent tidsmässigt i romanen, men det som hinner hända där är desto mer karaktärsdanande (uff, taskigt ordval, men huvudet står still!). Det var med andra ord inte alls den bok jag trodde på snudd på något sätt alls, men ändå var den mycket bra. Mycket knasig. Den stannar i skallen.
…och den känns helt rätt att läsa samma vecka som jag läser Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower (nattens sällskap), som OCKSÅ landade i brevlådan den här veckan. Udda unga män finner udda vänskap med äldre flicka. Udda ung man älskar. In vain. Men får ändå på underliga vis ut något av det (och då avses inte bara sex).
Not bad at all. Komboläsning som rekommenderas.
(Meg bloggar!)
Mein Bratwurst in dein Sauerkraut (*
Lunchlycka: Berlin är PÅ igen, utan tvekan denna gång. Åååååh, dags att börja googla och bokbloggsrejsa efter lämpliga tyska böcker att köpa.
*) det är kärlek det. Kom inte och säg att Rammstein är oromantiska.
…endast hotat av ”Ein Blitzkrieg mit mein Fleischgewehr”
Hugendubel oder nicht?
Berlinresan nästa vecka är on off on off så snabbt att jag blir alldeles yr i skallen. Trots att kursen är utmanande på gränsen till läskig så VILL jag gå den, och jag har Berlinlängt fulla kroppen!
Hotellet där jag skulle bo ligger dessutom granne med den underbara bokhandeln Hugendubel. Jag skulle ju leta lämplig läsning. Sedan i går – jag hade utvecklingssamtal, eller PMP som det kallas hos oss – är det nämligen officiellt inskrivet i min plan för 2012 att jag ska få ägna mig åt tyskastudier. Tjoho! Vi får se vad det blir av det! Min brittiske chef blev överlycklig över att jag ville göra det utan att nån utsätter mig för pistolhot. De brittiska kollegerna har nämligen ingen lust alls och behovet av en tysktalande i gänget är skriande.
I natt (sömnlös igen) avslutade jag Justin Case, och jag har en till ungdomsbok att skriva om. Och en rolig bok om boknörderi. Och. Och. Och.
Fredag i dag, frihetskänslor i kväll. DÅ ska jag skriva. Hela helgen ska det formligen smattra av bokskriverier.
Skriv upp det.
joy and happiness
JUBEL! Akademibokhandeln i Sigma förstör INTE den fantastiska outletbutiken med bokrea!
Yes, yes, yes!
Dagens fix: tre inbundna böcker för 30:-.
Sammanlagt.
767:- i rabatt.
Say no more.
ett par nätter av magiskt fnissande
Jag var träningsnarkoman en gång i tiden. Det är svårt att tro nu. Jag var på gymmet så ofta att killen i kassan frågade om jag inte skulle ta och styra om prenumerationen av morgontidningen dit också. För ungefär tio år sen träffades vi ute på krogen. Han petade mig i magen och sa helt iskallt ”fan vad fet du har blivit, nu får du faktiskt ta och börja träna igen”. Jo, man tackar. Det är kundvård det.
Hur mycket jag än har knarkat endorfiner och mjölksyra i mina dagar så har jag aldrig aldrig ALDRIG tyckt om att springa. Det där flytet som en del pratar om, när det känns som om man kan springa och springa och aldrig mer behöva stanna – tja, det har jag kanske upplevt tre-fyra gånger totalt i hela mitt liv.
Med detta i åtanke så var det kanske inte helt självklart att jag skulle älska Kenneth Gysings nya bok Ett år av magiskt löpande lika mycket som min träningstokige sambo gjorde, men nu råkade jag göra det ändå. Många nätter denna vecka har förstörts av en envis och smärtsam nackspärr, men Gysings krönikor om löpning fick mig att skratta rakt ut vid flera tillfällen när jag legat vaken.
