Arkiv för januari, 2012

jag har en ny idol

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. En av mina ljuvligt boknördiga kolleger från back in the days har en son som går i ettan (HUR gick tiden så fort?). I dag hade de börjat med bokstaven U, och majen frågade om nån kunde ett ord på just U. Henriks son Arvid svarade helt iskallt ”Usurpator”. Han är KUNG! De flesta vuxna svenskar vet inte ens vad det är.

Livet var rätt trist det första året när man kunde läsa innan man började skolan, men så lillagammal som Arvid var jag INTE.

(jo, mamma och pappa fick erbjudandet om att jag skulle få börja direkt i tvåan, men de tackade nej. det var nog tur det eftersom jag alltid var minst i klassen t o m när jag gick med min EGEN årskull. tillsammans med 67:orna hade jag blivit KANINMAT. Ja, så råkade jag skriva, och det var ju rätt kul, fast egentligen menade jag KANONMAT.)


Maybe I’m just not THAT into that book

Jag kommer INTE ihåg var jag läste om den först – men titeln Maybe Life’s Just Not That Into You (when you feel like the world’s voted you OFF) tilltalade mig omedelbart. En titt på beskrivning och omslag (…uuuuhuhu, den lilla lilla rara sköldpaddan … tulle :´-), så där har man minsann känt sig ibland) var spiken i kistan. Jag har glott på den i över ett år (ska den ALDRIG gå ner i pris?) men till slut slog jag till på den TROTS att jag fick ge £11 för den.

Författarna har skrivit manus till både Jay Leno och Bob Hope i det förflutna. Jag tänkte mig något lite åt Ehrenreich-hållet men ännu mer sarkastiskt och roligt och draget in absurdum (Ehrenreichs bok är ju en saklig men icke desto mindre rätt komisk titt på hela positive thinking-grejen).

Det var INTE vad jag fick. Det var inte EN uttänkt bok, det var en bok som samlade drygt 50 korta beskrivningar/pastischer på redan nu existerande självhjälpsböcker. Lite billigt trick.

Små korta snuttar på en halv till två tre sidor per ”bok” – egentligen inte SÅ svårt att göra (eller så överskattar jag min egen kreativitet). Jag har haft mer roligt åt J K Rowlings varianter i Harry Potter-böckerna (”Men Who Loves Dragons Too Much” och alla andra söta böcker som den ständigt lika missförstådde monsterälskaren Hagrid skulle behöva läsa lite noggrannare) och otaliga äro de studenttidningar som bjussat på vassare satir än detta.

Tumme ner.

Tur att jag har nåt annat att garva åt. Sjuk TV-serie. Tokrolig dagbok.


Ich steeeeerrrrbe (får man sova nu?)

Nu är det så där igen, att jag är vrålpigg halv fyra på morgonen, så det blir massor läst (nåt ska man väl göra när man känner sig ensam vaken i hela världen mitt i kalla vinternatten), men när jag så kommer hem vid halv sju sju efter jobb och handling så är orken att SKRIVA om det jag läser fullständigt väck. Eller weg, som man säger på tyska 😉 I morgon natt är det ju gubevars i Berlin jag ligger sömnlös. Sömnlös i Berlin låter ändå glammigare och mer dekadent än sömnlös i Surahammar, även om den snygga alliterationen uteblir. Hur glammig en hel dag sittande i MÖTE blir efter en sömnlös natt tar vi en annan gång.

I alla fall. I natt skrattade jag högt (tur att vare sig K eller katterna vaknar) åt Karl Pilkingtons ”An Idiot Abroad”. Jag funderade lite till på ”Maybe Life’s Just Not Into You” som jag läste igår när jag var vaken mitt i natten. Den skrattade jag INTE åt fast det var alldeles det jag SKULLE göra (det hade både jag och författarna tänkt, tror jag).

Men det tar vi i kväll. Om jag är vaken.


en dåres försvarstal, del 495604967

Jag ställde in sju böcker i byteshyllan i dag, visst betyyyyyder det att jag får gå till Stället på lunchen?

