jag SKULLE ju inte
klicka på bilden så ser du bättre. eller så struntar du i det.
DÅLIG KOMBINATION: ensam hemma, sjuhuhuuuuuuk (jaja, jag har ont i bihålor och hals så jag är inte närmare döden än vanligt), ledsen, rastlös, utrustad med dator, boksug samt ett klickgalet pekfinger.
Jag anklagar, bland annat, Swedish Zombie. Skäms J! Sluta GENAST att skriva om lockande böcker.
Mind the Plague Pit
Efter många om och men (trots att det är en utomordentligt trevlig bok så har jag läst den i ryck, något kapitel i taget, i över ett halvår) har jag avslutat Stephen Smiths ”Underground London: Travels Beneath the City Streets”. Den är från 2004, så den är inte i alla avseenden up-to-date, men den är OK.
Smith har fått kritik från riktiga hardcore urban explorers, han far med osanningar och felaktigheter och det finns myyyyycket mer välskrivna böcker om London under asfalten. Det svider LITE i en kalenderbitare som jag (”VAD är det som är felaktigt…? vill VETA!”), men jag har haft väldigt kul när jag har läst, och boken var ett tokfynd från The Book Warehouse (£ 3.99), så jag väljer att ge den ett högt betyg ändå.
Alla kapitel var inte lika bra – såklart, jag är ju mycket mer intresserad av tunnelbanan än av kloakerna, t ex – men är du den som vill veta mer om massgravar, Henrik den åttondes vinkällare och den lilla perfekta minitågbanan enbart avsedd för post-transport så är detta boken för dig! Komplettera gärna med ”Necropolis. London and its Dead” för en skön komboläsningsupplevelse – om du har samma morbida intressen som jag vill säga.
PS har jag visat den här bilden i bokbloggen förut? Minns ej, men den vittnar lite om vad jag gillar, och då menar jag INTE vintage 70-talstapeter i taxrafsat äckelgrönt.
PPS Stephen Smiths tio-i-topplista över underjordsrelaterade böcker kanske kan vara av intresse också?
strykande åtgång?
Jag prenumererar på nyheter från älsklingsbiblioteket, bl a om nyinköpta filmer. Nu hade någon uppenbarligen gett ett inköpsförslag som stackars bibblan bifallit – ”Europe – (live) at Shepherd’s Bush, London 2011”. Kommer det bli mer än ett enda utlån på den, tro? Eller överskattar jag möjligen folks musiksmak med de orden?
———————————————-
Hittade en fin bild på hur man kan göra veckans korvmiddag till en höjdare – fotograf okänd. Funkar lika bra för veggisar, frågan om huruvida sojakorvar blöder får faktiskt betraktas som överakademisk i sammanhanget.
Bön om stillhet
Giv mig frid genom att låta mig acceptera saker som jag inte kan ändra,
Modet att ändra saker som jag inte kan acceptera,
Och visdom att gömma kropparna på de människor,
Som jag var tvungen att döda i dag då de gjort mig förbannad…
Hjälp mig dessutom att vara försiktig med de tår jag trampar på i dag,
Då de kan hänga samman med det arsle som jag kanske måste kyssa i morgon.
Hjälp mig att ge mitt arbete 100 %…
12 % på måndag, 23 % på tisdag, 40 % på onsdag, 20 % på torsdag, och 5 % på fredag.
Och hjälp mig att komma ihåg, eftersom jag har en urusel dag,
Och det verkar som om alla försöker göra mig förbannad,
Att det behövs 42 muskler till att rynka pannan,
Och bara 4 att räta mitt långfinger och säga till dem att dra åt helvete…
Författare okänd. Vad den har med litteratur att göra? Kanske inte så mycket, men jag älskar lekar med ord, och i mitt nuvarande relativt svarta sinne gjorde den susen. Den är förmodligen gammal, men jag hade inte sett den förut. Tack Jontas för tipset.
är jag den felande länken ner till mörk jord?
