Marilyn – on, off, on, off

On off on off i all ära, hon är ALLTID en legend men det där riktiga strålkastarljuset går ju i vågor om kanske… tja, tio år? Joyce Carol Oates ”Blonde” (jag älskade den, men hade svårt att koppla den till Marilyn) drog igång en våg när den gavs ut, nu är det filmen som drar igång nästa våg (jag med nollkollen trodde att det var utgivningen av ”Fragments” som var The Thing, jag hade inte ens koll på att det skulle göras en film av Colin Clarks ”My Week With Marilyn”).

Jag varvar Amelie Fried, Peter Robinson (”Before the Poison” – skulle vilja beteckna den som en mycket trevlig nytändning!) och just ”Fragments” just nu, det är en underbar bok att varva med. Många många vackra bilder på en läsande Marilyn (hon var en av oss, en BokTok) och just fragment av hennes egna texter.

Hon skrev på allt hon kunde hitta, lösa lappar, i halvfyllda anteckningsböcker (hon var som jag, började på nya hela tiden), på hotellbrevpappar… efter hennes död fick vännen Lee Strasberg ta över bl a en låda med hennes favoritfoton och texter. När han i sin tur dog kände hans hustru att man borde göra något av det, så hon gav grejorna till vännen Stanley Buchthal som i sin tur nu står bakom boken.

Spekulativt? Kanske. Förmodligen.
Var den värd de 15 pund jag betalade för den på Amazon? Otvivelaktigt.

Jag är ingen Marilyn-tok som slukar allt av eller om henne, men visst fascinerar hon. Dels för att hon är stört omöjlig att ta ögonen ifrån, dels för att hon var en (om än långt ifrån den enda) much-more-than-meets-the-eye-kvinna.

Hon ogillade Hollywood och startade sitt eget produktionsbolag i New York tillsammans med en vän (long before Madonna ;)), det retade gallfeber på Industrin – sånt är skoj. Man kan knappast klandra henne. New York vs Kalifornien, 100 – 0 till New York säger jag (fast jag aldrig har varit i Los Angeles, så jag kanske borde hålla näbben).

Nuförtiden tillåts (!) kvinnliga skådespelare vara ”komplexa” (nu ska vi se det med konservativa 50-talsögon, själv ser jag inget komplext med att vara smart och sexig på samma gång, det gör knappast du heller), sexsymbol går ihop med mångsbarnsmamma och eller intellektuell och eller det ena och det endra, men på 50-talet var det ju inte riktigt så. Stanna där du fackats in, kvinna!

Vad som egentligen hände 1962 får vi väl aldrig veta, men det hade varit intressant att se vart Marilyn skulle ha tagit vägen om hon fått leva. Skulle hon ha blivit en sorglig Anita Ekland-figur, en överlever-allt-med-stil a la Sophia Loren eller ett sönderopererat vrak a la Michael Jackson?

2 svar

  1. Men vad hände med min kommentar! Eh, nu kommer jag inte ihåg vad jag skrev … mer än att jag fortfarande inte har läst Blonde, trots att jag tycker så mycket om JCO. Och att det var intressant din sista kommentar, vad hade hänt med Marilyn Monroe om hon fått leva vidare. Tack för mig! 🙂

    15 januari, 2012 kl. 09:34

    • siv

      För mig var den ingen typisk JCO, men ändå en väldigt trevlig lässtund. Minns mammas soffa, men inte om det var under nån jul eller när jag bodde där när hon var sjuk första gången.

      16 januari, 2012 kl. 18:51

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s