jag har en ny idol
Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. En av mina ljuvligt boknördiga kolleger från back in the days har en son som går i ettan (HUR gick tiden så fort?). I dag hade de börjat med bokstaven U, och majen frågade om nån kunde ett ord på just U. Henriks son Arvid svarade helt iskallt ”Usurpator”. Han är KUNG! De flesta vuxna svenskar vet inte ens vad det är.
Livet var rätt trist det första året när man kunde läsa innan man började skolan, men så lillagammal som Arvid var jag INTE.
(jo, mamma och pappa fick erbjudandet om att jag skulle få börja direkt i tvåan, men de tackade nej. det var nog tur det eftersom jag alltid var minst i klassen t o m när jag gick med min EGEN årskull. tillsammans med 67:orna hade jag blivit KANINMAT. Ja, så råkade jag skriva, och det var ju rätt kul, fast egentligen menade jag KANONMAT.)
Maybe I’m just not THAT into that book
Jag kommer INTE ihåg var jag läste om den först – men titeln Maybe Life’s Just Not That Into You (when you feel like the world’s voted you OFF) tilltalade mig omedelbart. En titt på beskrivning och omslag (…uuuuhuhu, den lilla lilla rara sköldpaddan … tulle :´-), så där har man minsann känt sig ibland) var spiken i kistan. Jag har glott på den i över ett år (ska den ALDRIG gå ner i pris?) men till slut slog jag till på den TROTS att jag fick ge £11 för den.
Författarna har skrivit manus till både Jay Leno och Bob Hope i det förflutna. Jag tänkte mig något lite åt Ehrenreich-hållet men ännu mer sarkastiskt och roligt och draget in absurdum (Ehrenreichs bok är ju en saklig men icke desto mindre rätt komisk titt på hela positive thinking-grejen).
Det var INTE vad jag fick. Det var inte EN uttänkt bok, det var en bok som samlade drygt 50 korta beskrivningar/pastischer på redan nu existerande självhjälpsböcker. Lite billigt trick.
Små korta snuttar på en halv till två tre sidor per ”bok” – egentligen inte SÅ svårt att göra (eller så överskattar jag min egen kreativitet). Jag har haft mer roligt åt J K Rowlings varianter i Harry Potter-böckerna (”Men Who Loves Dragons Too Much” och alla andra söta böcker som den ständigt lika missförstådde monsterälskaren Hagrid skulle behöva läsa lite noggrannare) och otaliga äro de studenttidningar som bjussat på vassare satir än detta.
Tumme ner.
Tur att jag har nåt annat att garva åt. Sjuk TV-serie. Tokrolig dagbok.
Ich steeeeerrrrbe (får man sova nu?)
Nu är det så där igen, att jag är vrålpigg halv fyra på morgonen, så det blir massor läst (nåt ska man väl göra när man känner sig ensam vaken i hela världen mitt i kalla vinternatten), men när jag så kommer hem vid halv sju sju efter jobb och handling så är orken att SKRIVA om det jag läser fullständigt väck. Eller weg, som man säger på tyska 😉 I morgon natt är det ju gubevars i Berlin jag ligger sömnlös. Sömnlös i Berlin låter ändå glammigare och mer dekadent än sömnlös i Surahammar, även om den snygga alliterationen uteblir. Hur glammig en hel dag sittande i MÖTE blir efter en sömnlös natt tar vi en annan gång.
I alla fall. I natt skrattade jag högt (tur att vare sig K eller katterna vaknar) åt Karl Pilkingtons ”An Idiot Abroad”. Jag funderade lite till på ”Maybe Life’s Just Not Into You” som jag läste igår när jag var vaken mitt i natten. Den skrattade jag INTE åt fast det var alldeles det jag SKULLE göra (det hade både jag och författarna tänkt, tror jag).
Men det tar vi i kväll. Om jag är vaken.
en dåres försvarstal, del 495604967
Jag ställde in sju böcker i byteshyllan i dag, visst betyyyyyder det att jag får gå till Stället på lunchen?
