Arkiv för 27 december, 2011

Du missar väl inte…? – uppdaterad

Misterioso

(Men alltså: Shanti Roney som Paul Hjelm? njäääääe…? det låter alldeles fel, men vi får väl se hur resultatet blir)

————-

Jag tyckte att Jenny Tunedal skrev en ganska bra och rolig text om Misterioso – men fascineras över de kommentarer hon får på sin text. Den ska f*n vara kritiker, tydligen. Ena av de ”bästa” kommentarerna var från nån som hellre ville bilda sig en uppfattning genom att titta på serien själv. Man undrar vem som tvingade den människa att klicka på Tunedals rubrik.

Jag antar Jan Arnalds approach tror jag – jag ser serien som en sak och böckerna som en annan. Han tyckte nämligen också att hans A-grupp var förvriden till något oigenkänneligt och jag håller med. Jag älskar böckerna, serien var OK. Det är lite som med Dexter, med skillnaden att jag älskar BÅDE serien och böckerna, trots att de är väldigt skilda från varandra.

Varför det är så viktigt att bokbilderna i mitt huvud ska speglas i TV-serien? Jo, men A-gruppen, de karaktärer de ÄR, de är ovanligt viktiga, en ovanligt viktig del i serien för mig. Fallen är snudd på sekundära (och så är det långt från alltid, jag är ingen privatlivsfanatiker som vill läsa om oändliga polis-fikapauser ;)) och det kanske är tur med tanke på att de ofta är så intrikata att en läsare med krav på någon form av realism skulle sparka bakut 🙂

Eftersom Misterioso är min ofavorit de luxe (det var den första Arne Dahlaren jag läste, efter det gick det flera år innan jag läste nästa del just bara för att Misterioso kändes så rörig och knäpp) i serien om A-gruppen så ser jag fram emot vad som händer härnäst. Att säga ”det kan bara bli bättre” låter fel (SÅ kasst var det inte), men lite så.

TV-karaktärerna? Paul, fortfarande helt fel. Kerstin, för ung. Gunnar, helt OK. Chavez, också ganska OK. Arto, mer än OK. Övriga? Ingen riktig åsikt.


jag vill köpa fem stycken och ge bort…!

Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).

Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.

(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)

Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.