Arkiv för 25 december, 2011

i språkpolisens heliga tjänst

Det är inte bara i skidspåret som vi bör vara oroliga över norrmännens framsteg. De drar ifrån oss på alla fronter.


Förkunnaren

(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)

SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.

Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.

I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.

”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.

Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”

Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.

Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.


julklappar

K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).

(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)

Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).


En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)

Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!

Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.

”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.

Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.

The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”

Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.

PS jag vill också bo i The Folly