hmf
Min sambo retstickan sa nåt om att ”jaaaaa, det är såna böcker ni läser i den där bokklubben va?” (han syftar på en visst mörk bokklubb för snobbiga monsterdiggare som jag är alldeles skit-tok-gör-jätte-bamselycklig över att ha blivit upptagen i ;)) men jag låter mig inte provoceras ty den ljufvliga chick-lit jag läser nu skäms jag inte det MINSTA över. Den är wunderbar!
Snart jul, vintagekläder, London. Smarr smarr smarr.
Det är då man bara får TA det där med att vår planerade nyårskväll framför öppna spisen sket sig (ja, vi kan väl sitta där – men inte elda ty nån pippifuggel har byggt bo i skorstenen så det ryker in, och det rensar vi INTE ikväll tackarsåmycket).
PS ja, kolla, den är ju tokbillig! detta var ÄNNU ett spontanköp alltså, och den är värd varenda öre.
PPS jag köpte Cat Valente [bokklubbsbok] också, och så tokhåller jag tummar för att bokpratet blir nån gång när jag kan ta mig till huvudstaden
restrospektivt collage, det är väl passande i dag?
(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)
Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)
”‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’
So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…
Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.
Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”
Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).
Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.
Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.
Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.
Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).
När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).
Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?
(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))
det är nog värre att vara nyckelbarn i dag
Det är inget nytt att jag tycker om att läsa barn/ungdomsböcker, allra helst inte när de är skrivna av Sara Kadefors (som onekligen är väldigt bra på både ungdoms- och vuxenböcker). Att vara barn nu är inte som att vara barn då – på många vis – men vissa känslor kan inte tiden rå på. Känslan av frustration när vuxna ljuger, till exempel. Vuxna pratar så himla mycket om att man inte får ljuga, och så gör de det själva på de allra jävligaste vis. Den känslan, den går nog aldrig över.
”En dag ser Siri sin mamma gå in i en port. In i en främmande lägenhet. Inget konstigt med det. Förutom att mamma är på jobbresa i Tokyo. Och det går liksom inte att konfrontera mamma eller pappa. Siri har provat och får bara lögner och leenden tillbaka.
Så när Maggan gång på gång hackar på Leo i klassen och rektorn tar Maggans parti känns vuxenvärlden falsk och kränkande. Tillsammans med Leo, Nizar och Linn, rävungen i den rosa täckjackan, börjar Siri ge igen.
Det som till en början är rätt harmlösa bus på eftermiddagarna efter skolan eskalerar under hösten till aktioner bortom deras kontroll. Och plötsligt är inte Linn någon brunlockig rävunge, utan bara skrämmande gränslös.”
När Siri börjar femman stängs hennes fritids ner. Mamma och pappa är busy, de kommer hem ganska sent på kvällarna och ofta inte alls (de reser mycket, eller… ja). Siri är ju elva, hon är gammal nog att få nyckel runt halsen.
(jag var sju. det var aldrig några problem. jag lärde mig koka korv och värma nyponsoppa men jag bodde iofs nära skolan och alla saker i samhället var inte lika tuffa då, det var dessutom inget konstigt att vara nyckelbarn när man var sju år 1975, tro det eller ej. ni vet, det var på den tiden många av oss mirakulöst överlevde utan bilbälte och cykelhjälm :))
Siri tycker inte om att vara ensam hemma, telefonen ringer och ingen säger något när hon svarar. Det händer flera gånger. Hon gillar egentligen inte Leo och Linn sådär jättemycket men de bor i samma hus och alla verkar vara lika ensamma så… ja. Plötsligt umgås de. Många bra stunder, men också många dåliga, som ger bitter smak i munnen.
”Sandor slash Ida” blev en jättesuccé, den här boken har inte varit lika omgiven av stjärnor och raketer men jag tycker mycket om den. Det är en ont-i-magen-bok men den är fin och jag skulle mycket gärna se den som film.
