Arkiv för 14 januari, 2012

mysteriet tätnar…

Zombiebok nummer två ivägskickad till en intet ont anande, tror jag, bokstorasyster. Hon kan tänkas vara aningens mer skeptisk till hela genren än Bokmoster är, men man ska aldrig säga aldrig. Jag gjorde ett riktigt riktigt rosa paket av den. Mottagaren är inte direkt nån ceriserosa kvinna, men det tuttenuttiga omslagspappret kanske kan få henne att acceptera det stundtals blodiga innehållet (men det är så mycket MER än blod, det är kul och smart också :)) trots allt. Och gör hon inte det så kan den alltid få vandra vidare till NÄSTA boktok. Vandringsböcker ftw!

PS på tal om bokhandel…


Marilyn – on, off, on, off

On off on off i all ära, hon är ALLTID en legend men det där riktiga strålkastarljuset går ju i vågor om kanske… tja, tio år? Joyce Carol Oates ”Blonde” (jag älskade den, men hade svårt att koppla den till Marilyn) drog igång en våg när den gavs ut, nu är det filmen som drar igång nästa våg (jag med nollkollen trodde att det var utgivningen av ”Fragments” som var The Thing, jag hade inte ens koll på att det skulle göras en film av Colin Clarks ”My Week With Marilyn”).

Jag varvar Amelie Fried, Peter Robinson (”Before the Poison” – skulle vilja beteckna den som en mycket trevlig nytändning!) och just ”Fragments” just nu, det är en underbar bok att varva med. Många många vackra bilder på en läsande Marilyn (hon var en av oss, en BokTok) och just fragment av hennes egna texter.

Hon skrev på allt hon kunde hitta, lösa lappar, i halvfyllda anteckningsböcker (hon var som jag, började på nya hela tiden), på hotellbrevpappar… efter hennes död fick vännen Lee Strasberg ta över bl a en låda med hennes favoritfoton och texter. När han i sin tur dog kände hans hustru att man borde göra något av det, så hon gav grejorna till vännen Stanley Buchthal som i sin tur nu står bakom boken.

Spekulativt? Kanske. Förmodligen.
Var den värd de 15 pund jag betalade för den på Amazon? Otvivelaktigt.

Jag är ingen Marilyn-tok som slukar allt av eller om henne, men visst fascinerar hon. Dels för att hon är stört omöjlig att ta ögonen ifrån, dels för att hon var en (om än långt ifrån den enda) much-more-than-meets-the-eye-kvinna.

Hon ogillade Hollywood och startade sitt eget produktionsbolag i New York tillsammans med en vän (long before Madonna ;)), det retade gallfeber på Industrin – sånt är skoj. Man kan knappast klandra henne. New York vs Kalifornien, 100 – 0 till New York säger jag (fast jag aldrig har varit i Los Angeles, så jag kanske borde hålla näbben).

Nuförtiden tillåts (!) kvinnliga skådespelare vara ”komplexa” (nu ska vi se det med konservativa 50-talsögon, själv ser jag inget komplext med att vara smart och sexig på samma gång, det gör knappast du heller), sexsymbol går ihop med mångsbarnsmamma och eller intellektuell och eller det ena och det endra, men på 50-talet var det ju inte riktigt så. Stanna där du fackats in, kvinna!

Vad som egentligen hände 1962 får vi väl aldrig veta, men det hade varit intressant att se vart Marilyn skulle ha tagit vägen om hon fått leva. Skulle hon ha blivit en sorglig Anita Ekland-figur, en överlever-allt-med-stil a la Sophia Loren eller ett sönderopererat vrak a la Michael Jackson?