hmf
Min sambo retstickan sa nåt om att ”jaaaaa, det är såna böcker ni läser i den där bokklubben va?” (han syftar på en visst mörk bokklubb för snobbiga monsterdiggare som jag är alldeles skit-tok-gör-jätte-bamselycklig över att ha blivit upptagen i ;)) men jag låter mig inte provoceras ty den ljufvliga chick-lit jag läser nu skäms jag inte det MINSTA över. Den är wunderbar!
Snart jul, vintagekläder, London. Smarr smarr smarr.
Det är då man bara får TA det där med att vår planerade nyårskväll framför öppna spisen sket sig (ja, vi kan väl sitta där – men inte elda ty nån pippifuggel har byggt bo i skorstenen så det ryker in, och det rensar vi INTE ikväll tackarsåmycket).
PS ja, kolla, den är ju tokbillig! detta var ÄNNU ett spontanköp alltså, och den är värd varenda öre.
PPS jag köpte Cat Valente [bokklubbsbok] också, och så tokhåller jag tummar för att bokpratet blir nån gång när jag kan ta mig till huvudstaden
restrospektivt collage, det är väl passande i dag?
(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)
Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)
”‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’
So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…
Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.
Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”
Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).
Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.
Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.
Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.
Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).
När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).
Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?
(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))
(inte så) Anonyma Biblioholister 