Ah, så vitsig jag kan vara. Inte.
Efter en låååång period med många serieromaner, skräck och zombies läste jag plötsligt två kriminalromaner på raken. Kategoriseringen ”kriminalromaner”, och i viss mån dess undergenre ”seriemördare”, var emellertid i stort sett det enda de hade gemensamt (det behöver nödvändigtvis inte betyda något negativt, även om den ena var aningens bättre än den andra).
Belinda Bauers ”Mörk jord” var ett kanonkap av Modernista! Det är annars vad jag skulle kalla för en typisk ”Minotaur-bok” (Minotaurs urval av brittiska kriminalromaner är snudd på alltid lika med HÖG kvalitet för mig och många andra).
Modernista presenterar förvisso OFTA en väldigt intressant utgivning, men den här hösten slår de snudd på personbästa någonsin i såväl variation som kvalitet.
För arton år sedan försvann Billy Peters. Man tror att man vet att en senare dömd seriemördare låg bakom försvinnandet, men kroppen återfanns aldrig och därmed fanns heller aldrig några bevis vare sig för mordet eller den ökände seriemördarens skuld. I nutid följer vi Steven, en tolvåring som har det väldigt tufft. Billy var, eller skulle ha varit, hans morbror, och hela familjen (den är inte stor, det är mamma, mormor, Steven och hans lillebror som bor tillsammans) färgas av det som hände.
Stevens mormor har nämligen aldrig slutat vänta på att morbror Billy ska komma hem igen, hans rum är en helgedom som icke får beträdas och Stevens mamma är bitter både på grund av sitt eget fattiga liv och det faktum att Billy tycks betyda ALLT för hennes mamma. Att vara en försakad och ensamstående dotter som samtidigt kämpar med att försöka försörja två pojkar är ingen lek. Respektive generation skvätter sin bitterhet ner på respektive barn och mitt i det där hittar vi alltså Steven.
Han löser det på sitt eget vis. År efter år, dag efter dag, gräver han i hemlighet ute på Exmoorheden. Han vill hitta Billys kropp och därmed ställa allt tillrätta igen, med barnets pragmatiska logik. Om han bara hittar Billy så kanske mormor kan få lugn och slippa vänta?
En dag kommer han på ännu en idé. Han skriver till Arnold Avery – psykopaten som avtjänar ett lååååångt fängelsestraff. Avery har många barns liv på sitt samvete, Steven – och alla andra – tror att Billy var ännu ett barn i raden. Kanske kan han få Avery att avslöja var Billy är begravd?
Jag antar att jag inte avslöjar något världsomvälvande om jag säger att den där korrespondensen förvandlar Steven till ett objekt för Averys sjuka fantasier. Steven är i fara.
Peter Robinsons ”En ovanligt torr sommar” slog ner som en bomb för ett antal år sen (det var inte Robinsons första bok, men det var hans första storsuccé i Sverige och i mitt tycke har han aldrig riktigt nått upp till den toppen igen). För mig blir Bauers bok en liknande upplevelse, även om jag hoppas att denna debutbok INTE är och förblir kronan på verket.
Den här historien är så snygg i all enkelhet. Smart. Spännande. Skrämmande. Svart och tuff. Huvudpersonen Steven (eller för all del någon annan i hans familj) har det sannerligen inte lätt, men i Bauers händer blir hans liv inte det pekoral det lätt skulle kunna bli.
Om det inte blir film av det här så är någon väldigt väldigt dum i huvudet.
———————————-
Film, eller åtminstone TV, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att det också skulle kunna bli av Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge.
Trilogin är en komplex historia med många många detaljer och huvudpersoner och jag tror att den – i TV/film-format – skulle vinna mycket på att bli en serie snarare än tre fristående filmer. Det är också så jag, med facit i hand, önskar att jag skulle ha läst den. Alla tre böckerna i ett svep, medan jag ännu hade alla stickspår och detaljer i färskt minne. Åh, den hade varit perfekt sällskap i stugan i Ormsjö!
