Arkiv för oktober, 2011

jag SKULLE ju inte

klicka på bilden så ser du bättre. eller så struntar du i det.

DÅLIG KOMBINATION: ensam hemma, sjuhuhuuuuuuk (jaja, jag har ont i bihålor och hals så jag är inte närmare döden än vanligt), ledsen, rastlös, utrustad med dator, boksug samt ett klickgalet pekfinger.

Jag anklagar, bland annat, Swedish Zombie. Skäms J! Sluta GENAST att skriva om lockande böcker.

Annonser

Mind the Plague Pit

Efter många om och men (trots att det är en utomordentligt trevlig bok så har jag läst den i ryck, något kapitel i taget, i över ett halvår) har jag avslutat Stephen Smiths ”Underground London: Travels Beneath the City Streets”. Den är från 2004, så den är inte i alla avseenden up-to-date, men den är OK.

Smith har fått kritik från riktiga hardcore urban explorers, han far med osanningar och felaktigheter och det finns myyyyycket mer välskrivna böcker om London under asfalten. Det svider LITE i en kalenderbitare som jag (”VAD är det som är felaktigt…? vill VETA!”), men jag har haft väldigt kul när jag har läst, och boken var ett tokfynd från The Book Warehouse (£ 3.99), så jag väljer att ge den ett högt betyg ändå.

Alla kapitel var inte lika bra – såklart, jag är ju mycket mer intresserad av tunnelbanan än av kloakerna, t ex – men är du den som vill veta mer om massgravar, Henrik den åttondes vinkällare och den lilla perfekta minitågbanan enbart avsedd för post-transport så är detta boken för dig! Komplettera gärna med ”Necropolis. London and its Dead” för en skön komboläsningsupplevelse – om du har samma morbida intressen som jag vill säga.

PS har jag visat den här bilden i bokbloggen förut? Minns ej, men den vittnar lite om vad jag gillar, och då menar jag INTE vintage 70-talstapeter i taxrafsat äckelgrönt.

PPS Stephen Smiths tio-i-topplista över underjordsrelaterade böcker kanske kan vara av intresse också?


strykande åtgång?

Jag prenumererar på nyheter från älsklingsbiblioteket, bl a om nyinköpta filmer. Nu hade någon uppenbarligen gett ett inköpsförslag som stackars bibblan bifallit – ”Europe – (live) at Shepherd’s Bush, London 2011”. Kommer det bli mer än ett enda utlån på den, tro? Eller överskattar jag möjligen folks musiksmak med de orden?

———————————————-

Hittade en fin bild på hur man kan göra veckans korvmiddag till en höjdare – fotograf okänd. Funkar lika bra för veggisar, frågan om huruvida sojakorvar blöder får faktiskt betraktas som överakademisk i sammanhanget.


Bön om stillhet

Giv mig frid genom att låta mig acceptera saker som jag inte kan ändra,
Modet att ändra saker som jag inte kan acceptera,
Och visdom att gömma kropparna på de människor,
Som jag var tvungen att döda i dag då de gjort mig förbannad…
Hjälp mig dessutom att vara försiktig med de tår jag trampar på i dag,
Då de kan hänga samman med det arsle som jag kanske måste kyssa i morgon.
Hjälp mig att ge mitt arbete 100 %…
12 % på måndag, 23 % på tisdag, 40 % på onsdag, 20 % på torsdag, och 5 % på fredag.
Och hjälp mig att komma ihåg, eftersom jag har en urusel dag,
Och det verkar som om alla försöker göra mig förbannad,
Att det behövs 42 muskler till att rynka pannan,
Och bara 4 att räta mitt långfinger och säga till dem att dra åt helvete…

Författare okänd. Vad den har med litteratur att göra? Kanske inte så mycket, men jag älskar lekar med ord, och i mitt nuvarande relativt svarta sinne gjorde den susen. Den är förmodligen gammal, men jag hade inte sett den förut. Tack Jontas för tipset.


är jag den felande länken ner till mörk jord?

Ah, så vitsig jag kan vara. Inte.

Efter en låååång period med många serieromaner, skräck och zombies läste jag plötsligt två kriminalromaner på raken. Kategoriseringen ”kriminalromaner”, och i viss mån dess undergenre ”seriemördare”, var emellertid i stort sett det enda de hade gemensamt (det behöver nödvändigtvis inte betyda något negativt, även om den ena var aningens bättre än den andra).

