Arkiv för 30 december, 2011

det är nog värre att vara nyckelbarn i dag

Det är inget nytt att jag tycker om att läsa barn/ungdomsböcker, allra helst inte när de är skrivna av Sara Kadefors (som onekligen är väldigt bra på både ungdoms- och vuxenböcker). Att vara barn nu är inte som att vara barn då – på många vis – men vissa känslor kan inte tiden rå på. Känslan av frustration när vuxna ljuger, till exempel. Vuxna pratar så himla mycket om att man inte får ljuga, och så gör de det själva på de allra jävligaste vis. Den känslan, den går nog aldrig över.

”En dag ser Siri sin mamma gå in i en port. In i en främmande lägenhet. Inget konstigt med det. Förutom att mamma är på jobbresa i Tokyo. Och det går liksom inte att konfrontera mamma eller pappa. Siri har provat och får bara lögner och leenden tillbaka.

Så när Maggan gång på gång hackar på Leo i klassen och rektorn tar Maggans parti känns vuxenvärlden falsk och kränkande. Tillsammans med Leo, Nizar och Linn, rävungen i den rosa täckjackan, börjar Siri ge igen.

Det som till en början är rätt harmlösa bus på eftermiddagarna efter skolan eskalerar under hösten till aktioner bortom deras kontroll. Och plötsligt är inte Linn någon brunlockig rävunge, utan bara skrämmande gränslös.”

När Siri börjar femman stängs hennes fritids ner. Mamma och pappa är busy, de kommer hem ganska sent på kvällarna och ofta inte alls (de reser mycket, eller… ja). Siri är ju elva, hon är gammal nog att få nyckel runt halsen.

(jag var sju. det var aldrig några problem. jag lärde mig koka korv och värma nyponsoppa men jag bodde iofs nära skolan och alla saker i samhället var inte lika tuffa då, det var dessutom inget konstigt att vara nyckelbarn när man var sju år 1975, tro det eller ej. ni vet, det var på den tiden många av oss mirakulöst överlevde utan bilbälte och cykelhjälm :))

Siri tycker inte om att vara ensam hemma, telefonen ringer och ingen säger något när hon svarar. Det händer flera gånger. Hon gillar egentligen inte Leo och Linn sådär jättemycket men de bor i samma hus och alla verkar vara lika ensamma så… ja. Plötsligt umgås de. Många bra stunder, men också många dåliga, som ger bitter smak i munnen.

”Sandor slash Ida” blev en jättesuccé, den här boken har inte varit lika omgiven av stjärnor och raketer men jag tycker mycket om den. Det är en ont-i-magen-bok men den är fin och jag skulle mycket gärna se den som film.

Nu är frågan: ska den gå vidare till byteshyllan på jobbet (där finns många föräldrar, föräldrar ska läsa den här boken och sedan ge den till sina barn) eller ska jag skicka den till Ks syster Annika som pluggar till lärare? Vi får se.

Annonser