(Nehej, inte det nej. *plut*)
I dag blev det allt från Dannyboy till Hanif Kureishi via Denise Mina. Rätt bra kap om jag får säga det själv!
djupt därnere i gullegullträsket
Jag är lite paff själv över alla chick littare som slinker med på läslistan just nu, men jag antar att något inom mig söker hemtam trygghet och måttligt omskakande input. Inte vet jag. Å andra sidan så ÄR zombieana, populärvetenskap och tågnörderi OCKSÅ normalt hemtamt och tryggt för mig, så den förklaringen håller inte riktigt heller.
Nåväl. Nu är det så här.
Vad lockade i Lucy Dillons ”The Secret of Happy Ever After” då? Ja, inte var det de sköna personligheterna (som ärligt talat är rätt jäkla dötrista och mallat förutsägbara). Inte heller baaara det fakum att den ploppade upp och var skamlöst billig på amazon.
Det som drog var faktiskt det otroligt lockande (nästan lika spännande som det där med att bygga upp ett nytt liv efter apokalypsen och egentligen inte helt olikt) konceptet med en frustrerad f d hemmamamma som tar över en konkurshotad liten bokhandel i en likaledes liten engelsk håla och huuuur ska det gåååå?
(ja, gissa hörni!)
Kvinnan – vars namn jag har glömt redan en vecka efter att jag läst ut boken (det säger något, va?) – älskar precis som jag barn- och ungdomslitteratur, och för alla oss som dyrkar C S Lewis, Edith Nesbit och L M Montgomery så är detta en skön walk down memory lane.
Relationerna? Ointressanta.
Bokhandeln? LJUVLIG. DET koncepetet tangerar mina egna galna drömmar som aldrig kommer bli annat än drömmar för det där håller faktiskt bara i en nuttenuttig roman (jag läser en tokvrålhimlacynisk sarkastisk bok som driver med självhjälpslitteratur nu, det hörs nästan va?) och det vet faktiskt ALLA (speciellt alla som driver försöker driva en butik som INTE sorterar in under Akademibokhandeln eller Bokia).
Med tvekan godkänt. Jag erkänner flat out att jag ÄLSKADE Dillons bok om hundar och krossade hjärtan, men detta (trots att storyn utspelas i samma lilla håla och Rachel dyker upp i en liten liten hundrelaterad biroll) var inte alls lika bra. Nä. Så det så.
Dannyboy på flykt från byteshyllan
Jag vet inte om det var inspiration eller ett rent sammanträffande, men några dagar efter att jag hade placerat ”Vi har redan sagt hej då” i byteshyllan på jobbet så såg en okänd kollega till så att den fick sällskap av Åbergs första roman, ”Dannyboy och kärleken”. Kul! Jag hade den hemma från bibblan när den var nyutgiven, men den åkte tillbaka till biblioteket oläst då. Det händer pinsamt ofta att jag överskattar min lediga tid och får lämna tillbaka saker olästa. Umpf.
”En ung man iförd frack flyr längs Uppsalas gator. Han är på väg mot stationen, kan inte stanna kvar. Han tar tåget mot huvudstaden.
I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Det är nog nu. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.
På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser snart att de bara har varandra att hålla fast vid. De beslutar sig för att dricka sprit och förbli anonyma.
Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn. Det är en historia om två människor som försöker undvika det förflutna genom att maniskt leva i nuet.
Det är en roman om en vandring genom Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk på Kvarnen. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld. Om Pet Shop Boys.
Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt.”