Karl’n har nämligen både litterär allmänbildning (känner du igen namnet? om du inte läser hans krönikor i Runners World så kan det vara från Femina, han är bokredaktör på denna min älsklingstidning) och vääääldigt mycket humor, ofta av det sjuka slag som jag älskar. Lägg därtill att han reser världen runt och springer olika stundtals rätt udda långlopp. Resor och litterära referenser ihop med humor – då kan man stå ut med löpning också.
För nu ÄR det så här att Kenneth är en äkta nörd på det sätt som man bara måste älska och faktiskt också respektera, oavsett vad personen ifråga nördar om. Kenneth är löpnörd. Han går all in. Han står för sin galenskap hela vägen in i kaklet, och har självdistans nog att ironisera kring den (åtminstone så länge du inte frågar honom om han JOGGAR).
Yes, jag gillar det här. Släpper han en krönikebok till om nästan vad som helst… jag köper den.
Blev jag sugen på att SPRINGA, nu då? Nej, men på att nörda. Att låta mig förtjusas så till den milda grad av något. Jag ska klura på saken.
Plötsligt så händer det
Kristoffer bokbloggar. Han läser alltid, men skriver sällan om böckerna. Vänta ni bara, snart trillar han ner i bokbloggarträsket på riktigt!
var går gränsen för chick-lit?
Frågan är alldeles ärlig och ickeironisk. Den har slagit mig många många gånger. Har den relevans? Jo, det beror på vem du frågar. Många skyr allt chicklittande som pesten, så en boks framgång kan sannerligen avgöras ganska snabbt beroende på vilken genre-stämpel den behäftas med. I rättvisans namn så är det garanterat så att termen chicklit drar TILL sig läsare också, men sällan av den creddiga typen. Nå, det är en annan diskussion.
Författarens kön, spelar det roll? Det tror jag. Vad tror du?
”Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.”
Jonathan Troppers bok tangerar i mitt tycke det som ofta kallas chick lit. Känslor, humor, tragik, misslyckade dejter, ett galet bröllop, oväntade nya vänner/familjemedlemmar… ja, Konsten att tala med en änkling hade garanterat hetat chick lit om Jenny Colgan eller Jane Fallon hade skrivit den.
Doug skriver krönikor, främst om saknaden efter hustrun, och alla dååååånar. Kvinnorna vill slita kläderna av honom (och lyckas ibland) och männen hummar och dunkar honom i ryggen. Addera märklig men naturligtvis intressant familj inklusive sjuk kirurgpappa och alkad mamma. Katjing! Bestseller!
Den ÄR fin. Jag vare sig gråter eller skrattar högt när jag läser (det kunde man annars förvänta sig att göra om man ska tro en del av de mer översvallande recensionerna) men den är alldeles alldeles tillräckligt bra för att jag inte ska sura över sömnlöshet.
Den har ett ganska trevligt språk, översättningen är helt OK även om jag misstänker att det är en bok som jag ÄNNU hellre hade läst på engelska. Den har legat i vill-ha-korgen på amazon MÅNGA gånger, men jag hann aldrig beställa den (man kanske inte kan tro det när man läser om mitt bokmissbruk, men många böcker ligger i önskelistan i MÅNADER innan jag kommer mig för att beställa dem) innan jag slutligen fick den i gåva på svenska. Gillade du Nick Hornby back in the days så är detta absolut något för dig. Cirka tre boktoksflin av fem möjliga.
Gilla Böcker förlag kände jag inte till sen tidigare. Ännu en svensk uppstickare – I like!
en dåres försvarstal, del 294560
Jag skulle nog behöva en sele för att förhindra fler inköp, men det här mailet kastar jag OLÄST. Två toppsäljare för 7 pund. Don’t even go there.
(jag är inte rädd. jag kan stå emot. jag är inte rädd. jag kan…)
”Order dispatched” kom i natt. Jag har FYRA amazonpaket som ligger på fyra olika ställen i Europa, just nu på väg hem till mig.
