Arkiv för december, 2011

hmf

Min sambo retstickan sa nåt om att ”jaaaaa, det är såna böcker ni läser i den där bokklubben va?” (han syftar på en visst mörk bokklubb för snobbiga monsterdiggare som jag är alldeles skit-tok-gör-jätte-bamselycklig över att ha blivit upptagen i ;)) men jag låter mig inte provoceras ty den ljufvliga chick-lit jag läser nu skäms jag inte det MINSTA över. Den är wunderbar!

Snart jul, vintagekläder, London. Smarr smarr smarr.

Det är då man bara får TA det där med att vår planerade nyårskväll framför öppna spisen sket sig (ja, vi kan väl sitta där – men inte elda ty nån pippifuggel har byggt bo i skorstenen så det ryker in, och det rensar vi INTE ikväll tackarsåmycket).

PS ja, kolla, den är ju tokbillig! detta var ÄNNU ett spontanköp alltså, och den är värd varenda öre.

PPS jag köpte Cat Valente [bokklubbsbok] också, och så tokhåller jag tummar för att bokpratet blir nån gång när jag kan ta mig till huvudstaden

Annonser

restrospektivt collage, det är väl passande i dag?

(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)

Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)

‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’

So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…

Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.

Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”

Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).

Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.

Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.

Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.

Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).

När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).

Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?

(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))


det är nog värre att vara nyckelbarn i dag

Det är inget nytt att jag tycker om att läsa barn/ungdomsböcker, allra helst inte när de är skrivna av Sara Kadefors (som onekligen är väldigt bra på både ungdoms- och vuxenböcker). Att vara barn nu är inte som att vara barn då – på många vis – men vissa känslor kan inte tiden rå på. Känslan av frustration när vuxna ljuger, till exempel. Vuxna pratar så himla mycket om att man inte får ljuga, och så gör de det själva på de allra jävligaste vis. Den känslan, den går nog aldrig över.

”En dag ser Siri sin mamma gå in i en port. In i en främmande lägenhet. Inget konstigt med det. Förutom att mamma är på jobbresa i Tokyo. Och det går liksom inte att konfrontera mamma eller pappa. Siri har provat och får bara lögner och leenden tillbaka.

Så när Maggan gång på gång hackar på Leo i klassen och rektorn tar Maggans parti känns vuxenvärlden falsk och kränkande. Tillsammans med Leo, Nizar och Linn, rävungen i den rosa täckjackan, börjar Siri ge igen.

Det som till en början är rätt harmlösa bus på eftermiddagarna efter skolan eskalerar under hösten till aktioner bortom deras kontroll. Och plötsligt är inte Linn någon brunlockig rävunge, utan bara skrämmande gränslös.”

När Siri börjar femman stängs hennes fritids ner. Mamma och pappa är busy, de kommer hem ganska sent på kvällarna och ofta inte alls (de reser mycket, eller… ja). Siri är ju elva, hon är gammal nog att få nyckel runt halsen.

(jag var sju. det var aldrig några problem. jag lärde mig koka korv och värma nyponsoppa men jag bodde iofs nära skolan och alla saker i samhället var inte lika tuffa då, det var dessutom inget konstigt att vara nyckelbarn när man var sju år 1975, tro det eller ej. ni vet, det var på den tiden många av oss mirakulöst överlevde utan bilbälte och cykelhjälm :))

Siri tycker inte om att vara ensam hemma, telefonen ringer och ingen säger något när hon svarar. Det händer flera gånger. Hon gillar egentligen inte Leo och Linn sådär jättemycket men de bor i samma hus och alla verkar vara lika ensamma så… ja. Plötsligt umgås de. Många bra stunder, men också många dåliga, som ger bitter smak i munnen.

”Sandor slash Ida” blev en jättesuccé, den här boken har inte varit lika omgiven av stjärnor och raketer men jag tycker mycket om den. Det är en ont-i-magen-bok men den är fin och jag skulle mycket gärna se den som film.