Det funkar. Det är inte bara mörker och vinterkyla som gör att jag uppskattar möjligheten att dyka ner i ett varmt majdygn i Stockholm. Jag vill verkligen veta vad som får en människa att dra från plånbok, mobil och nycklar hem – allt det där som normalt ger folk panik att vara utan (eller så är det bara jag som är jäkligt anal). Jag vill också veta varför kvinnan han möter vill kasta sig framför ett tåg. Jag vill VERKLIGEN veta vems plånbok de snor (och fnissar gott åt den ljuvliga episoden på älskade fjolljollen). Det funkar och den är lagom lång och lagom igenkänningsbar (inte för att jag har sprungit gatlopp i frack eller planerat att kasta mig framför tåget) och jag gillar Daniels teknik att låta både tankar och repliker ta slut mitt i, det är ju så det ofta är i
(haha, skojigt va?)
Och jag gillar frånvaron av övertydlighet i slutet. Frånvaron av tvång om att skriva oss mer än bara just Det Där Dygnet på näsan. Många skulle ha lockats att fortsätta lite till. Jag tyckte mycket mer om den här boken än om ”Vi har redan sagt hej då”, oklart varför, men så var det.
PS Och så undrar jag om det är Iris från ”Vi har redan…” som delar Dannyboys galna dygn i Stockholm.
PPS Missa inte låtlistorna till romanerna
PPPS Om du vill läsa dem på skärmen så kan du ladda ner dem gratis från Daniels hemsida. Man kan ge donation om man vill, men antipiratbyrån kommer inte att lägga klipulver i din underklädeslåda om du väljer att INTE göra det.
PPPPS Dannyboy går tillbaka till byteshyllan på måndag, för jag tycker om tanken på att den ska få sällskap av ”Vi har redan” igen, så att nån annan också kan läsa båda i (nästan) ett sträck och också tänka ”Iris eller inte?”. Fast det gör man kanske inte om man läser dem i rätt ordning. Eller så förstår man flat out att det ÄR så om man läser dem i ”rätt” ordning. Det kanske bara är jag som är jäkligt trög.
PPPPPS Och så undrar jag om jag valde fel nation. Kalmar låter roligare än V-Dala. Fast som överårig student 2003 var jag förmodligen fel för båda 😉
att resa i tanken är aldrig fel…
…att göra det med hjälp av ljuuuuuuvliga bilder är ännu bättre. Åh, det var en ren slump att jag fick upptäcka Miroslav Saseks reseböcker för barn. Ja, för barn och för vuxna som älskar vackra bilder. Och vackra städer. Och roliga bildtexter.
(um, nu när jag tänker efter: finns det folk som inte älskar sånt?)
Det är Stället som har slagit till igen. Bok-oulet-paradiset i Sigma, Västerås.
Jag hade lyckats hålla mig därifrån i flera dagar när kollegan Anette ropade på mig. ”Kom och kolla!”. Med sig hade hon Miroslav Saseks böcker om Rom och Paris. Jag bläddrade och ni vet hur det sägs: ”you had me at hello” – ja, han fick mig på första bilden. Böckerna producerades under sent femtiotal och tidigt sextiotal, så jaaaa, stilen är helt rätt. Mad Men goes travelling.
30 kronor styck kostade de. Ännu har jag bara hittat just Paris och Rom, men jag vill ha böckerna om London och New York också (…märkligt nog så är det LÅNGT från de roligaste eller snyggaste bilderna de har lagt upp på den där hemsidan, men bildgoogla på Miroslav Sasek så ska du få se på grejor…!). MINST.
Som tur är så finns de till fullpris på både amazon och adlibris om min magiska butik för en gångs skull skulle fallera.
Sasek skrev allt som allt 18 böcker i serien ”This is…”. Man borde ha dem alltihop, även om en del titlar lockar mer än andra. Jag vill rent av köpa TVÅ av varje, en att bläddra i och en att slakta för att göra massor massor av små underbara tavlor av. Favoritplatser i snygg tolkning, det är bästa sortens food for thought.
Som extrabonus så är han en jäkel på att teckna katter också, och han smyger in dem både här och var. Katter, tåg och tunnelbana. Det är han extra bra på.