Belinda Bauers ”Mörk jord” var ett kanonkap av Modernista! Det är annars vad jag skulle kalla för en typisk ”Minotaur-bok” (Minotaurs urval av brittiska kriminalromaner är snudd på alltid lika med HÖG kvalitet för mig och många andra).

Modernista presenterar förvisso OFTA en väldigt intressant utgivning, men den här hösten slår de snudd på personbästa någonsin i såväl variation som kvalitet.

För arton år sedan försvann Billy Peters. Man tror att man vet att en senare dömd seriemördare låg bakom försvinnandet, men kroppen återfanns aldrig och därmed fanns heller aldrig några bevis vare sig för mordet eller den ökände seriemördarens skuld. I nutid följer vi Steven, en tolvåring som har det väldigt tufft. Billy var, eller skulle ha varit, hans morbror, och hela familjen (den är inte stor, det är mamma, mormor, Steven och hans lillebror som bor tillsammans) färgas av det som hände.

Stevens mormor har nämligen aldrig slutat vänta på att morbror Billy ska komma hem igen, hans rum är en helgedom som icke får beträdas och Stevens mamma är bitter både på grund av sitt eget fattiga liv och det faktum att Billy tycks betyda ALLT för hennes mamma. Att vara en försakad och ensamstående dotter som samtidigt kämpar med att försöka försörja två pojkar är ingen lek. Respektive generation skvätter sin bitterhet ner på respektive barn och mitt i det där hittar vi alltså Steven.

Han löser det på sitt eget vis. År efter år, dag efter dag, gräver han i hemlighet ute på Exmoorheden. Han vill hitta Billys kropp och därmed ställa allt tillrätta igen, med barnets pragmatiska logik. Om han bara hittar Billy så kanske mormor kan få lugn och slippa vänta?

En dag kommer han på ännu en idé. Han skriver till Arnold Avery – psykopaten som avtjänar ett lååååångt fängelsestraff. Avery har många barns liv på sitt samvete, Steven – och alla andra – tror att Billy var ännu ett barn i raden. Kanske kan han få Avery att avslöja var Billy är begravd?

Jag antar att jag inte avslöjar något världsomvälvande om jag säger att den där korrespondensen förvandlar Steven till ett objekt för Averys sjuka fantasier. Steven är i fara.

Peter Robinsons ”En ovanligt torr sommar” slog ner som en bomb för ett antal år sen (det var inte Robinsons första bok, men det var hans första storsuccé i Sverige och i mitt tycke har han aldrig riktigt nått upp till den toppen igen). För mig blir Bauers bok en liknande upplevelse, även om jag hoppas att denna debutbok INTE är och förblir kronan på verket.

Den här historien är så snygg i all enkelhet. Smart. Spännande. Skrämmande. Svart och tuff. Huvudpersonen Steven (eller för all del någon annan i hans familj) har det sannerligen inte lätt, men i Bauers händer blir hans liv inte det pekoral det lätt skulle kunna bli.

Om det inte blir film av det här så är någon väldigt väldigt dum i huvudet.

———————————-

Film, eller åtminstone TV, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att det också skulle kunna bli av Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge.

Trilogin är en komplex historia med många många detaljer och huvudpersoner och jag tror att den – i TV/film-format – skulle vinna mycket på att bli en serie snarare än tre fristående filmer. Det är också så jag, med facit i hand, önskar att jag skulle ha läst den. Alla tre böckerna i ett svep, medan jag ännu hade alla stickspår och detaljer i färskt minne. Åh, den hade varit perfekt sällskap i stugan i Ormsjö!

Nu får jag känslan av att jag missar en hel del snygga drag i Den felande länken enbart på grund av att jag har glömt så många detaljer från de tidigare böckerna. Jodå, de FUNGERAR att läsa fristående också, men de här böckerna har väldigt mycket att vinna på att läsas i rätt ordning.

Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.

I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.

