vi har redan sagt hej då – helt rätt i tiden (ja, rent helgmässigt)
(Daniel Åberg. Bokens kulmen utspelas i en tunnelbanevagn på nyårsafton, vältajmat. Fast jag tänkte nöta divanen på nyår. Jag älskar C20, men inte SÅ mycket.)
”Filip har inte haft en flickvän på fem år. Genom strikta regler och en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har han gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad. Eller ja, åtminstone inte SÅ sårad.
Ett par veckor före jul går han på dejt med Iris, en inledningsvis helt planenlig förstadejt som slutar med att hon berättar något som får hans kyliga värld att rämna. Tre veckor senare, bara minuter innan klockan slår nyår, rusar han genom en skog med livet som insats på jakt efter sitt öde.
Det här är romanen om det som hände däremellan. Om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek.
Och om alla jävligheter som känslor för med sig.”
Jag läste någonstans-minns-inte-var att detta ska vara som att få smygtitta in i den manliga storstadsmedelklassens grabbångest-i-huvudet, men jag håller inte helt med. Two can play that game. Been there done that.
Tjejerna i boken är inte heller i alla avseenden omedvetna om spelet. Grabbar, tjejer, vem vill bli övergiven? Det är lätt att tro att det gör mindre ont att dumpa än att dumpas, och att bara ägna sig åt förutsägbart hopplösa projekt för att slippa bli besviken. Been there done that, ja. Men nu är jag 43 år och sitter här jättekloooook (nej, skojade bara) med Kristoffer och fyra katter i mitt hus i Brukshåla (*, men jag är i alla fall 43 år och känner befrielsen i att ha slutat spela spel (klyscha! klyscha! jag anar att en del läsare vill kräkas på mig nu, jag bjussar på det) för är det något man kan vara säker på så är det att spelen sparkar en själv i röven och det götta smakar alltid bara skit.
Så – Filip är fläckvis så jobbig att man vill skaka om honom, texten är stundtals så pretto att man vill fnissa, men inte bara. Det är också smart och lite kul. Alls ingen bortkastad läsning. Ingen behålla-bok, den hamnar i byteshyllan på jobbet (mitt nystartade projekt, vi får se hur länge kollegerna håller intresset uppe, jag har burit dit sex böcker nu) om inte K vill läsa den först.
Extra feature: kapitlen kommer i oordning. Både smart och irriterande. Jag motstod min lätt autistiska sida som ville bläddra om och läsa dem i kronologisk ordning. Kanske bra. Kanske inte.
*) nej, det är inte facit, och jag tar ingenting för givet, allra minst tillvaron som den ser ut nu. ville bara påpeka det.
On a lighter note: detta är andra Massolitomslaget på en vecka som är helt rätt designat för att fånga åtminstone min blick. Hell hell, Massolit!
PS jag känner att jag vill påpeka att jag aldrig aldrig har varit lika lösaktig som Filip, men just det där ”hellre förekomma än förekommas” och att drömma omöjliga dagdrömmar om omöjliga objekt, oh yes, det var jag det
(inte så) Anonyma Biblioholister 