Fem tummar upp. Jag älskar detta! GRATTIS Tukan Förlag som ger ut böckerna igen – hoppas hoppas att det blir en succé. Jag återvänder till Sigma så snart som möjligt, de här böckerna ska jag samla på hög. Bättre gåvor till barn (både såna som är 6 år och såna som är 36, 46, 56 år… ja, ni hajar, ALLA som har känsla för BRA saker) är svåra att hitta.
redan fredag?
Denna helg ska vi bara vara H_E_M_M_A. Vi ska inte till vare sig Värmland eller Västergötland (fast jag har iofs hunnit med en snabbvända till Norrbotten under veckan, vilken globetrotter man är va! riktigt riktigt roligt i Luelå var att ett gäng kramar av Åsa H, vi har kommunicerat i mååååånga år men aldrig setts förut).
”Hemma” betyder läsa och SKRIVA (…och testa nya espressomaskinen som tjohoooooo damp ner i går). Min försummade stackars bokblogg ska få leva upp en smula. Tills dess blir det snabbrapport i punktform:
* tyska läsprojektet: jag köpte en Julie Zeh från en av de ljuvliga tiokronorslådorna ni-vet-var i går. Den är ganska tjock, men skam den som ger sig. Köpte något annat alldeles uuuuunderbart också, men det förtjänar en egen RIKTIG bloggpost senare i kväll.
* byteshylleprojektet: jag var rädd att det skulle dö en stilla död när nyhetens behag har lagt sig, men icke. Det både tillkommer och försvinner böcker. Jag har plockat åt mig en del kul – bl a Daniel Åbergs Dannyboy och kärleken (den dök upp där dagen efter att jag hade satt dit Vi har redan sagt hejdå :)). Me happy! Varje vecka som byteskulturen ännu lever är en glad vecka för mig.
*Auuugust: ännu opåbörjad i pappersvariant, men jag följer honom på fejjan. Ockulta dagboken ÄR stundtals alldeles galet underbar.
”Ich bin ein Berliner”
Det är klart nu att det blir Berlin i ett heeeeelt dygn i början av februari. Sehr gut. Jag HOPPAS hinna in i stora-bokhandeln-på-hörnet nu när jag ändå ska bo i kvarteret brevid (det är faktiskt jobb inplanerat senare än 19.00 [när butiken stänger] men man kan hoppas på en snar ändring av den planen, det räcker väl fint att jobba till 17.00 den dagen? ;)).
Just nu formas det återuppväckta tyska ordförrådet till en absurd men intressant blandning. I Amelie Frieds krönikor förekommer en del relativt kvinnospecifika ord – faktiskt, fast egentligen avskyr jag att säga så – som man sällan ser eller hör i mina kretsar (”vidjesmal” t ex). I dag satt jag och letade efter lämpliga checklistor att referera till och snubblade då över ordet Fahrgastraumseitenfenster som, om man är i min bransch, går att förstå även om man (åtminstone inte jag) inte riktigt hade gissat att det är exakt så man benämner fönstren i kupén.
eat your heart out (en gång till)
70 spänn. Sjua nolla. Hör du det Jonny? 😉
Omslaget allena var ju värt 10 spänn. Minst. Kult! Raooorrrr….!
bekännelser, del 9845608
(detta blir min egen variant av En dåres försvarstal, tror jag, en återkommande bekännelseföljetong som icke står Strindberg efter… eller jo, OK då, men ändå)
On the positive side: jag raderade två mail från amazon OLÄSTA i dag. Rubrikerna var lockande nog för att jag skulle inse att det var bäst så.
On the somehow positive, but, eeeeeeeh, going-against-my-promises-side: Det kom ut en tant på gatan och slet in mig på bokoutleten igen. Jag borde ha sparkat ner henne och sprungit ut igen, men så taskig kan man ju inte vara.
Det blev ”bara” sju böcker (varav en del till K). Just nu fanns t ex massor av Guilermo del Toros ”The Fall” for tio spänn styck. De hade fått in nytt, men tyvärr vräkt ut dem så att det var massor massor av samma böcker som täckte (de presumtiva) fynden under. Jag grävde mig svettig, men besinnade mig sen.