Jag är inte rädd. Jag KAN kasta mailet oläst…
Done.
Tussfnuttarna!
”Jag glömde ta med en boooook” kved jag och K tittade på mig. BOK? Vi sitter i bilen på E18. Vi ska på konsert. RAMMSTEIN.
”Ja, men om det blir trist innan det drar igång?”
Vi hade sugkassa – men ändå OK (vi HADE platser, de tog slut snabbtsnabbtsnabbt när de släpptes i juli) – platser ända uppe vid taket, så det där med människospaning var inte lika lätt som vanligt. Den människospaning som erbjöds uppe hos oss indikerade Bingolotto snarare än industrimetall och jag hann bli väldigt orolig en stund. Jag var åtminstone inte äldst, ELLER mest halt och lytt. Prova att gå på hårdrockskonsert med väldigt grav nackspärr så förstår ni vad DET innebär.
Nu hann jag inte ha tråkigt (trots att jag amatörmässigt nog fick slut på batterier i både surfmobil och kamera, skäms på mig) men ändå. Jag minns inte ens när jag INTE hade en bok i väskan senast. Ur led är tiden. Men Rammstein var kul. Humor. Happening. Love them. (bästa låten i går, om än inte visuellt snyggast. tyvärr burkigt ljud, men vilken LÅT, vilket nummer!) …. och det ROLIGASTE numret hittar du här, den lilla rara låten handlar om Armin och Bernd Jürgen)
Ibland funderar man på lämpliga soundtrack till en viss bok. Många författare fixar spotifylistor som sällskap till sina alster. Om vi vänder på det, vilken BOK skulle vara sound… eh, TEXT-track till en Rammsteinkonsert?
Jag tänker lite Burgess, eller lite… tja, nåt depraverat om Berlin. Många av gruppens medlemmar bor där, på Knaackstrasse i älskade Prenzlauer Berg. En eller två av dem är födda i stadsdelen och är kvar, så det är inte enbart ett utslag av ”det är coolt att bo där”.
Jag vill bo där. Nån gång. K och jag skulle alltid sitta på nån bar och läsa, helg som kväll, och Spocken skulle vara coolast i kvarteret på sin spanarplats på balkongen. Han skulle vara ett landmärke kul nog att nämnas i guideböckerna. Oh yes.
Man ska aldrig sluta drömma. När jag fick chansen/erbjudande om att flytta dit för 3,5 år sen var tiden helt helt fel eftersom mamma nyss hade fått sin andra cancerdiagnos (K hade också fått jobb plättlätt, jag hade redan nämnt hans namn och fått intresserade motfrågor), men någon gång. DÅ ska jag komma på den perfekta litterära Rammstein-prylen.
men HEJ postis!
Periodvis inser jag att brevbäraren förmodligen hatar mig. Nu blir det sådär knasigt igen – men det är inte mitt fel, det är amazon! Jag lade en order på fem böcker för nån vecka sedan. Den ordern har de av nån anledning delat upp så de skickade ett paket i förrgår, ett i går och ett i dag. Logiskt. Inte mycket.
Nu är frågan: blir postis glad för att det blir tre lätta paket istället för ett tyngre, eller undrar hon/han vad jag är för en idiot som skickar efter ett paket per dag? Eller lägger jag för stor vikt vid min egen person om jag ens inbillar mig att postis bryr sig om mina paket? (nej, svara inte på det sista, den narcissistiska sanningen svider. jag försöker fortfarande vänja mig vid tanken på att jag svävar runt solen och inte tvärtom)
/den motvilliga heliocentrikern
är detta värre än att lura i barn att gud och jultomten finns?
Mamman tvingade sitt barn leva i fantasivärld – jag förstår att min rubrik kan verka provocerande på många, men var går gränsen?
rätt fokus
Kristoffer hittar ännu en anledning till varför vi trivs ihop. Gotta get myself one of those…! Fast alla som kan nåt VET ju att motorsågar inte är så bra. De jammar och behöver tankas. Nej, yxa och machete, det är da shit.
att vara besatt av böcker
– jag är ju i gott sällskap –
Kristoffer skulle klippa sig i går. ”Ska vi ses utanför AB kl 17.15?” undrade han och jag replikerade ”är inte det lite som att stämma träff med en alkis på Systemet?”