Nu är frågan: ska den gå vidare till byteshyllan på jobbet (där finns många föräldrar, föräldrar ska läsa den här boken och sedan ge den till sina barn) eller ska jag skicka den till Ks syster Annika som pluggar till lärare? Vi får se.
vi har redan sagt hej då – helt rätt i tiden (ja, rent helgmässigt)
(Daniel Åberg. Bokens kulmen utspelas i en tunnelbanevagn på nyårsafton, vältajmat. Fast jag tänkte nöta divanen på nyår. Jag älskar C20, men inte SÅ mycket.)
”Filip har inte haft en flickvän på fem år. Genom strikta regler och en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har han gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad. Eller ja, åtminstone inte SÅ sårad.
Ett par veckor före jul går han på dejt med Iris, en inledningsvis helt planenlig förstadejt som slutar med att hon berättar något som får hans kyliga värld att rämna. Tre veckor senare, bara minuter innan klockan slår nyår, rusar han genom en skog med livet som insats på jakt efter sitt öde.
Det här är romanen om det som hände däremellan. Om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek.
Och om alla jävligheter som känslor för med sig.”
Jag läste någonstans-minns-inte-var att detta ska vara som att få smygtitta in i den manliga storstadsmedelklassens grabbångest-i-huvudet, men jag håller inte helt med. Two can play that game. Been there done that.
Tjejerna i boken är inte heller i alla avseenden omedvetna om spelet. Grabbar, tjejer, vem vill bli övergiven? Det är lätt att tro att det gör mindre ont att dumpa än att dumpas, och att bara ägna sig åt förutsägbart hopplösa projekt för att slippa bli besviken. Been there done that, ja. Men nu är jag 43 år och sitter här jättekloooook (nej, skojade bara) med Kristoffer och fyra katter i mitt hus i Brukshåla (*, men jag är i alla fall 43 år och känner befrielsen i att ha slutat spela spel (klyscha! klyscha! jag anar att en del läsare vill kräkas på mig nu, jag bjussar på det) för är det något man kan vara säker på så är det att spelen sparkar en själv i röven och det götta smakar alltid bara skit.
Så – Filip är fläckvis så jobbig att man vill skaka om honom, texten är stundtals så pretto att man vill fnissa, men inte bara. Det är också smart och lite kul. Alls ingen bortkastad läsning. Ingen behålla-bok, den hamnar i byteshyllan på jobbet (mitt nystartade projekt, vi får se hur länge kollegerna håller intresset uppe, jag har burit dit sex böcker nu) om inte K vill läsa den först.
Extra feature: kapitlen kommer i oordning. Både smart och irriterande. Jag motstod min lätt autistiska sida som ville bläddra om och läsa dem i kronologisk ordning. Kanske bra. Kanske inte.
*) nej, det är inte facit, och jag tar ingenting för givet, allra minst tillvaron som den ser ut nu. ville bara påpeka det.
On a lighter note: detta är andra Massolitomslaget på en vecka som är helt rätt designat för att fånga åtminstone min blick. Hell hell, Massolit!
PS jag känner att jag vill påpeka att jag aldrig aldrig har varit lika lösaktig som Filip, men just det där ”hellre förekomma än förekommas” och att drömma omöjliga dagdrömmar om omöjliga objekt, oh yes, det var jag det
Du missar väl inte…? – uppdaterad
(Men alltså: Shanti Roney som Paul Hjelm? njäääääe…? det låter alldeles fel, men vi får väl se hur resultatet blir)
————-
Jag tyckte att Jenny Tunedal skrev en ganska bra och rolig text om Misterioso – men fascineras över de kommentarer hon får på sin text. Den ska f*n vara kritiker, tydligen. Ena av de ”bästa” kommentarerna var från nån som hellre ville bilda sig en uppfattning genom att titta på serien själv. Man undrar vem som tvingade den människa att klicka på Tunedals rubrik.
Jag antar Jan Arnalds approach tror jag – jag ser serien som en sak och böckerna som en annan. Han tyckte nämligen också att hans A-grupp var förvriden till något oigenkänneligt och jag håller med. Jag älskar böckerna, serien var OK. Det är lite som med Dexter, med skillnaden att jag älskar BÅDE serien och böckerna, trots att de är väldigt skilda från varandra.