INGEN tysk läsning i går. Jag gjorde färdigt ett annat beting: vi blev äntligen äntligen färdiga med tömning och städning av mammas lägenhet… känslan kan inte beskrivas. Färdigt. Det är FÄRDIGT.
PS jag kanske filade lite på sanningen där uppe, men det BLEV i alla fall bara sju böcker. Sju böcker, sjuttio spänn. Tjohej. Intressant (alternativt irriterande) var att de hade en nyutkommen William Golding (ja, ny återutgivning av Det nya folket) som jag beställde nyutkommen och betalade fullpris för strax före jul. Nu tio spänn. Mrrrrrpf.
mysteriet tätnar…
Zombiebok nummer två ivägskickad till en intet ont anande, tror jag, bokstorasyster. Hon kan tänkas vara aningens mer skeptisk till hela genren än Bokmoster är, men man ska aldrig säga aldrig. Jag gjorde ett riktigt riktigt rosa paket av den. Mottagaren är inte direkt nån ceriserosa kvinna, men det tuttenuttiga omslagspappret kanske kan få henne att acceptera det stundtals blodiga innehållet (men det är så mycket MER än blod, det är kul och smart också :)) trots allt. Och gör hon inte det så kan den alltid få vandra vidare till NÄSTA boktok. Vandringsböcker ftw!
Marilyn – on, off, on, off
On off on off i all ära, hon är ALLTID en legend men det där riktiga strålkastarljuset går ju i vågor om kanske… tja, tio år? Joyce Carol Oates ”Blonde” (jag älskade den, men hade svårt att koppla den till Marilyn) drog igång en våg när den gavs ut, nu är det filmen som drar igång nästa våg (jag med nollkollen trodde att det var utgivningen av ”Fragments” som var The Thing, jag hade inte ens koll på att det skulle göras en film av Colin Clarks ”My Week With Marilyn”).
Jag varvar Amelie Fried, Peter Robinson (”Before the Poison” – skulle vilja beteckna den som en mycket trevlig nytändning!) och just ”Fragments” just nu, det är en underbar bok att varva med. Många många vackra bilder på en läsande Marilyn (hon var en av oss, en BokTok) och just fragment av hennes egna texter.
Hon skrev på allt hon kunde hitta, lösa lappar, i halvfyllda anteckningsböcker (hon var som jag, började på nya hela tiden), på hotellbrevpappar… efter hennes död fick vännen Lee Strasberg ta över bl a en låda med hennes favoritfoton och texter. När han i sin tur dog kände hans hustru att man borde göra något av det, så hon gav grejorna till vännen Stanley Buchthal som i sin tur nu står bakom boken.
Spekulativt? Kanske. Förmodligen.
Var den värd de 15 pund jag betalade för den på Amazon? Otvivelaktigt.
Jag är ingen Marilyn-tok som slukar allt av eller om henne, men visst fascinerar hon. Dels för att hon är stört omöjlig att ta ögonen ifrån, dels för att hon var en (om än långt ifrån den enda) much-more-than-meets-the-eye-kvinna.
Hon ogillade Hollywood och startade sitt eget produktionsbolag i New York tillsammans med en vän (long before Madonna ;)), det retade gallfeber på Industrin – sånt är skoj. Man kan knappast klandra henne. New York vs Kalifornien, 100 – 0 till New York säger jag (fast jag aldrig har varit i Los Angeles, så jag kanske borde hålla näbben).
Nuförtiden tillåts (!) kvinnliga skådespelare vara ”komplexa” (nu ska vi se det med konservativa 50-talsögon, själv ser jag inget komplext med att vara smart och sexig på samma gång, det gör knappast du heller), sexsymbol går ihop med mångsbarnsmamma och eller intellektuell och eller det ena och det endra, men på 50-talet var det ju inte riktigt så. Stanna där du fackats in, kvinna!