Nu får jag känslan av att jag missar en hel del snygga drag i Den felande länken enbart på grund av att jag har glömt så många detaljer från de tidigare böckerna. Jodå, de FUNGERAR att läsa fristående också, men de här böckerna har väldigt mycket att vinna på att läsas i rätt ordning.
Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.
I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.
Tegenfalk kommer i mitt tycke inte upp till Belinda Bauers nivå, men i en svensk liten insjö-snudd-på-ankdamm av kriminalromaner där polisernas privatliv stundtals tar mer plats än fallen i sig så är han uppfriskande i sin relativa privatslivskarghet. Jo, vi får LITE privata ledtrådar om Jonna och Walther (- och de är i viss mån väldigt överraskande i den här boken!) men det är långt från det vanliga operalyssnandet, dagiseländet och whiskypimplandet. Tack för det, Stefan!
ge mig en hjärna
Jag har läst en fantastisk deckare från Modernista, jag har också läst den spännande upplösningen på Stefan Tegenfalks trilogi om Jonna och Valter, men min värld har stannat upp en stund och jag kan inte koncentrera mig länge nog för att skriva en rättvis text om någon av böckerna. Förlåt Massolit och Modernista, men jag hoppas att jag snart är på banan igen.
Mamma har fajtat sitt myelom i snart tre år, men att det skulle ta slut just i går, det anade ingen (utom kanske hon själv, jag vet att hon tycker att det räckte redan för ett tag sedan även om vi andra egoistiskt sett inte riktigt höll med). Vi blev ditringda från jobbet och hann fram i tid (Västerås – Karlstad kördes kanske inte helt lagligt) och var hos henne i strax över fyra timmar innan det var slut. Läkarna hade förvarnat om att det kunde bli nu eller ta några dagar, så jag köpte med två pocketböcker IFALL, men de kom aldrig ens upp ur väskan.
Nu försöker jag sluta vara rastlös och göra fjantiga onödiga saker (jag är utmattad och har myror i rkoppen på en och samma gång) och vänja mig vid tanken på att bara vara jag. Jag är 42 år och nu är både mamma och pappa döda. Är det nu jag ska förväntas vara vuxen? Plötsligt känns det planerade halloween-partyt otroligt feltajmat, speiellt som jag tänkte vara en zombie. Det får bli ett annat år.
—
Jag inser nu att bloggpostens titel var utomordentligt illa vald med tanke på det jag skriver om att jag tänkte vara zombie på vår fest, men jag menade – för en gångs skull – INTE så.
Det är så otroligt mycket man måste komma ihåg att fixa när någon har dött. Och det är så otroligt svårt att komma ihåg någonting ALLS när någon har dött. Dålig kombination.
reselitteratur del 38586
Vi reser bort snart, om än inte NOG snart för mig alldeles nu (jag L-Ä-N-G-T-A-R). Ett alltid lika kärt besvär är det där med vilka böcker som ska få följa med.
14 dagar i Egypten, planen är just nu två av dem i Kairo och ytterligare två i Luxor. Resterande tio ska ägnas åt bad, bad, bad, lite snorkling, god mat, bad och BÖCKER. För en 14-dagarsresa brukar vi ta med ungefär tio böcker, de ska vara varierade (vi vet sällan på förhand EXAKT vad vi blir sugna på [no shit Sherlock]) och det ska vara böcker som passar oss båda.
Jag borde kanske ta med mig Agatha, för nog SKA vi båta på Nilen, men jag tror inte att den hänger med den HÄR gången. För att ändå få med någon lokalanknuten bok så är jag sugen på att spana in Yacoubians hus – jag har hört mycket positivt om den men kan inte komma ihåg att någon av mina vänner läst den/prisat den (….men, då ska man komma ihåg att jag är en USEL bloggläsare nu!).
Har DU läst den?