(Nehej, inte det nej. *plut*)

I dag blev det allt från Dannyboy till Hanif Kureishi via Denise Mina. Rätt bra kap om jag får säga det själv!


djupt därnere i gullegullträsket

Jag är lite paff själv över alla chick littare som slinker med på läslistan just nu, men jag antar att något inom mig söker hemtam trygghet och måttligt omskakande input. Inte vet jag. Å andra sidan så ÄR zombieana, populärvetenskap och tågnörderi OCKSÅ normalt hemtamt och tryggt för mig, så den förklaringen håller inte riktigt heller.

Nåväl. Nu är det så här.

Vad lockade i Lucy Dillons ”The Secret of Happy Ever After” då? Ja, inte var det de sköna personligheterna (som ärligt talat är rätt jäkla dötrista och mallat förutsägbara). Inte heller baaara det fakum att den ploppade upp och var skamlöst billig på amazon.

Det som drog var faktiskt det otroligt lockande (nästan lika spännande som det där med att bygga upp ett nytt liv efter apokalypsen och egentligen inte helt olikt) konceptet med en frustrerad f d hemmamamma som tar över en konkurshotad liten bokhandel i en likaledes liten engelsk håla och huuuur ska det gåååå?

(ja, gissa hörni!)

Kvinnan – vars namn jag har glömt redan en vecka efter att jag läst ut boken (det säger något, va?) – älskar precis som jag barn- och ungdomslitteratur, och för alla oss som dyrkar C S Lewis, Edith Nesbit och L M Montgomery så är detta en skön walk down memory lane.

Relationerna? Ointressanta.

Bokhandeln? LJUVLIG. DET koncepetet tangerar mina egna galna drömmar som aldrig kommer bli annat än drömmar för det där håller faktiskt bara i en nuttenuttig roman (jag läser en tokvrålhimlacynisk sarkastisk bok som driver med självhjälpslitteratur nu, det hörs nästan va?) och det vet faktiskt ALLA (speciellt alla som driver försöker driva en butik som INTE sorterar in under Akademibokhandeln eller Bokia).

Med tvekan godkänt. Jag erkänner flat out att jag ÄLSKADE Dillons bok om hundar och krossade hjärtan, men detta (trots att storyn utspelas i samma lilla håla och Rachel dyker upp i en liten liten hundrelaterad biroll) var inte alls lika bra. Nä. Så det så.


Dannyboy på flykt från byteshyllan

Jag vet inte om det var inspiration eller ett rent sammanträffande, men några dagar efter att jag hade placerat ”Vi har redan sagt hej då” i byteshyllan på jobbet så såg en okänd kollega till så att den fick sällskap av Åbergs första roman, ”Dannyboy och kärleken”. Kul! Jag hade den hemma från bibblan när den var nyutgiven, men den åkte tillbaka till biblioteket oläst då. Det händer pinsamt ofta att jag överskattar min lediga tid och får lämna tillbaka saker olästa. Umpf.

”En ung man iförd frack flyr längs Uppsalas gator. Han är på väg mot stationen, kan inte stanna kvar. Han tar tåget mot huvudstaden.

I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Det är nog nu. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.

På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser snart att de bara har varandra att hålla fast vid. De beslutar sig för att dricka sprit och förbli anonyma.

Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn. Det är en historia om två människor som försöker undvika det förflutna genom att maniskt leva i nuet.

Det är en roman om en vandring genom Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk på Kvarnen. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld. Om Pet Shop Boys.

Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt.”

Det funkar. Det är inte bara mörker och vinterkyla som gör att jag uppskattar möjligheten att dyka ner i ett varmt majdygn i Stockholm. Jag vill verkligen veta vad som får en människa att dra från plånbok, mobil och nycklar hem – allt det där som normalt ger folk panik att vara utan (eller så är det bara jag som är jäkligt anal). Jag vill också veta varför kvinnan han möter vill kasta sig framför ett tåg. Jag vill VERKLIGEN veta vems plånbok de snor (och fnissar gott åt den ljuvliga episoden på älskade fjolljollen). Det funkar och den är lagom lång och lagom igenkänningsbar (inte för att jag har sprungit gatlopp i frack eller planerat att kasta mig framför tåget) och jag gillar Daniels teknik att låta både tankar och repliker ta slut mitt i, det är ju så det ofta är i

(haha, skojigt va?)