Vad som egentligen hände 1962 får vi väl aldrig veta, men det hade varit intressant att se vart Marilyn skulle ha tagit vägen om hon fått leva. Skulle hon ha blivit en sorglig Anita Ekland-figur, en överlever-allt-med-stil a la Sophia Loren eller ett sönderopererat vrak a la Michael Jackson?
bekännelser i korthet, nu igen
Byteshyllan är stor och grann – när jag klev in i fikarummet i går (äntligen kom jag ihåg att ta med mig Kadefors, Åberg och Simmons till hugade spekulanter. japp, simmons, hyllans första zombiebok. hohoho.) blev jag alldeles paff, för där stod en NY hylla, mycket större. Vår tomtenisse – en av de rara vaktisarna – hade ömsint ställt in alla böckerna prydligt i den nya hyllan. Anette ringde dem om en ny hylla onsdag em, före åtta morgonen efter var det alltså klart. Det ingick INTE i hustomtens åtagande att fixa flytt av böckerna, men han gjorde det ändå, utan att ens komma förbi och skryta om det. Wow. Om bara helpdesken kunde vara lika snabba när nätverket skiter sig? 😉
Jaaa, i allafall, i dag när jag gick och hämtade eftermiddagskaffe så var nästan tre av fyra hyllor i den NYA hyllan fulla (nån har t o m ställt dit skivor!). Vart ska detta sluta? Får vi ens plats med kaffeapparaterna i fikarummet framåt juni?
Men jag är inte missnöjd. I går fyndade jag t ex Grabben i kuvösen brevid av Jonas Helgesson. Den ska gå till min sjuksköterskestuderande halvsysterdotter sen, om hon vill ha den.
—
Jag får gå OMVÄGAR runt Sigmahuset nu. Jag KAN bara inte köpa ännu fler böcker.
Än.
Men nästa vecka måste det väl vara OK?
Två av böckerna är ivägskickade redan, tre till ska skickas i morgon. Det ger ju utrymme för, öhm, åtminstone fem nya kap, eller huuuuur?
—
Jag gnällde – i går, tror jag – om att jag aaaaaldrig får åka till Berlin nuförtiden. Man vill ju inte tro att gnäll lönar sig, men i dag fick jag besked om att jag kan besöka den fiiiina bokhandeln på Ku´damm, vaddennuhetermenjagminnsjuvardenligger, den 1-2/2. Ja, öh, jag ska väl jobba OCKSÅ. Ju. Men ändå. ”Äntligen!”, som man säger.
Ockulta dagboken – August BLOGGAR!
Det var ju inte många dagar sen jag ylade om att Aaaaauuugust är en av mina teoretiska drömbloggare (kunde ha varit, om han inte varit död) – och si, det är ju NÄSTAN verklighet tack vare Liljevalchs.
Tack till Bokmoster för tipset: August 2012 – en LYSANDE idé! Han finns på fejjan också, om du hellre vill följa honom där. Jaaa, han finns på Twitter också.
grrrmrrrrf
Den klassiska kommentaren ”Åh, jag skulle också gärna läsa böcker men du vet jag har BARN, så jag HINNER inte” får mig numera bara att le stelt. Förr kanske jag försökte kontra med att ”ja, vad synd, jag har kompisar med barn som kan läsa så de har ju tur då” eller nåt, men jag orrrrrkar inte ens längre. Den kommentaren är NÄSTAN lika dryg som den där ”åh, tänk att du orkar sitta still och bara LÄSA, sånt har jag inte ro i kroppen att göra”.
Barnkommentaren fick jag så sent som i morse, och det enda jag kan undra är varför man ”oprovocerat” känner att man måste berätta för mig att man vill läsa men inte har tid? Jag frågar inte folk om de läser, det är när jag själv t ex kommer med en påse böcker (eller som i morse, stod och satte in nya böcker i byteshyllan) som de där kommentarerna poppar upp som ett brev på posten.