Tegenfalk kommer i mitt tycke inte upp till Belinda Bauers nivå, men i en svensk liten insjö-snudd-på-ankdamm av kriminalromaner där polisernas privatliv stundtals tar mer plats än fallen i sig så är han uppfriskande i sin relativa privatslivskarghet. Jo, vi får LITE privata ledtrådar om Jonna och Walther (- och de är i viss mån väldigt överraskande i den här boken!) men det är långt från det vanliga operalyssnandet, dagiseländet och whiskypimplandet. Tack för det, Stefan!


ge mig en hjärna

Jag har läst en fantastisk deckare från Modernista, jag har också läst den spännande upplösningen på Stefan Tegenfalks trilogi om Jonna och Valter, men min värld har stannat upp en stund och jag kan inte koncentrera mig länge nog för att skriva en rättvis text om någon av böckerna. Förlåt Massolit och Modernista, men jag hoppas att jag snart är på banan igen.

Mamma har fajtat sitt myelom i snart tre år, men att det skulle ta slut just i går, det anade ingen (utom kanske hon själv, jag vet att hon tycker att det räckte redan för ett tag sedan även om vi andra egoistiskt sett inte riktigt höll med). Vi blev ditringda från jobbet och hann fram i tid (Västerås – Karlstad kördes kanske inte helt lagligt) och var hos henne i strax över fyra timmar innan det var slut. Läkarna hade förvarnat om att det kunde bli nu eller ta några dagar, så jag köpte med två pocketböcker IFALL, men de kom aldrig ens upp ur väskan.

Nu försöker jag sluta vara rastlös och göra fjantiga onödiga saker (jag är utmattad och har myror i rkoppen på en och samma gång) och vänja mig vid tanken på att bara vara jag. Jag är 42 år och nu är både mamma och pappa döda. Är det nu jag ska förväntas vara vuxen? Plötsligt känns det planerade halloween-partyt otroligt feltajmat, speiellt som jag tänkte vara en zombie. Det får bli ett annat år.

Jag inser nu att bloggpostens titel var utomordentligt illa vald med tanke på det jag skriver om att jag tänkte vara zombie på vår fest, men jag menade – för en gångs skull – INTE så.

Det är så otroligt mycket man måste komma ihåg att fixa när någon har dött. Och det är så otroligt svårt att komma ihåg någonting ALLS när någon har dött. Dålig kombination.


reselitteratur del 38586

Vi reser bort snart, om än inte NOG snart för mig alldeles nu (jag L-Ä-N-G-T-A-R). Ett alltid lika kärt besvär är det där med vilka böcker som ska få följa med.

14 dagar i Egypten, planen är just nu två av dem i Kairo och ytterligare två i Luxor. Resterande tio ska ägnas åt bad, bad, bad, lite snorkling, god mat, bad och BÖCKER. För en 14-dagarsresa brukar vi ta med ungefär tio böcker, de ska vara varierade (vi vet sällan på förhand EXAKT vad vi blir sugna på [no shit Sherlock]) och det ska vara böcker som passar oss båda.

Jag borde kanske ta med mig Agatha, för nog SKA vi båta på Nilen, men jag tror inte att den hänger med den HÄR gången. För att ändå få med någon lokalanknuten bok så är jag sugen på att spana in Yacoubians hus – jag har hört mycket positivt om den men kan inte komma ihåg att någon av mina vänner läst den/prisat den (….men, då ska man komma ihåg att jag är en USEL bloggläsare nu!).

Har DU läst den?

Lonely Planet? En självklarhet, alltid. Rough living eller ej (oftast ”ej” numera, tack vare förbättrad ekonomi), mina lonely planetar blir till minnen, snudd på souvenirer, och jag LUSLÄSER dem låååångt innan det är dags för avfärd. Den nya (?) ”Discover”-serien har mer bilder och mindre hårdfakta än originalvarianten.

Good or bad? Beror på var man ska. När jag drog till en av Kinas utmarker 1998 var jag tacksam över min feta svartvita hårdfaktavariant. Den lärde mig allt från att skriva Sverige med kinesiska tecken (vykorten från Jiayuguan till Sverige kom fram bättre då på den tiden ;)) till vad jag borde och INTE borde äta.

Mer i kanske-högen: George R R Martin, China Mieville och massor massor mer. Olästa böcker är, öööööh, inte en bristvara här hemma.

Ska jag köpa med Amr Diab-skivor hem? You bet!