Varför det är så viktigt att bokbilderna i mitt huvud ska speglas i TV-serien? Jo, men A-gruppen, de karaktärer de ÄR, de är ovanligt viktiga, en ovanligt viktig del i serien för mig. Fallen är snudd på sekundära (och så är det långt från alltid, jag är ingen privatlivsfanatiker som vill läsa om oändliga polis-fikapauser ;)) och det kanske är tur med tanke på att de ofta är så intrikata att en läsare med krav på någon form av realism skulle sparka bakut 🙂
Eftersom Misterioso är min ofavorit de luxe (det var den första Arne Dahlaren jag läste, efter det gick det flera år innan jag läste nästa del just bara för att Misterioso kändes så rörig och knäpp) i serien om A-gruppen så ser jag fram emot vad som händer härnäst. Att säga ”det kan bara bli bättre” låter fel (SÅ kasst var det inte), men lite så.
TV-karaktärerna? Paul, fortfarande helt fel. Kerstin, för ung. Gunnar, helt OK. Chavez, också ganska OK. Arto, mer än OK. Övriga? Ingen riktig åsikt.
jag vill köpa fem stycken och ge bort…!
Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).
Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.
(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)
Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.
en sista doft av semestern…
…steg upp från min sista halvlästa semesterbok. Tio grader ute i dag (jo, violerna blommar än ;)), det påminde lite om vilken kväll som helst i El Gouna, förutom att det blåser mindre här när nu fröken Dagmar väl hade somnat om igen. Dags att avsluta den där boken då. Den fick följa med hem till Sverige i utbyte mot ”Hundraåringen” och de andra skatterna som jag lämnade efter mig i gymmet/biblioteket på hotellet.
”When it comes to genes life’s a lottery…As Abi would the first to know. She has spent her life in the shadow of her stunningly beautiful, glamorous older sister Cleo. Headhunted as model when she was sixteen, Cleo has been all but lost to Abi for the last twenty years, with only a fleeting visit or brief email to connect them. So when Abi is invited to spend the summer in Cleo’s large London home with her sister’s perfect family, she can’t bring herself to say no. Despite serious misgivings. Maybe Cleo is finally as keen as Abi to regain the closeness they shared in their youth?
But Abi is in for a shock. Soon she is left caring for her two young, bored and very spoilt nieces and handsome, unhappy brother-in-law – while Cleo plainly has other things on her mind. As Abi moves into her sister’s life, a cuckoo in the nest, she wrestles with uncomfortable feelings. Could having beauty, wealth and fame lead to more unhappiness than not having them?
Who in the family really is the ugly sister?
Tadaaaaa! Ja, ni känner förmodligen också en svag doft av klyschor. Polariserade personligheter. Ganska förutsägbara skeenden. Men si det GÖR inte så mycket. Det gör inte ens så himla mycket att den förväntade fnissfesten (Fallon brukar vara vass och sarkastisk på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket) uteblir – ty det är LONDON. London igen. Jag har Londonabstinens. Jag vill SNIFFA London. Äta. Shoppa. Jag är desperat. Jag svullar t o m chick lit vars handling jag hade kunnat beskriva redan på sida 39, ungefär.
HJÄÄÄÄÄLP!
PS uppgifterna om att Aaronovitchs tredje bok om Peter Grant (se Rivers of London en bit ner) har London Underground i en av huvudrollerna fick mig snudd på att börja dreggla tidigare i dag. Jag behöver verkligen verkligen hitta en billig resa på sas.se…
the sound of the apocalypse
Om man någonsin har undrat över lämpliga soundtrack till apokalypsen så behöver man inte undra längre. OCH JAG FÅR DEN INTE UR SKALLEN! *aaaaaargh*
(man ska passa sig för patologer på fejjan. OM man har dem i vänlistan så ska man åtminstone aldrig aldrig klicka på saker i deras feed…)
i språkpolisens heliga tjänst
Det är inte bara i skidspåret som vi bör vara oroliga över norrmännens framsteg. De drar ifrån oss på alla fronter.
Förkunnaren
(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)
SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.
Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.
I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.
”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.
Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”
Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.
Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.
julklappar
K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).
(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)
Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).
En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)
Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!
Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.
”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.
Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.
The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”
Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.
PS jag vill också bo i The Folly
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
(inte så) Anonyma Biblioholister 