Nu är frågan: ska den gå vidare till byteshyllan på jobbet (där finns många föräldrar, föräldrar ska läsa den här boken och sedan ge den till sina barn) eller ska jag skicka den till Ks syster Annika som pluggar till lärare? Vi får se.


vi har redan sagt hej då – helt rätt i tiden (ja, rent helgmässigt)

(Daniel Åberg. Bokens kulmen utspelas i en tunnelbanevagn på nyårsafton, vältajmat. Fast jag tänkte nöta divanen på nyår. Jag älskar C20, men inte SÅ mycket.)

”Filip har inte haft en flickvän på fem år. Genom strikta regler och en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har han gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad. Eller ja, åtminstone inte SÅ sårad.

Ett par veckor före jul går han på dejt med Iris, en inledningsvis helt planenlig förstadejt som slutar med att hon berättar något som får hans kyliga värld att rämna. Tre veckor senare, bara minuter innan klockan slår nyår, rusar han genom en skog med livet som insats på jakt efter sitt öde.

Det här är romanen om det som hände däremellan. Om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek.

Och om alla jävligheter som känslor för med sig.”

Jag läste någonstans-minns-inte-var att detta ska vara som att få smygtitta in i den manliga storstadsmedelklassens grabbångest-i-huvudet, men jag håller inte helt med. Two can play that game. Been there done that.

Tjejerna i boken är inte heller i alla avseenden omedvetna om spelet. Grabbar, tjejer, vem vill bli övergiven? Det är lätt att tro att det gör mindre ont att dumpa än att dumpas, och att bara ägna sig åt förutsägbart hopplösa projekt för att slippa bli besviken. Been there done that, ja. Men nu är jag 43 år och sitter här jättekloooook (nej, skojade bara) med Kristoffer och fyra katter i mitt hus i Brukshåla (*, men jag är i alla fall 43 år och känner befrielsen i att ha slutat spela spel (klyscha! klyscha! jag anar att en del läsare vill kräkas på mig nu, jag bjussar på det) för är det något man kan vara säker på så är det att spelen sparkar en själv i röven och det götta smakar alltid bara skit.

Så – Filip är fläckvis så jobbig att man vill skaka om honom, texten är stundtals så pretto att man vill fnissa, men inte bara. Det är också smart och lite kul. Alls ingen bortkastad läsning. Ingen behålla-bok, den hamnar i byteshyllan på jobbet (mitt nystartade projekt, vi får se hur länge kollegerna håller intresset uppe, jag har burit dit sex böcker nu) om inte K vill läsa den först.

Extra feature: kapitlen kommer i oordning. Både smart och irriterande. Jag motstod min lätt autistiska sida som ville bläddra om och läsa dem i kronologisk ordning. Kanske bra. Kanske inte.

*) nej, det är inte facit, och jag tar ingenting för givet, allra minst tillvaron som den ser ut nu. ville bara påpeka det.

On a lighter note: detta är andra Massolitomslaget på en vecka som är helt rätt designat för att fånga åtminstone min blick. Hell hell, Massolit!

PS jag känner att jag vill påpeka att jag aldrig aldrig har varit lika lösaktig som Filip, men just det där ”hellre förekomma än förekommas” och att drömma omöjliga dagdrömmar om omöjliga objekt, oh yes, det var jag det


Du missar väl inte…? – uppdaterad

Misterioso

(Men alltså: Shanti Roney som Paul Hjelm? njäääääe…? det låter alldeles fel, men vi får väl se hur resultatet blir)

————-

Jag tyckte att Jenny Tunedal skrev en ganska bra och rolig text om Misterioso – men fascineras över de kommentarer hon får på sin text. Den ska f*n vara kritiker, tydligen. Ena av de ”bästa” kommentarerna var från nån som hellre ville bilda sig en uppfattning genom att titta på serien själv. Man undrar vem som tvingade den människa att klicka på Tunedals rubrik.