Lonely Planet? En självklarhet, alltid. Rough living eller ej (oftast ”ej” numera, tack vare förbättrad ekonomi), mina lonely planetar blir till minnen, snudd på souvenirer, och jag LUSLÄSER dem låååångt innan det är dags för avfärd. Den nya (?) ”Discover”-serien har mer bilder och mindre hårdfakta än originalvarianten.
Good or bad? Beror på var man ska. När jag drog till en av Kinas utmarker 1998 var jag tacksam över min feta svartvita hårdfaktavariant. Den lärde mig allt från att skriva Sverige med kinesiska tecken (vykorten från Jiayuguan till Sverige kom fram bättre då på den tiden ;)) till vad jag borde och INTE borde äta.
Mer i kanske-högen: George R R Martin, China Mieville och massor massor mer. Olästa böcker är, öööööh, inte en bristvara här hemma.
Ska jag köpa med Amr Diab-skivor hem? You bet!
vem vill du vara på Halloween?
Du som ännu tvivlar på zombieana, läs detta: I am a zombie filled with love. Denna lilla pärla till novell är det frö som sedan växte och blev till en stor romansuccé – snart på en biograf nära dig.
Nu är Isaac Marions ”Warm Bodies” långt från ”zombiestory 1 A”, men ju fler zombiestories jag läser, desto mer inser jag att det jag trodde var zombiestory 1 A när jag blev kär i genren (inte så coolt: jag föll för Shaun of the Dead), det EXISTERAR inte. Det är därför jag kan mata på med zombies zombies zombies utan att tröttna.
En del historier får enstaka zombiepurister att morra, jag hade kanske trott att en alltmer filosofisk och KÄRLEKSFULL döing vid namn ”R” skulle reta de mest strikta, men jag har nästan uteslutande läst lovord om den här boken. De riktigt konservativa kanske inte ens tar i boken med tång?
Den innehåller det klassiska, postapokalyptiska, livet efter katastrofen. Hur överlever människorna (en av mina favoritfrågeställningar, jag älskar att läsa om överlevnad och byggande av en ny civilisation, oavsett vilken sorts katastrof som orsakat behovet)? Den här boken tar avstamp lite längre fram än vanligt – här har människorna hittat vägar, de överlevande har vallat in sig och startat nya liv. De tror att de vet spelreglerna och det gör väl – i den mån zombies ”vet” någonting (du kommer bli förvånad) – våra älskade olevande också. Den innehåller sin del av slask och våld, men det är INTE en av de böcker som fokuserar speciellt mycket på det. Alls.
”In a cluster of broken down apartment buildings we find some people, and we eat them. Some of them have weapons, and as usual we lose some of our number, but we don’t care. Why would we care? What’s death, now?
Eating is not a pleasant business. I chew off a man’s arm, and I hate this, it’s disgusting. I hate his screams, because I don’t like pain, I don’t like to hurt things, but this is the world now, this is what we do. Of course, if I don’t eat all of him, if I leave enough, he’ll rise up and follow me back to our dusty field outside the city, and that might make me feel better. I’ll introduce him to everyone, and maybe we’ll stand around and groan for a while. It’s hard to say what ”friends” are anymore, but maybe that’s close. If I don’t eat all of him, if I leave enough…
But of course I don’t leave enough. I eat his brain, because that’s the good part. That’s the part that, when I swallow it, makes my head light up with feelings. Clear memories. For about three to ten seconds, depending on the person, I get to feel alive. I get traces of delicious meals, beautiful music, perfume, sunsets, orgasms, life. Then it fades, and I get up and stumble out of the city, still dead, but feeling a little less so. Feeling ok.”
Det är bara en väldigt väldigt välskriven bok om en zombie och hans, eh, nya liv. ”A zombie coming of age”? (sorry, sarkasmen finns där, jag måste bara jämföra Rs utveckling med vilken intelecktäll utvecklingsroman som helst *harkel*).