Jag funderar på att börja säga ”Åh, jag skulle så gärna ha barn men jag har inte TID, du vet jag läser böcker” nästa gång som nån random förälder berättar om 1,5-åringens äventyr med grötskålen för nte gången. Vad tror ni om det?
men det blev ett byteshylle-skriiiik också
VEM har ställt dit denna bok från Livets Ords förlag – det undrar vi alla. Åtminstone de jag har pratat med. Det är en bok om hur man med Guds hjälp kan lära sig att hålla truten i styr och den känns ju snudd på personligt riktad 😉
Vad får man för 260 spänn nuförtiden?
Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):
En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).
2-6-0 kronor.
…och så till den RIKTIGA bekännelsen
Man ska inte lyssna på sina kolleger. Aldrig. Det blir tungt. Det blir dyr… nä, det blir ju inte alls dyrt, det blir tämligen underbart, men TUNGT.
”Har du varit inne i outleten i Sigma?” undrade en kollega på förmiddagen. Gah, den hade jag förträngt (om man nu kan förtränga en sån sak). Och jag skulle ju INTE dit. INTE. Absolut INTE dit på lunchen.
Men titta kan man ju alltid. Efter en stund hade jag ”tittat” så mycket att jag var tvungen att hämta en korg (låt mig avslöja att det var tur att de inte hade KUNDVAGNAR).
Slutnotan landade på 260:-, 20 st böcker (varav – mind you! – fyra stycken, minst, ska skickas iväg till andra med en gång) tyngde påsarna på tillbakavägen och då kan jag meddela att jag utan tvekan hade kunnat köpa lika mycket till. De har MASSOR av bra engelska pocket (om man gillar det som en del kategoriserar som ”skum” litteratur – sf, fantasy, urbanfantsy, zombieana, horror, vampyrer… men också mycket crime och t o m en del chick lit) för tio spänn stycket. Gah!
Enligt uppgifter får de in nya leveranser varje vecka, och de ska hålla öppet åtminstone tre-fyra måander till.
OK, det är dags att börja leta efter en herrgård…
Biblioholistens bekännelser, del x
Man testar det där med sängen + tysk kåserisamling + nyinköpt lexikon. Jag gick och lade mig tiiiiidigt i går bara för att tyskamysa!
Njäääää. Jag köpte inte det största (vilket på sätt och vis retar mig, för redan i går kväll fann jag tre ord som INTE fanns med i Norstedts lilla lexikon), just för att det skulle gå att hantera i sängen (tyst, snuskhummer!), men t o m det var för klumpigt. Bok i ena handen och lexikon i andra och så bläddra och leta mitt i det, nope. Isåfall får jag ympa in bläckfiskgener (det borde jag iofs ha insett redan från början med tanke på att jag har den där anatomikursen från 2003 i bagaget).
Nästa strategi är: läsa några kapitel (tre st igår – check!), sedan läsa igen och lista okända glosor INNAN jag går och lägger mig dagen efter. Ja, jag handskriver glosorna, såklart. Se + skriva + se igen = involverande av fler sinnen = större chans att jag minns. Jag är en glosnörd. Jag avskydde att göra läxor (eh, jag GJORDE inga förrän jag tvingades till det ty på läkarlinjen kom man inte undan hemmastudier) men GLOSOR gillade jag. Det är nåt med ordningen. Min inre autist älskade (älskar) ordningen. Den normalt slarviga handstilen blev FIN när jag skrev glosor.
don’t call me babe
Hahaha, vi får skaffa en större hylla för nu är den första byteshyllan i fikarummet full (den är väldigt liten, måste jag påpeka, inte mycket mer än en glorifierad hurts)!
Nån har lagt dit en massa Ruth Rendell på engelska sen i går, tjohooo! Vår konsult Ö kom förbi när jag stod där och han sa ”ååååh, jag har tre LÅDOR böcker hemma som jag gärna tar hit, för man får inte KASTA böcker men ge bort dem kan man! (helt korrekt).