Han kände sig lugn, hävdade han. Nu när jag har Stället så är den vanliga akademibokhandeln att betrakta som tämligen safe. ”Du har ju ett annat vattenhål nu”
OK, han har rätt
Apropå böcker igen då. Och besatt.
Jag var på Stället i förrgår (jag skulle bara överraska Bokmoster med en Chabon som jag visste att hon ville ha, inget annat) och när damen i kassan tog betalt för böckern… eh, BOKEN (såklart, vad trodde ni?) så frågade hon
”Ska jag stoppa ner en bokreakatalog i påsen också?”
”Nej. Jag kan den redan” svarade jag
”Ah. Du har detaljstuderat den. Vad tycker du då?”
”Njä…” [gulp, vad ska jag SÄGA? jag kan ju inte tvärsåga kedjan hon jobbar för]
”Lite tunt va?” [puh, hon sa det själv, jag är räddad]
Jag bekände att jag gillade Stället för att det var Stället och faktiskt inte alls såg fram emot att det skulle förstöras av bokrean. Hon förstod mig. Ni FATTAR inte hur skönt det var! (jo, det gör ni ju, en del av er)
Johanna – hittade du något när du mellanlandade i Paradiset på väg hem förra veckan?
Jo. Besatt var det. Det krävs så lite ibland. T ex att man läser Ann-Sofis roliga text om just ”De besatta”. Elif Batuman. Låter ljuuuuvligt, och jag vill ha ha HA! Jag väntar tio minuter. Vill jag fortfarande ha den då så köper jag den. Um.
OJ. Det har gått tio minuter. Nu är den på väg hem till mig. OJ!
Eller så vill man ha en bok som är snudd på omöjlig att få tag i, efter att ha hunnit läsa fem meningar om den hos Bokmoster. Som Under the Dome, men liiiiite coolare (”ensam” kontra ”helt samhälle”). Den finns på tyska på adlibris men mitt tyska självförtroende är inte nog stort än. Å andra sidan så tror jag att det faktum att filmen är på gång gör att en återutgivning är tämligen given (pun intended).
Och så twittras det om Glattauer. DAMN! Jag måste sluta paus-surfa på rasterna. Dyraste lunchen på länge, och jag har inte ens köpt en handväska eller ett par skor eller nåt annat kapitalförtärande som man kan klä sig i.
Ja, det är hårt att vara besatt. Men mina smygköpta påsar KLIRRAR åtminstone inte.
HaHAAAAAA!
Nördfällan fungerade! ”Googlekoden” är redan borta! 🙂
SKÖNT. Då vet jag åtminstone att det finns folk som låter blicken svepa över hyllan fortfarande.
Nytt kul format
Tack ANNA, detta var roligast på länge: Twitterrecensioner är det nya svarta
…om man skulle testa själv? Kanske. Ska klura på saken (typ nästan 55 tecken)
testing testing
Jag smög in en ny nördbok i byteshyllan i morse. Den är inte lika kultig som ”Just for fun”, men Andreas Ekströms Googlekoden borde kunna tilltala ungefär samma sorts klientel.
I dag plockade jag hit fyra böcker och tre tidsskrifter (bl a Vi läser som vi fick på Bokresan), och så smög jag dit ett reklamblad för vårutgivningen hos ett av de generösa förlagen som sponsrade oss med böcker. Jag älskar mitt lilla projekt. Älskar! Det beror inte BARA på att det legala avyttrandet av böcker gör att jag kan köpa nya *host* med mindre dåligt samvete, utan… ja. Det är så himla kul att se vad andra läser, vad de ställer dit, vad som försvinner snabbast av det man själv ställer dit. I’m hooked!