Den kunde gärna ha fått vara tjockare (det tycker jag om alla böcker jag älskar), men jag inser också att det är det relativt lilla formatet som är dess styrka. Det är så snyggt så snyggt och författaren behövde inte dra på med detaljer av King/Koontzianska mått för att få till det. Hellre 50 gram UNDERBAR choklad än 200 gram grå och smaklös fettbobba med max 15 kakaoprocent (i alla fall tycker jag så 98% av tiden. PMS räknas inte.). Därmed INTE sagt att King/Koontz producerar (enbart) smaklösa fettbobbor – men let’s face it, en del av deras produktion hade vunnit på att strykas ner (haha, säger jag som har läst den oavkortade versionen av Pestens tid minst tio gånger *host*).
PS min inre nörd blev alldeles lycklig av att finna en vacker Willis’ Circle på omslaget. Det är åtta år sedan jag tentade av anatomin, men jag minns fortfarande de fyra vanligaste varianterna som de avbildas i Sobottan, eller öööööh, var det i Gottes kompendium? Never mind. Jag minns DEM, om än inte källan. That’s ”brains” (pun doubly intended) for you! Ungefär.
PPS vem vill JAG vara på Halloween?
Den enda gången jag har varit utklädd så var jag en slampig Frau Teufel i rosa plastkorsett och glitterluddig (!) svans (se bilden, men den är tyvärr tagen innan hornen kom på vilken är jäääääkligt synd för de blev ascoola, jag slaktade en Darth Maul-mask i gummi och limmade fast hornen i pannan). Då – 2005? – ville jag primärt se snygg ut, tänk cat woman, sexhäxa, toksminkad djävulinna etc, men nu har jag släppt alla såna pretentioner och är sugen på nåt HELT annat.
Vi har pratat LITE om att ha nån sorts Halloweenfest (jaaaa, OK då, bara en ursäkt för att laga knäppt utformad mat, spela M Manson, glitterpynta alla mina döskallar och klä ut mig ihop med trevliga vänner) och jag tänker ”skugga mig till ett kranieutseende” ELLER, såklart, ”zoooooombie”. Faran med det senare alternativet är att de som har träffat mig vilken måndagsmorgon som helst inte ser skillnaden.
aaaaooooouuuuuh
…som om jag BEHÖVDE fler bra tips på sajter där man kan beställa böcker? Nnnnnngh! *gnager knoge*
Jaja, nu fick jag det i alla fall, AbeBooks.com, ett ställe där man kan hitta böcker som kan vara svåra att få tag i annars.
hänt sen sist – sällskapsrummet/biblioteket snart klart, det står dessutom tre billysar till på motstående vägg, myyyysigt. nu väntar vi bara på att komma ihåg att plocka in ved till årets första brasa!
Också hänt sen sist: jag har stiftat bekantskap med en för mig ny serie som knappt låter sig beskrivas med ord, men om man ska välja några så…
Annorlunda. Helknäpp. Underbar. Tog slut alldeles för snabbt.
Try it: Chew, Volume 1: Taster’s Choice
”Tony Chu is a detective with a secret. A weird secret. Tony Chu is Cibopathic, which means he gets psychic impressions from whatever he eats. It also means he’s a hell of a detective, as long as he doesn’t mind nibbling on the corpse of a murder victim to figure out whodunit, and why. He’s been brought on by the Special Crimes Division of the FDA, the most powerful law enforcement agency on the planet, to investigate their strangest, sickest, and most bizarre cases.”
Det var en ren slump att jag klickade hem den – det enda jag ångrar med det i efterhand är att jag inte köpte resten av albumen när jag ändå var igång. Jisses. Äckligt och underbart på en och samma gång.
Min kulturella stad
Jag vill bara påpeka att i min stad (nåja, bor nu utanför stan numera… men va’ tusan) fick vi för några år sedan rösta fram ett antal Tranströmer-strofer som numera (tja, sen nåt år tillbaka) pryder stenar som man kan finna utplacerade på Västerås centrala promenadstråk. Finfint, ahead of our time 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 