Folk säger ”GUD vilken bra idé” och jag blir så otroligt glad för jag trodde verkligen for real att vi bara var en bunt på fyra-fem ”närmast sörjande” som skulle bry oss. Plötsligt kliver oväntade människor ut ur boknördsgarderoben. Snart gör vi speciella boknördstecken till varandra när vi möts i korridoren, tror jag. Fast nu när vi är så många öppna bokfetishister så kanske vi kan strunta i det hemliga.
46 böcker i hyllan nu!
—
Tyskan då? Jo, jag läste två kapitel i går innan jag ”fick” fortsätta med Peter Robinsons senaste. Det gick långt över förväntan!
Min taktik är att jag läser kapitlen – några i taget – som de är, sen går jag tillbaka några dagar efter med lexikon i högsta hugg för att se om det jag trodde att jag förstod ändras 😉
Återigen: tack Sussi för att du äntligen satte fart på mig. Att polera upp tyskan är en arbetsrelaterad fördel både på nuvarande tjänst och på, hum, eventuella andra just nu intressanta arbetsplatser.
dags att (kanske) äta humble pie…!
Jahaja, ja. Nu är det upp till bevis.
När folk ylar över att är de tveksamma/rädda för att försöka läsa böcker på engelska så bräker jag att ”nähähäääääe, DEEEEET ska du inte vara, man vänjer sig jättesnabbt!”.
Jag var duktig på tyska en gång i tiden. I Kina kom en del av det tillbaka (! ja, det där lät förmodligen inte helt logiskt, men jag satt som ensam svensk omgiven av en bunt tyskar och då var det bara att anpassa sig), ännu lite har kommit när jag varit i Berlin. Jag har läst en del på tyska webforum. Nästa steg ÄR onekligen att läsa något litet skönlitterärt på tyska också – det har jag tänkt länge. Uff.
Nu gjorde Bokmoster slag i saken. Jag pep lite svävande om att ”man kanske kan börja med nån simpel chick lit…!?” och tänkte att jag skulle klara mig (!) tills nästa Berlinresa, men si i dag låg ett paket i brevlådan. Bokmonste… förlåt, BOKMOSTER, den rara, hade skickat en kåserisamling till mig! Kåserier är onekligen jäkligt bra att börja med. Man kan ta det pö om pö utan att behöva försöka komma ihåg handling och sammanhang.
Jodå. Det ska nog funka, det här. TACK Sussi!
min baby växer!
Under jullovet började jag spinna idén om en byteshylla på jobbet, och i dag – en vecka efter lanseringen – står det redan 35 böcker i hyllan! Där finns böcker på svenska, norska (!) och engelska, och inte bara skräp heller – man hittar bl a Oryx och Crake av Margaret Atwood, en av mina absoluta favoritböcker (nej, det var inte jag som ställde dit den). KUL!
Guldet blev till sand
Uhuuuuhuuuuhuuuuu. Min älskade Miracle on Regent Street höll INTE hela vägen.
Först föll jag STENHÅRT, en kvinna som i hemlighet förändrar både sitt och andras liv, en kvinna med rolig och säker smak för vintage-stil, snart jul (VARFÖR älskar jag att läsa om det när jag snudd på avskyr julen ”live”?) i en av världens bästa städer, ett risigt varuhus som kanske kanske kan räddas med lite list yada yada. Kul. Småputtrigt.
Men så fick jag spunk på att Evie bara var så jäkla flat och självutplånande. Det jag trodde var en mysfemma blev till en simpel OK-då-bara-för-att-det-är-London-trea. Frågan är om det var boken eller jag som förändrades under resans gång?
…men omslaget är fortfarande gulligt. GULLIGT.
Och vad läser jag nu? En Lucy Dillon. Set in England. Om en singelkvinna. OCH en affär. Det är en bokhandel denna gång, ber jag att få påpeka. Många fina barnboksreferenser. Micket micket bjaaaa, fortfarande (på sidan 307 av 492), men det hindrar ju inte att sur-Sivan hinner titta fram igen innan boken är slut 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 