————-
Apropå Google – en av de intressanta frågeställningarna i boken är hur mycket vet de om dig? Hur mycket VILL du att de ska veta om dig, och VARFÖR vill de veta saker om dig? Intressant i SvD i dag: Facebook överträffar Stasi.
alla älskar inte böcker i hushållet
Astor t ex tycker att de är VÄLDIGT överskattade. Åtminstone när de stjäl fokus från HONOM.
Daniela Wilks, Banglatown
Vi fick, som jag skrev tidigare, otroligt fina goodie-bags med oss från Bokresan. Jag gick och lade mig tiiiidigt i går, jag var tvärtrött och sugen på en tecknad roman så jag nallade/lånade från Kristoffers kasse. Fick tassarna på Daniela Wilks, Banglatown. Nydelig!
London, ung svensk student, trassel, kärlek, trassel, oro, ångest, dejter, klubbar, London igen. Vad kan gå fel? Massor, men det gör det inte (inte med upplägget, men för bokens huvudperson går en del saker riktigt snett, uuuuh, man får ont i magen när man läser ibland).
Vi bodde i Shoreditch en gång, det var speciellt. Där åt jag den bästa indiska maten någonsin (hittills, jag slutar aldrig hoppas på nåt ÄNNU bättre ;)). Det var väääääldigt långt från Notting Hill, kan vi säga. Inte fågelvägen, men i allt utom det fysiska avståndet så är det två olika världar.
Gillar du Mats Jonsson så ska du absolut testa Wilks. Enda felet med boken är att den är för tunn. Jag vill ha mer. Av allt. Det måste finnas ÄNNU mer att berätta om tre år i London (det där är mitt glupska inre som gnäller). Jag älskar dessutom de större bilderna med massormassor av färger och detaljer. Många av dem skulle jag kunna tänka mig att rama in och sätta på väggen.
Daniela bloggar, det får duga i väntan på nästa bok. Ös på, Daniela. Jag längtar till nästa bok.
Jag börjar undra om jag befinner mig i någon sorts livskris utan att känna det som att jag krisar, men tanken kommer hela tiden, tanken på parallella liv. I ett av dem är jag tjugo och pluggar på rymdprogrammet i Luleå. I ett annat börjar jag plugga medicin i Uppsala i ett SMART skede av livet. I ett tredje drar jag till London och pluggar psykologi. Ja jisses. Tänk allt man kunde göra, OM…
(…och jag HAR gjort massor av det jag drömde om. GÖR! Mer än många, känner jag ofta. jag är så glad så glad så GLAD för att jag haft – skaffat mig – möjlighet till det!)
Mycket vill ha mera
Jag fick ett Pocketogram från L – TACK! Vilken underbar grej! Jag funderade på att dra ut på njutningen en smula, men nej – man ska njuta nu, man vet aldrig vad som händer sen 😉 – så jag kastade mig omedelbart in på sidan där man fick välja bok.
Katjing: Justin Case! Meg Rosoff har skrivit en bok som det står ”Siv” på, med stooooora bokstäver.
…och sen var den loss, klickdjäfvulen. Mycket vill ha mera, som rubriken säger. HEJ Amazon! Jag gosar med dig istället för att gå ut till det skrälliga fikarummet. The Perks of being a Wallflower BEHÖVER jag ju faktiskt. OCH Hans Falladas Alone in Berlin. OCH lite Christopher Isherwood (de är ju så SNYGGA, vintage classics).
HÖR NI DET, alla bokförsäljare: ni vet det där med ”ge mig lillfingret” yada yada – ge mig en bok, så köper jag allt på hela internet (nästan).
——————
Kom just på: Jag har skickat iväg sex böcker de senaste tre dagarna. Då är det ju ABSOLUT ingen synd att amazona. Ju.
Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar
Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.
Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.
Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.
Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.
Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.
Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.
(inte så) Anonyma Biblioholister 