Jag antar Jan Arnalds approach tror jag – jag ser serien som en sak och böckerna som en annan. Han tyckte nämligen också att hans A-grupp var förvriden till något oigenkänneligt och jag håller med. Jag älskar böckerna, serien var OK. Det är lite som med Dexter, med skillnaden att jag älskar BÅDE serien och böckerna, trots att de är väldigt skilda från varandra.

Varför det är så viktigt att bokbilderna i mitt huvud ska speglas i TV-serien? Jo, men A-gruppen, de karaktärer de ÄR, de är ovanligt viktiga, en ovanligt viktig del i serien för mig. Fallen är snudd på sekundära (och så är det långt från alltid, jag är ingen privatlivsfanatiker som vill läsa om oändliga polis-fikapauser ;)) och det kanske är tur med tanke på att de ofta är så intrikata att en läsare med krav på någon form av realism skulle sparka bakut 🙂

Eftersom Misterioso är min ofavorit de luxe (det var den första Arne Dahlaren jag läste, efter det gick det flera år innan jag läste nästa del just bara för att Misterioso kändes så rörig och knäpp) i serien om A-gruppen så ser jag fram emot vad som händer härnäst. Att säga ”det kan bara bli bättre” låter fel (SÅ kasst var det inte), men lite så.

TV-karaktärerna? Paul, fortfarande helt fel. Kerstin, för ung. Gunnar, helt OK. Chavez, också ganska OK. Arto, mer än OK. Övriga? Ingen riktig åsikt.


jag vill köpa fem stycken och ge bort…!

Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).

Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.

(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)

Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.


en sista doft av semestern…

…steg upp från min sista halvlästa semesterbok. Tio grader ute i dag (jo, violerna blommar än ;)), det påminde lite om vilken kväll som helst i El Gouna, förutom att det blåser mindre här när nu fröken Dagmar väl hade somnat om igen. Dags att avsluta den där boken då. Den fick följa med hem till Sverige i utbyte mot ”Hundraåringen” och de andra skatterna som jag lämnade efter mig i gymmet/biblioteket på hotellet.

”When it comes to genes life’s a lottery…As Abi would the first to know. She has spent her life in the shadow of her stunningly beautiful, glamorous older sister Cleo. Headhunted as model when she was sixteen, Cleo has been all but lost to Abi for the last twenty years, with only a fleeting visit or brief email to connect them. So when Abi is invited to spend the summer in Cleo’s large London home with her sister’s perfect family, she can’t bring herself to say no. Despite serious misgivings. Maybe Cleo is finally as keen as Abi to regain the closeness they shared in their youth?

But Abi is in for a shock. Soon she is left caring for her two young, bored and very spoilt nieces and handsome, unhappy brother-in-law – while Cleo plainly has other things on her mind. As Abi moves into her sister’s life, a cuckoo in the nest, she wrestles with uncomfortable feelings. Could having beauty, wealth and fame lead to more unhappiness than not having them?

Who in the family really is the ugly sister?

Tadaaaaa! Ja, ni känner förmodligen också en svag doft av klyschor. Polariserade personligheter. Ganska förutsägbara skeenden. Men si det GÖR inte så mycket. Det gör inte ens så himla mycket att den förväntade fnissfesten (Fallon brukar vara vass och sarkastisk på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket) uteblir – ty det är LONDON. London igen. Jag har Londonabstinens. Jag vill SNIFFA London. Äta. Shoppa. Jag är desperat. Jag svullar t o m chick lit vars handling jag hade kunnat beskriva redan på sida 39, ungefär.

HJÄÄÄÄÄLP!

PS uppgifterna om att Aaronovitchs tredje bok om Peter Grant (se Rivers of London en bit ner) har London Underground i en av huvudrollerna fick mig snudd på att börja dreggla tidigare i dag. Jag behöver verkligen verkligen hitta en billig resa på sas.se…