jag kan knappt bärga mig…!
Snart, snart, snaaaaaart kommer säsong två av The Walking Dead.
saker som gör mig irriterad
Det är säkert inte illa ment (fast ibland är det nog en liten pik) – men jag blir så TRÖTT på att höra ”…och du som läser så mycket, tänk att du orkar, jag har inte RO att sätta mig ner och bara läsa så där”.
Jaha. Nehej. Ibland undrar jag var de gör, alla de där energiska människorna som inte har RO att koppla av med en bok. De kan ju inte BARA göra duktiga och rörliga saker som att städa eller träna hela tiden?
Jag tycker lite synd om dem. Tänk vad de missar?
Och de tycker förmodligen synd om mig. Tänk denna mulliga lilla tant som bara läser bort sitt liv istället för att göra energiska och FINA saker.
Grrrmpf.
Evert Bäckström exporteras västerut
Ja men VOJNE, av alla LGWP-karaktärer som kan exporteras så är det just EVERT som får äran. Den självgode, förfärlige och kriminellt feltänkande Evert. Huvva. Men jag antar att de tycker att kriminalgenren redan är nerlusad av coola pumor som Anna Holt, eller tänkande melankoliker som Lars-Martin, burdusa Jarnebringare och – tja. Ni vet.
Linda – som i Lindamordet och Den som dödar draken är faktiskt de LGWP-böcker som jag tycker MINST om (Palmesviten är klart bäst om du frågar mig), men grattis ändå till herr Persson. Och ograttis till oss andra.
Nu när professor Persson är pensionär så anser han nämligen, enligt en intervju jag läste ganska nyss, att han skriver nästa kriminalroman när han får ont om pengar och det lär ju inte direkt hända i brådrasket. Damn.
Nu är den stora frågan – VILKEN amerikansk skådespelare kan axla Everts med största sannolikhet skitiga och mjälliga mantel? Danny deVito? En töntifierad Kevin Spacey? En John Malkovich satt på ”super-size-me”-kost? Eller rent av farbror Schwarzenegger? 😉
det finns en första gång för allt
Detta är första helgen sen jag minns inte när (sen jag lärde mig läsa? ;)) som jag inte så mycket som har ÖPPNAT en bok, men jag har har ”giltigt” förfall. Vi har haft kuuuuul.
tillkomme min bokhylla
Feuerzeug, kvinnanmanönskadevarenslillasyster, gör det igen:
den perfekta bönen för alla oss som tror på litteraturen
Amen.
back to the zombies
Den blev liggande halvläst ganska länge, David Wellingtons Monster Nation. Mest var det en slump, den låg kvar i fel väska, andra böcker kom emellan, men det var också så att historien inte var lika omedelbart beroendeframkallande (för mig, många andra säger tvärtom) som Monster Island, men mycket av det är ”hela USA” kontra Manhattan. Manhattan var coolt. Isolerat. Ställen man kände igen. I like. Hela-USA blir inte samma grej för mig, även om det också alltid är intressant att se hur författaren låter katastrofen öka i omfattning.
”In the heart of America, in the world’s most secure prison, something horrible is growing in the dark. A wave of cannibalism and fear is sweeping across the heartland, spreading carnage and infection in its wake.
Captain Bannerman Clark of the National Guard has been tasked with an impossible mission: discover what is happening — and then stop it before it annihilates Los Angeles.
In California, he discovers a woman trapped in a hospital overrun with violent madmen. She may hold the secret to the Epidemic but she has lost everything — even her name.
David Wellington’s first novel, Monster Island, explored a world overcome by horror and the few people strong enough to survive. Now he takes us back in time to where it all began — to the day the dead began to rise.”
Jo, så är det. Monster Island, bang, vi var mitt i zombiehelsiket på Manhattan tillsammans med en kader modiga somaliska flicksoldater. Monster Nation är en prequel, en förhistoria, om hur de odöda och insikterna om dem sprider sig över USA. Så här började det. Så här bryts landet ner, bit för bit. Nästa bok, Monster Planet (jag har precis börjat på den, lycka är att ha nästa del hemma så att man kan stilla läslustarna med en gång) tar vid efter Monster Island (en sequel alltså ;)) och vi får återigen möta de somaliska flicksoldaternas kamp mot de odöd, nu a på andra sidan oceanen (boken startar i Egypten).
Jag gillar detta! Det är en perfekt mix av postapokalyptisk överlevnad kryddad med sköna personligheter (man gillar den tänkande zombien Nilla) och det är – för en van konsument av zombieana – relativt oblodigt. Wellington skriver väldigt bra, vissa stycken är rent briljanta.
