Arkiv för 14 oktober, 2011

reselitteratur del 38586

Vi reser bort snart, om än inte NOG snart för mig alldeles nu (jag L-Ä-N-G-T-A-R). Ett alltid lika kärt besvär är det där med vilka böcker som ska få följa med.

14 dagar i Egypten, planen är just nu två av dem i Kairo och ytterligare två i Luxor. Resterande tio ska ägnas åt bad, bad, bad, lite snorkling, god mat, bad och BÖCKER. För en 14-dagarsresa brukar vi ta med ungefär tio böcker, de ska vara varierade (vi vet sällan på förhand EXAKT vad vi blir sugna på [no shit Sherlock]) och det ska vara böcker som passar oss båda.

Jag borde kanske ta med mig Agatha, för nog SKA vi båta på Nilen, men jag tror inte att den hänger med den HÄR gången. För att ändå få med någon lokalanknuten bok så är jag sugen på att spana in Yacoubians hus – jag har hört mycket positivt om den men kan inte komma ihåg att någon av mina vänner läst den/prisat den (….men, då ska man komma ihåg att jag är en USEL bloggläsare nu!).

Har DU läst den?

Lonely Planet? En självklarhet, alltid. Rough living eller ej (oftast ”ej” numera, tack vare förbättrad ekonomi), mina lonely planetar blir till minnen, snudd på souvenirer, och jag LUSLÄSER dem låååångt innan det är dags för avfärd. Den nya (?) ”Discover”-serien har mer bilder och mindre hårdfakta än originalvarianten.

Good or bad? Beror på var man ska. När jag drog till en av Kinas utmarker 1998 var jag tacksam över min feta svartvita hårdfaktavariant. Den lärde mig allt från att skriva Sverige med kinesiska tecken (vykorten från Jiayuguan till Sverige kom fram bättre då på den tiden ;)) till vad jag borde och INTE borde äta.

Mer i kanske-högen: George R R Martin, China Mieville och massor massor mer. Olästa böcker är, öööööh, inte en bristvara här hemma.

Ska jag köpa med Amr Diab-skivor hem? You bet!

Annonser

vem vill du vara på Halloween?

Du som ännu tvivlar på zombieana, läs detta: I am a zombie filled with love. Denna lilla pärla till novell är det frö som sedan växte och blev till en stor romansuccé – snart på en biograf nära dig.

Nu är Isaac Marions ”Warm Bodies” långt från ”zombiestory 1 A”, men ju fler zombiestories jag läser, desto mer inser jag att det jag trodde var zombiestory 1 A när jag blev kär i genren (inte så coolt: jag föll för Shaun of the Dead), det EXISTERAR inte. Det är därför jag kan mata på med zombies zombies zombies utan att tröttna.

En del historier får enstaka zombiepurister att morra, jag hade kanske trott att en alltmer filosofisk och KÄRLEKSFULL döing vid namn ”R” skulle reta de mest strikta, men jag har nästan uteslutande läst lovord om den här boken. De riktigt konservativa kanske inte ens tar i boken med tång?

Den innehåller det klassiska, postapokalyptiska, livet efter katastrofen. Hur överlever människorna (en av mina favoritfrågeställningar, jag älskar att läsa om överlevnad och byggande av en ny civilisation, oavsett vilken sorts katastrof som orsakat behovet)? Den här boken tar avstamp lite längre fram än vanligt – här har människorna hittat vägar, de överlevande har vallat in sig och startat nya liv. De tror att de vet spelreglerna och det gör väl – i den mån zombies ”vet” någonting (du kommer bli förvånad) – våra älskade olevande också. Den innehåller sin del av slask och våld, men det är INTE en av de böcker som fokuserar speciellt mycket på det. Alls.

”In a cluster of broken down apartment buildings we find some people, and we eat them. Some of them have weapons, and as usual we lose some of our number, but we don’t care. Why would we care? What’s death, now?

Eating is not a pleasant business. I chew off a man’s arm, and I hate this, it’s disgusting. I hate his screams, because I don’t like pain, I don’t like to hurt things, but this is the world now, this is what we do. Of course, if I don’t eat all of him, if I leave enough, he’ll rise up and follow me back to our dusty field outside the city, and that might make me feel better. I’ll introduce him to everyone, and maybe we’ll stand around and groan for a while. It’s hard to say what ”friends” are anymore, but maybe that’s close. If I don’t eat all of him, if I leave enough…

But of course I don’t leave enough. I eat his brain, because that’s the good part. That’s the part that, when I swallow it, makes my head light up with feelings. Clear memories. For about three to ten seconds, depending on the person, I get to feel alive. I get traces of delicious meals, beautiful music, perfume, sunsets, orgasms, life. Then it fades, and I get up and stumble out of the city, still dead, but feeling a little less so. Feeling ok.”

Det är bara en väldigt väldigt välskriven bok om en zombie och hans, eh, nya liv. ”A zombie coming of age”? (sorry, sarkasmen finns där, jag måste bara jämföra Rs utveckling med vilken intelecktäll utvecklingsroman som helst *harkel*).

Den kunde gärna ha fått vara tjockare (det tycker jag om alla böcker jag älskar), men jag inser också att det är det relativt lilla formatet som är dess styrka. Det är så snyggt så snyggt och författaren behövde inte dra på med detaljer av King/Koontzianska mått för att få till det. Hellre 50 gram UNDERBAR choklad än 200 gram grå och smaklös fettbobba med max 15 kakaoprocent (i alla fall tycker jag så 98% av tiden. PMS räknas inte.). Därmed INTE sagt att King/Koontz producerar (enbart) smaklösa fettbobbor – men let’s face it, en del av deras produktion hade vunnit på att strykas ner (haha, säger jag som har läst den oavkortade versionen av Pestens tid minst tio gånger *host*).

PS min inre nörd blev alldeles lycklig av att finna en vacker Willis’ Circle på omslaget. Det är åtta år sedan jag tentade av anatomin, men jag minns fortfarande de fyra vanligaste varianterna som de avbildas i Sobottan, eller öööööh, var det i Gottes kompendium? Never mind. Jag minns DEM, om än inte källan. That’s ”brains” (pun doubly intended) for you! Ungefär.

PPS vem vill JAG vara på Halloween?
Den enda gången jag har varit utklädd så var jag en slampig Frau Teufel i rosa plastkorsett och glitterluddig (!) svans (se bilden, men den är tyvärr tagen innan hornen kom på vilken är jäääääkligt synd för de blev ascoola, jag slaktade en Darth Maul-mask i gummi och limmade fast hornen i pannan). Då – 2005? – ville jag primärt se snygg ut, tänk cat woman, sexhäxa, toksminkad djävulinna etc, men nu har jag släppt alla såna pretentioner och är sugen på nåt HELT annat.

Vi har pratat LITE om att ha nån sorts Halloweenfest (jaaaa, OK då, bara en ursäkt för att laga knäppt utformad mat, spela M Manson, glitterpynta alla mina döskallar och klä ut mig ihop med trevliga vänner) och jag tänker ”skugga mig till ett kranieutseende” ELLER, såklart, ”zoooooombie”. Faran med det senare alternativet är att de som har träffat mig vilken måndagsmorgon som helst inte ser skillnaden.