Och jag gillar frånvaron av övertydlighet i slutet. Frånvaron av tvång om att skriva oss mer än bara just Det Där Dygnet på näsan. Många skulle ha lockats att fortsätta lite till. Jag tyckte mycket mer om den här boken än om ”Vi har redan sagt hej då”, oklart varför, men så var det.

PS Och så undrar jag om det är Iris från ”Vi har redan…” som delar Dannyboys galna dygn i Stockholm.

PPS Missa inte låtlistorna till romanerna

PPPS Om du vill läsa dem på skärmen så kan du ladda ner dem gratis från Daniels hemsida. Man kan ge donation om man vill, men antipiratbyrån kommer inte att lägga klipulver i din underklädeslåda om du väljer att INTE göra det.

PPPPS Dannyboy går tillbaka till byteshyllan på måndag, för jag tycker om tanken på att den ska få sällskap av ”Vi har redan” igen, så att nån annan också kan läsa båda i (nästan) ett sträck och också tänka ”Iris eller inte?”. Fast det gör man kanske inte om man läser dem i rätt ordning. Eller så förstår man flat out att det ÄR så om man läser dem i ”rätt” ordning. Det kanske bara är jag som är jäkligt trög.

PPPPPS Och så undrar jag om jag valde fel nation. Kalmar låter roligare än V-Dala. Fast som överårig student 2003 var jag förmodligen fel för båda 😉


att resa i tanken är aldrig fel…

…att göra det med hjälp av ljuuuuuuvliga bilder är ännu bättre. Åh, det var en ren slump att jag fick upptäcka Miroslav Saseks reseböcker för barn. Ja, för barn och för vuxna som älskar vackra bilder. Och vackra städer. Och roliga bildtexter.

(um, nu när jag tänker efter: finns det folk som inte älskar sånt?)

Det är Stället som har slagit till igen. Bok-oulet-paradiset i Sigma, Västerås.

Jag hade lyckats hålla mig därifrån i flera dagar när kollegan Anette ropade på mig. ”Kom och kolla!”. Med sig hade hon Miroslav Saseks böcker om Rom och Paris. Jag bläddrade och ni vet hur det sägs: ”you had me at hello” – ja, han fick mig på första bilden. Böckerna producerades under sent femtiotal och tidigt sextiotal, så jaaaa, stilen är helt rätt. Mad Men goes travelling.

30 kronor styck kostade de. Ännu har jag bara hittat just Paris och Rom, men jag vill ha böckerna om London och New York också (…märkligt nog så är det LÅNGT från de roligaste eller snyggaste bilderna de har lagt upp på den där hemsidan, men bildgoogla på Miroslav Sasek så ska du få se på grejor…!). MINST.

Som tur är så finns de till fullpris på både amazon och adlibris om min magiska butik för en gångs skull skulle fallera.

Sasek skrev allt som allt 18 böcker i serien ”This is…”. Man borde ha dem alltihop, även om en del titlar lockar mer än andra. Jag vill rent av köpa TVÅ av varje, en att bläddra i och en att slakta för att göra massor massor av små underbara tavlor av. Favoritplatser i snygg tolkning, det är bästa sortens food for thought.

Som extrabonus så är han en jäkel på att teckna katter också, och han smyger in dem både här och var. Katter, tåg och tunnelbana. Det är han extra bra på.

Fem tummar upp. Jag älskar detta! GRATTIS Tukan Förlag som ger ut böckerna igen – hoppas hoppas att det blir en succé. Jag återvänder till Sigma så snart som möjligt, de här böckerna ska jag samla på hög. Bättre gåvor till barn (både såna som är 6 år och såna som är 36, 46, 56 år… ja, ni hajar, ALLA som har känsla för BRA saker) är svåra att hitta.