När kommer filmerna? Gör dem NU! Nununu! Modernista kommer med en svensk översättning av World War Z i höst, detta skulle kunna (jaja, BORDE) bli nästa z-färfattare att översättas till svenska.
rules to live by
KOLLA vad K beställt till mig i hemlighet! Suddig mobilbild, men ni som hajar ni hajar. I love it!
Passar kanonbra nu när jag håller på att läsa ut det sista av Monster Nation. Den ska upp i hallen! 🙂
ännu en alternativ bokhylla
Robox av Fabio Novembre. Ekonomiskt överkomlig? Nej, knappast. Kul? Ja. Åtminstone att titta på hemma hos någon annan än mig själv.
yay! vintern är räddad ;)
Det lönar sig att vara polare med bokförlagen på fejjan – denna gång var det Apart Förlag som kunde berätta att The Walking Dead är på väg ut i spelform. Det ser SNYGGT ut!
Jag sitter redan otåligt vid brevlådan och väntar på spel (hum hum), jag gav upp det där med att vänta på att Metro 2033 ska komma för PS3 (någong gång så…), men PC-varianten var ohemult billig så jag klickade hem den tills vidare. Det är några dagar sedan nu, så det borde ju komma vilken dag som helst.
din hand i min
Den här boken fanns framställd lite extrafint ö-v-e-r-a-l-l-t senast vi var i London. ”The Small Hand” av Susan Hill.
Jag tog den, höll i den, ställde tillbaka. Det är en liten fin bok. Sista dagen köpte jag den, och sedan har den legat i skattkistehögen (tralala, en av högARNA är väl mer sanningsenligt) brevid sängen. Eftersom ”The Reapers are the Angels” – från samma hög – var en sådan suverän upplevelse så tänkte jag beta av fler fynd på bekostnad av biblioteksböckerna jag har hemma.
Returning home late one summer’s evening, antiquarian bookseller Adam Snow takes a wrong turning and stumbles across the derelict old White House. Compelled by curiosity, he approaches the door, and, standing before the entrance feels the unmistakeable sensation of a small hand creeping into his own, ‘as if a child had taken hold of it’.
Det där till synes övergivna vita huset, framförallt trädgården runt det, fastnar i Adams huvud. Den där kalla lilla handen kändes inte otäck alls, underligt nog. Vem och varför?
Den lilla handen slutar emellertid att vara snäll ganska snart. Den börjar dyka upp på fler platser, alltid i närheten av vatten. Den stillar sig inte ens när Adam befinner sig i ett kloster i Frankrike (ja, detta är något så ljuvligt som en metaboktokbok, Adam handlar med antika böcker), plötsligt griper den hans hand och drar honom emot en bassäng, den vill så uppenbart att han ska i. Drunkna. Dö.
Inte ens munkarna förmår ”signa och skydda” Adam och han blir utom sig, sängliggande och förlamad av panikångest. Han känner skräck, men mest av allt över sin egna mentala hälsa – hans bror led av svår ångest under många år och Adam är rädd att han är på väg ner i samma träsk. En av hans stadiga köpare – som bor nära det vita huset – har en hustru med mycket gott minne. Hon hjälper Adam att nysta i det vita husets historia och de finner att (insert: ”punkt punkt punkt”)
Ja, det lät ju attans lovande det här. Den framskjutna positionen i samtliga bokhandlar jag besökte, det lilla exklusiva formatet (tänk små belgiska praliner kontra Aladdin-ask), den korta men spännande baksidestexten…
…men njä. Inget ”fail”, alls, men långt från bulls-eye för min del. Det är en liten trevlig historia helt enkelt, men inte mer än så. Den var INTE värd att köpas inbunden till fullpris och åka hem i en väska över havet (…på bekostnad av någon annan presumtivt fantastisk bok ;)).
Tre av fem.
varför
Nu har jag läst den här krönikan – och framför allt kommentarerna till den (man blir… matt. man behöver inte glida in på flashback för att hitta underligt folk, det räcker så fint med kommentarsfälten hos de stora kvällstidningarna) – många många gånger de senaste veckorna.
Precis som Åsa står jag enad med Mustafa i kampen mot intolerans och främlingsfientlighet, men jag fattar inte det där med att skriva en novell om att straffknulla Siv Jensen. Är inte det att sjunka till samma nivå? Och, varför inte straffknulla Åkesson istället? Straffknull? Vilket jävla ord. Vilka jävla tankar. Satir är förvisso svårt, men nej. Nej nej nej.
Sorry Can. Jag har aldrig varit ett stort fan, men jag kommer definitivt aldrig bli det efter detta heller.
(inte så) Anonyma Biblioholister 